JAG fick min demens tidigt i livet. Det går inte att skylla på någon eller något mer än på mig själv, tror jag, kanske fanns det i mina gener. Jag har levt ett spännande och innehållsrikt liv. Rest, arbetat hårt som sliparjävel och slitit för att klara mig själv. Jag var bara 17 år när jag gav mig ut på sjön och då min far sa till mig: ”-Åker du på sjön pojk kommer du aldrig hem igen!” Jag for för att slippa honom. Min mamma var snäll och såg till att ge oss barn allt vi behövde, och hennes goda krämer gjorda av säsongens frukter kan jag fortfarande känna lukten och smaken av. Likaså kringlorna hon bakade. Nu bor jag på boendet. Sista anhalten innan den sista resan till oändligheten. Mina två döttrar ser till att jag har allt jag kan önska mig och personalen och min gode man sköter resten. Det är gott att jag har dem. Men det gjorde ont när jag ramlade, tror det var på tisdagen i förra veckan. Personalen hade ordnat en utflykt och jag var den förste att rulla ut till bussen med min röda rullator. Med bestämda och långsamma steg tog jag mig till bussens trappa och plötsligt låg jag på marken. Jag kunde inte ta mig upp själv men som tur var fick jag hjälp med det. Jag tror jag slog i örat och tinningen. Och det gjorde mycket ont i handen som jag tog emot mig med. Nu har den blivit blå och svullen, jag kan inte röra den som jag kunde innan, men läkaren som tittat på den säger att vi ska vänta och se vad som händer. Jag ringde min dotter och berättade det. Hon kom för att hälsa på, tittade på handen och ska ringa mig imorgon för att höra om det blivit bättre eller om en undersökning på sjukhuset ska bokas. Jag vet att något är fel. Men maten här på boendet är god och personalen är snälla. Jag gillar dem verkligen. Sa jag att jag ramlade förra veckan, kanske i fredags? Jag skulle på utflykt med de andra gamla här, och jag ramlade vid trappsteget upp till bussen. Jag fick hjälp med att resa mig, för det kan jag inte själv. Maten är god här, men jag tycker inte om lax. Jag tycker inte heller om risgrynsgröten som serveras på söndagar. Förra veckan skulle vi på utflykt, vet du det? Jag ramlade och har jävligt ont i handen. Jag ska be läkaren titta på den.

JAG åkte och hälsade på min pappa i söndags. Han vill alltid att jag köper med mig tidningar till honom, och jag får inte glömma en korsordstidning. Och han vill gärna att jag smyger med en stor chokladkaka också. Han har diabetes och ska inte äta sötsaker, men det bryr han sig inte om. Och jag tänker att ja, ja, en liten chokladbit får han att njuta av efter ett hårt livs slit. Jag har mina skäl. Han ringde för några dagar sedan och berättade att han fallit och skadat sin hand. Han skulle på utflykt och ramlade när han skulle ta ett steg in i bussen. Som tur var fanns underbar personal till hands som kunde hjälpa honom upp. Min pappa klagar aldrig. Han älskar att munhuggas med alla han möter, och han har alltid den där glimten i ögat, som ett litet barn som kommer på ett riktigt roligt bus. Många som möter honom blir glada i hans humör och humor. Han skapar glädje med sitt obekymrade sätt att vara på. Pappa har råkat ut för skador tidigare i sitt liv, haft blodförgiftning, brutit av fingrar i slipmaskinen och åkt svarttaxi genom Amsterdams gator. Han har blivit skjutsad av polis tillbaka till båten han arbetade på, och han betalade dem med en limpa cigaretter. Och efter att han blivit dement, fått diabetes och epilepsi, allt i en gammal mans kropp, ska jag se till att han får allt det bästa de sista åren i livet. Ja, jag vet, jag kan vara en besvärlig anhörig. Men det verkar behövas ibland. Du vet, Någon som säger ifrån när han själv inte kan eller när man inte inser att hans behov är viktigare än något annat. Och jag är den där Någon, en dotter som inte ger sig. Det kan gälla indragna sacketter till kvällskaffet, eller som nu när han skadat sig. Jag tror att pappa behöver läkarvård för sin svullna hand. Den ser inte bra ut och han kan inte röra den som tidigare. Jag ska vänta en dag och se hur det är, om det blivit bättre. Han kommer såklart behöva hjälp med att komma till sjukhuset för undersökning, men det förstår ju alla. Han är gammal, faller lätt, går med rullator och är dement.

