Så sa han den gången hon berättade att hon skulle engagera sig i stadens kvinnojour. Sonen var ett år och hon hade behov av att göra något viktigt även utanför hemmet.

Det hon inte visste då var att han är en av alla män i Sverige, världen, som är rädda för kvinnors självständighet. Han hade behov av att ha kontroll på henne. Han sa bland annat vad hon skulle ha på sig för kläder. Som den gången hon var kallad till en efterlängtad arbetsintervju.

Hon hade valt att ta på sig grå lite taighta byxor och till det en starkt cerise blus. Efter graviditeten hade hon gått ner i vikt och började känna sig bekväm i sin kropp. Hon kände sig fin.

– Ska du ha det på dig? Så klär man sig när man knullar runt på kontor. Det vet jag. Jag vet att du är en sån.

Hon fick jobbet. Och insåg efterhand att relationen hon levde i kunde vara farlig för henne och deras gemensamma barn.

Hon fick pengar av sina föräldrar så hon kunde ställa sig i bostadskön som då kostade mycket att stå i. Och på hösten fick hon en lägenhet. Sin egna. Hon skrev på kontraktet utan att han fick veta hennes planer, kände sig inte säker på hur det skulle sluta om han visste att hon var på väg till frihet, ett eget liv. Utan honom.

-Du kan flytta och ta den där jävla ungen med dig. Jag vill inte se någon av er mer, sa han när hon tagit mod till sig. Hon minns att han slängde den lilla kroppen med kraft ner i soffan. Och hennes hjärta brast än en gång. En gång av alla gånger. Hon minns varje tillfälle av kränkning. Varje andetag av rädsla. Varje ögonkast och förvriden mun som tydligt talade om vad hon inte fattade. Han läste hennes dagbok i smyg och beskrev hånleende, ibland skrattande, vad han läst. Och hon hade svårt att beskriva det, men det var blandat med mycket misstänksamhet.

Han ringde, skrek att han slängt ut alla hennes möbler på gatan, så hennes bror och kamrat åkte för att hämta det. Hon hade flyttat utan att ta med något så socialtjänsten gav henne 1200 kr så hon kunde köpa madrasser till sig och till sitt lilla barn. Vänner samlade ihop porslin, nödvändiga möbler och känslan när hon satt på köksgolvet innan allt var på plats går inte att beskriva.

En berättelse som denna gör att jag är engagerad i Växjös kvinnojour, Blenda. Jag har fått förtroendet att vara styrelseledamot och det känns bra att vara med och bidra till en av samhällets viktigaste organisationer.

Sveriges kvinnojourer har en enorm kunskap kring våld, makt och jämställdhet. Anställda och jourare arbetar outtröttligt varje dag för att påverka, förebygga, stötta och skydda mot mäns våld mot kvinnor. Och jag får vara en liten del av det.

På lördag den 25 november är det FN:s internationella dag mot mäns våld mot kvinnor. På Kvinnojouren Blenda samarbetar vi ständigt med olika aktörer för att få till stånd ett långsiktigt och strukturerat förebyggande arbete mot mäns våld mot kvinnor.

Låt dagen bli startskottet för ett långsiktigt och kraftfullt arbete för att göra vårt samhälle fritt från våld. För 100 kr om året blir du medlem och bidrar till skydd för kvinnor och utsatta barn. 100 kr.

Vi kan stoppa våldet. Vi måste stoppa våldet. Är du med?

Idag kl 10 var jag i Vislanda för att tillsammans med Missing People Kronoberg söka efter en ung man som försvunnit. Vi gick i skogen på led. Klättrade över fallna träd, plaskade i bäckar och snubblade över grenar. Vi var många med gula västar, kartor och engagemang. Jag blev rörd över att se så många människor dela en allvarlig stund tillsammans över en gemensam sak.
Därefter hade jag turen att få hänga med partivänner (S) och samtala med boende på Lugnet i Växjö. Bemanning i vården var några av synpunkterna vi fick med oss.
Nu är jag hemma och packar inför resa till Linköping kommande vecka, gör ett uppdrag som nämndeman
Jag är så ödmjukt lycklig över att få vara förtroendevald fritidspolitiker och tacksam över allt engagemang jag möter i olika situationer. Tänker att det är en ynnest att få vara en del av något större🌹

Jag kom hem från jobbet, lite trött och med lätt huvudvärk. Och där låg ett brev från socialdemokraterna. Jag öppnade kuvertet medan jag samtidigt förberedde en kopp kaffe och i kuvertet låg det jag inte riktigt vågat hoppas på:

Jag blev så himla glad! Tänk att jag är en av alla engagerade sossar i Växjö som valberedningen vill ge förtroende att påverka politiken ytterligare fyra år! Ni får inte se min glädjedans i köket, men jag visar ett av alla foton jag tagit i veckan, ett foto där jag inte räcker ut tungan som jag ofta gör annars.

Jag ser verkligen fram mot kommande valår och att få träffa väljare, prata politik och och visa att vi kan förändra om vi hjälps åt!

Vi ska prata om att det är viktigt att skapa förutsättningar så våra ungdomar känner framtidshopp. Att våra äldre har ett bra liv i trygghet. Att det är bättre för alla om vi inte hatar och skapar rädsla, utan hjälps åt. Vi är många som tycker att det är oerhört viktigt. Att påverka. Engagera. Att vara en del av demokratin.

Huvudvärken försvann och nu ska jag fira.

Står återigen i provrummet, svettas och kränger av mig alla kläder på överkroppen. Vill inte se mig i spegeln, men skymtar en blek kropp som hänger och slänger. Som ett skal som inte håller längre. Ett nät som fått stora hål.

Jag skulle köpa bh för ett tag sedan och säljaren lovade att modellen jag provade var “Rolls Royce” om jag jämförde med den jag hade på mig. Hon liknade min bh vid en bil. Och nu skulle hon försöka få mig att betala dyrt för att gradera upp mig.

Den satt skönt, färgen smälte in på min kropp och hade vacker spetsbrodyr. Hon reglerade banden, sa till mig att böja mig ner och resa mig upp. Hon studerade mig noga. Hon studerade mina bröst noga. Och hon lyckade med sitt uppdrag. Hon övertalade mig om vilka behov mina bröst har. Så jag köpte två stycken när jag ändå var i farten och var så nöjd. Lite skamsen också då det blev riktigt dyrt, men vad fan, tänkte jag. I am worth it – typ.

Men den är inte skön! Spetsen gör att det kliar och till slut svider det på huden. Och jag har flertalet gånger märkt att stämningen blir olustig när jag sitter på möten, står i hissen, äter lunch ute, och jag börjar dra och klia på brösten. Det enda positiva är att den är snygg och passar perfekt.

Så jag stack iväg på lunchen igen. Andfådd stod jag i provrummet och provade ett säkert kort. Märket är detsamma som på mina tidigare inköp av bh, och jag kan ju min storlek, så jag köpte med mig två stycken denna gång också. I am worth it – typ.

Jag lär mig aldrig. För återigen drar jag och sliter i kläderna. Försöker rätta till. Och inser att jag köpte fel storlek. Du vet, i provrummet står man ju stilla. Jag vänder mig om, ser på min kropp ur olika vinklar, lyfter armarna lite tafatt, liksom för att kolla så inget bullar ut nånstans. Och ja, de ligger snällt kvar under tyget.

Tills jag kommer hem, tar på mig inköpet och börjar leva livet i vardagen. Jag går till jobbet, sitter och fikar, står upp och jobbar vid datorn, lyfter kartonger, går i trappan. Svettas och stressar. Blir varm och kall. Skrattar och blir förbannad. Ler och är vänlig. Allt på en gång.

Och min senast nyinköpta bh är varken Rolls Royce eller Jaguar. Den är bara dyr och för liten. Som en liten bil. Typ.

– Du har brister, sa hon redan när hon såg mig i väntrummet.
Väl inne i hennes mottagningsrum petade hon på min panna. Tog i mitt hår. Hummade och suckade. Hon sa att jag skulle skämmas som inte kommit tidigare. Mina tarmar behövde omsorg, och det visade sig att även lymfsystemet behövde hjälp.

Hon tog ett metallföremål i sin ena hand och burkar med skramlande innehåll i den andra. Burkarna la hon mot mitt knä, riktade metallgrejen mot burkarna och sa nej, den medicinen är fel. Metallgrejen rörde sig ju inte.

Efter flera försök började metallgrejen intensivt svänga och visade tydligt att nu hade hon hittat rätt tabletter till mig. Nu visste hon. Och jag försökte dölja min skepsis.

Efter en timme gick jag hemåt med två dyra tablettburkar och en förmaning om att även äta två matskedar surkål varje dag. I resten av mitt liv! Jag gillar kål, men så mycket? Varje dag?

När jag ändå höll på med livsförändringar deltog jag i en tävling där man skulle beskriva ett sommarminne. Återigen blev mitt hår en anledning till att utmana både mig själv, andra  tävlande och vännen som höll i tävlingen. Jag skickade sonika in ett foto på mig själv och på en frisyr i förfall. Jag vann.

Så här är jag nu. Sommaren är över. Jag äter surkål och sprayar nyvunnet balsam i håret varje dag. Och ska snart på återbesök till min homeopat. Med förhoppning om att hon ska se skillnad.

Vad skulle Tom Alandh ha sagt om detta foto? Kanske så här:
“De sitter förväntansfulla på favorittrappan i Toscana, närmare bestämt i den gamla byn Borgo Giusto där de bor i en vecka. Alla hus är av sten. På den lilla skylten till höger om henne står det att huset kallas Casa del Pittore, Konstnärens hus. Andra gäster som går förbi dem ler. Resan har erbjudit dem båda överraskningar. Hon har tagit av sina skor som skaver när värmen gjort hennes fötter svullna. Glasen med champagne står och vilar på stenplattorna. Han är nöjd efter att ha vänt samtalet om döden till att njuta av livet. Här och nu”

Jag planerade att uppleva Cinque Terre via båt. Jag ser inte så mycket av byarna, men jag vet att de finns där. Någonstans.