TILL vår glädje ville din pappa följa med på utflykten och han hade enligt egen utsago roligt. Vi har skrivit en avvikelserapport efter hans fall och en uppföljning är gjord. En läkare har tittat till honom kontinuerligt under veckan som gått. Efter senaste undersökningen bestämdes att han behöver röntgas, så vi bokade en tid. Enligt handläggare som bedömer insatser behöver han ingen ledsagare så vi beställde en taxi till honom. Han klarar sig så bra, så bra, och han har ju inga särskilda skäl till att ha någon med sig. Vi fick garantier om att färdtjänst och personal på sjukhuset skulle följa honom och se till att allt gick bra för honom. Det är så fint att ni döttrar bryr er så mycket om er pappa. Men det är inte vårt ansvar att vårdkedjan inte höll hela vägen. Vi blev ju garanterade det. Och vi måste ju kunna lita på varandra, eller hur? Idag har han följt med oss på en ny utflykt. Trots att han har ont i handen och den är gipsad ville han åka med en runda på vår trehjuling. Vi köpte kvällstidning och korsordstidning och hade en trevlig stund tillsammans. Det är tråkigt att ni inte känner er trygga med den omsorg vi ger honom.

PÅ akuten klockan halv åtta på kvällen sitter en gammal man ensam på en stol. Han vet inte om han undersökts än. Han vet inte om han ätit sedan han kom hit ensam. Dottern som kom nyss gjorde ansvarig sjuksköterska medveten om att han har diabetes, så nu sätts en tallrik med kvällsmat fram till honom. Han frågar sin dotter vad som händer och vad som ska ske. Och han får insulin in i magen med en smal och tunn nål. Läkaren frågar honom vad som hänt och när, men får inget klart svar. Med omsorgsfulla händer hjälps han till ett rum för behandling av frakturen och handen gipsas. De vill ju inte att han ska ramla igen. Och dottern skjutsar sin gamla pappa hem till boendet igen.

 

 

 

När jag var ung, si sådär 13 år, hade jag upptäckt det där med ögonbrynens viktiga vara eller icke vara, men visste inte riktigt hur man skulle fixa till det. Min mamma, som hyllade hår på benen och behöll sin naturliga look med tofsar under armarna, hade aldrig förberett mig på hur man sköter om sin kropp. Iallafall inte den lilla detaljen. Så kreativa Anette funderade en stund och drog med fast hand och svepande rörelse ett drag med pappas rakhyvel över ögonbrynen. Det resulterade i blodiga sår som jag inte kunde bortförklara.

Jag är fortfarande begåvad med sådana där oplockade ögonbryn. De växer lite som de vill. Inte i en perfekt båge som lyfter ögat, som jag ser på många kvinnor. Nej, mina ögonbryn är fria. Lite som strån på en vildvuxen gräsmatta. Några mörka strån liksom växer ner mot ögat. Ut över tinningen, och ibland blir något strå längre än de andra. De rycker jag snabbt bort med en nyinköpt pincett. Med vana fingrar brukar jag också rycka bort det hårstrå som återkommande brukar växa ut från den ena kinden.

Men nu för tiden skulle det inte räcka med en pincett för att göra en make-over. Jag skulle även behöva skaffa mig en förstoringsspegel. Så jag är nog ett hopplöst fall som har gett upp. Jag är ju gift, har en tonåring som snart flyttar hemifrån, och har inga planer på att följa plötsliga impulser som att försöka bli modell, tv-stjärna eller mäktig mode-influencer. Jag är faktiskt nöjd. Även med buskarna över mina vackra ögon.

Då kommer plötsligt en inbjudan från bilaffären! För i min familj är det jag som står som ägare på vår bil! Jag ska få en exklusiv möjlighet att tillsammans med andra kloka och kunniga kvinnor se ”deras senaste tillskott”! Jag tycker det låter lite som att få se vännens nyfödda bebis eller nyinköpta hundvalp.

”Inbjudan till Tjejkväll!” står det på det rosafärgade pappret som ligger i brevlådan. Jag är bjuden på mingel, bubbel och buffé. Jag ska få uppleva en modeshow och jag ska få Goodiebag. Och sist men inte minst, jag ska få rådgivning och styling av mina bryn. Jag är en av alla bilägare i Växjö, som är utvald. Wow.

Om bilaffären skulle göra om och göra rätt skulle en inbjudan a´la 2018 istället kunna se ut så här:

”Du och din familj är välkomna till en intressant kväll med buffé och mingel där du får träffa och prata med nyblivna segraren i STCC-loppet, Mikaela Åhlin-Kottulinsky! Hon är, trots försök att diskvalificera henne, historisk som den första kvinnan någonsin att vinna ett STCC-lopp. I pausen får du se vår senaste bilmodell och tillfälle att diskutera senaste tekniken, prestanda, hästkrafter och motorer. Välkommen!”

För vi alla vet ju att vi inte bara bryr oss om färgen på bilen, eller hur.

Det lilla barnet som är i två-årsåldern känner igen signalerna när Mamma blir arg och argare. Snart kommer hon att skrika på henne. Snart kommer Mamma att ta tag i henne. Men slagen väntar hon med tills de är hemma. De är på väg hem från staden, det är fredag kväll och vägen de går på brukar vara trafikerad, men just nu är det lugnare. De enda som finns i närheten och hör ilskan i Mammans vrål är en medelålders kvinna och hennes man.

Mamman har mörkt hår som är uppsatt i en tofs med en vit gummisnodd. Vit blus och shorts. Hon har sällskap av sitt äldre barn, en flicka i yngre tonåren. I barnvagnen ligger lillebror.

Mamman tar ett hårt tag i den lillas arm och slänger henne upp i vagnen. På avstånd ser det ut som att Mamman slänger en docka runt i luften, högt över marken. Taget om flickans arm är hårt, väldigt hårt, och det är brutalt. Mamman skriker högt och argt. Storasyster går sakta bakom dem. Hon vet också vad som kommer hända.

Den lilla lyfts upp en gång till, liksom för att rätta till henne. Men Mamman är så arg, det räcker inte. Hon sliter upp flickan igen, nu med ett hårt tag om hennes överkropp. Slänger henne återigen som en docka, armar och ben rör sig okontrollerat i luften. Flickans huvud slängs bakåt av kraften. Hon hamnar i barnvagnen med en kraftig duns. Mamman fortsätter skrika på den lilla.

Och skrika gör nu även kvinnan som kommit gående med sin man.

– Hallå! Lägg av med det där!

Mamman fortsätter gå, lika ilsket men nu med raskare steg, bort från dem.

– Sluta! Sluta på en gång! Man slår inte sina barn!

Mamman skriker tillbaka utan att vända blicken till henne.

– Jag uppfostrar mina barn som jag vill!

Nu skriker även mannen till henne.

-Nej, det gör du fan inte! Sluta med det genast!

Och den lilla flickan i barnvagnen tittar storögt på alla vuxna runt omkring henne. Hon tittar storögt på mig och min man som avbrutit vad som kunde ha slutat så mycket värre där på gatan. Ögonen är stora, liksom förvånade. Storasyster fortsätter gå med huvudet och blicken stadigt ner mot asfalten.

Mamman och barnen försvinner snabbt in i bostadsområdet, de är borta. Och hela jag skakar av ilska, sorg och förtvivlan. Jag borde ha jagat ifatt dem. Jag borde ha ringt polisen. Jag borde…..

Istället går jag hem, sätter mig vid köksbordet och min blick fastnar på en lapp som sitter fast med magnet på kylskåpet. Min älskade son skrev den till mig när han precis lärt sig skriva. Det var en tid då han ville gifta sig med mig. Det var en tid då han kunde bli så arg på mig så han ångrade att han valt mig till sin mamma.

Alla faser ett barn går genom, alla känslor de får när de hamnar i olika situationer, ska alltid bemötas med kärlek och respekt. Inget barn, ingen människa, ska misshandlas, kränkas eller förnedras. Ingen. Vi vuxna måste bli bättre på att säga ifrån. Vi måste våga vara besvärliga för barnens skull. Och det gäller mina barn, dina barn.

 

 

Kvinnojourer fyller sina boenden med nödställda kvinnor, unga och äldre, som behöver akut hjälp. Och i Växjö var kvinnojouren Blenda förra året tvungna att säga nej, vi har inte fler sängar. Vi har tyvärr inte plats för dig också. Till sextiosju kvinnor.

Detta sker årligen i Sverige. Kvinnor som söker skydd från sina män får inte alltid plats på skyddade boenden. Flertalet kvinnor och deras barn får efter att ha tagit mod till sig att söka hjälp svaret att nej, vi kan inte ta emot dig. Troligen återvänder flera av dem tillbaka till rädslan. Hoten. Slagen. Till mannen de lever med. Flyr ifrån.

Så här sitter jag nu. Försöker smälta alla intryck från helgens möte där vi, tjugofyra kvinnor och två män, träffats för att planera vår viktiga verksamhet. Vi fick besök av en kvinnojour i västra Sverige som delade med sig av sina erfarenheter. De berättade om vikten av att vara alert vid ökad hotbild. Hur de anställt personal, kurator, boendestödjare, samordnare, pedagog och husmor. Vilka kontakter de har med polis och andra viktiga samhällsfunktioner. Vilka rutiner de ständigt arbetar med att utveckla.

I Växjö har jag turen att tillsammans med andra engagerade styrelsemedlemmar, professionella jourare och anställd personal hos kvinnojouren Blenda, utveckla en verksamhet som går ut på att erbjuda en fredad zon till våldsutsatta kvinnor och deras barn. Vi söker pengar, anställer mer personal, utbyter erfarenheter med andra kvinnojourer, informerar och utbildar fler jourare som vill bidra med olika kompetenser och erfarenheter. Vi lyssnar, tröstar. Vi gör allt vi kan för att hjälpa till. Och vi gör det bra!

Det är givande att i Växjö få vara en del av arbetet med att skydda, säkra, utbilda och också påverka samhället att ännu bättre ge utsatta kvinnor ett skydd. Ett ställe där de kan få råd och stöd. Hjälp med att ta nödvändiga kontakter med polis, socialtjänst, bostadsbolag, advokater och sjukvård.

Det är ju fullständigt oacceptabelt att så många kvinnor och barn årligen nekas trygghet och säkerhet.  Ingen människa, ingen kvinna, inget barn, ska behöva uppleva våld. Men så länge svaga män fortsätter att ta makten från starka kvinnor behövs kvinnojourer som skydd.

 

 

Temat är 80-tal. Jag ska tupera håret, sminka mig i starka färger och försöka hitta kläder med axelvaddar, benvärmare i knallrosa och snygga pumps. Får inte heller glömma alla smycken i grälla färger. Övernattning är bokad på vackra Österlen och det känns lyxigt med ett hotell som lovar unik 60-talsmiljö.

Det är inte så jag brukar göra på helgerna. Men lördag är ingen vanlig dag. Jag är bjuden på “släppefest”!

Författaren Mikael Bergstrand som bl a skrivit succéboken “Delhis vackraste händer” har bjudit vänner till fest för att fira sin nya roman “Den sorglöse hemsamariten”. Boken handlar om en man med ett enda mål; att slå världen med häpnad.

Och det skulle jag också göra om jag tog på mig denna lånade klänning. Den är stor. Har mycket tyg. Den har axelvaddar. Egentligen helt rätt.

Det viktigaste är ju ändå att ha kul, bjuda på sig själv, njuta av kvällen och skapa ett minne som räcker länge. Så jag ska hellre ta fram min revolutionära sida och blir punkigare med nätstrumpor och nätlinne.

“Den sorglöse hemsamariten” släpps den 13 september. Läs och njut!