Vem äger sanningen?

JAG fick min demens tidigt i livet. Det går inte att skylla på någon eller något mer än på mig själv, tror jag, kanske fanns det i mina gener. Jag har levt ett spännande och innehållsrikt liv. Rest, arbetat hårt som sliparjävel och slitit för att klara mig själv. Jag var bara 17 år när jag gav mig ut på sjön och då min far sa till mig: ”-Åker du på sjön pojk kommer du aldrig hem igen!” Jag for för att slippa honom. Min mamma var snäll och såg till att ge oss barn allt vi behövde, och hennes goda krämer gjorda av säsongens frukter kan jag fortfarande känna lukten och smaken av. Likaså kringlorna hon bakade. Nu bor jag på boendet. Sista anhalten innan den sista resan till oändligheten. Mina två döttrar ser till att jag har allt jag kan önska mig och personalen och min gode man sköter resten. Det är gott att jag har dem. Men det gjorde ont när jag ramlade, tror det var på tisdagen i förra veckan. Personalen hade ordnat en utflykt och jag var den förste att rulla ut till bussen med min röda rullator. Med bestämda och långsamma steg tog jag mig till bussens trappa och plötsligt låg jag på marken. Jag kunde inte ta mig upp själv men som tur var fick jag hjälp med det. Jag tror jag slog i örat och tinningen. Och det gjorde mycket ont i handen som jag tog emot mig med. Nu har den blivit blå och svullen, jag kan inte röra den som jag kunde innan, men läkaren som tittat på den säger att vi ska vänta och se vad som händer. Jag ringde min dotter och berättade det. Hon kom för att hälsa på, tittade på handen och ska ringa mig imorgon för att höra om det blivit bättre eller om en undersökning på sjukhuset ska bokas. Jag vet att något är fel. Men maten här på boendet är god och personalen är snälla. Jag gillar dem verkligen. Sa jag att jag ramlade förra veckan, kanske i fredags? Jag skulle på utflykt med de andra gamla här, och jag ramlade vid trappsteget upp till bussen. Jag fick hjälp med att resa mig, för det kan jag inte själv. Maten är god här, men jag tycker inte om lax. Jag tycker inte heller om risgrynsgröten som serveras på söndagar. Förra veckan skulle vi på utflykt, vet du det? Jag ramlade och har jävligt ont i handen. Jag ska be läkaren titta på den.

JAG åkte och hälsade på min pappa i söndags. Han vill alltid att jag köper med mig tidningar till honom, och jag får inte glömma en korsordstidning. Och han vill gärna att jag smyger med en stor chokladkaka också. Han har diabetes och ska inte äta sötsaker, men det bryr han sig inte om. Och jag tänker att ja, ja, en liten chokladbit får han att njuta av efter ett hårt livs slit. Jag har mina skäl. Han ringde för några dagar sedan och berättade att han fallit och skadat sin hand. Han skulle på utflykt och ramlade när han skulle ta ett steg in i bussen. Som tur var fanns underbar personal till hands som kunde hjälpa honom upp. Min pappa klagar aldrig. Han älskar att munhuggas med alla han möter, och han har alltid den där glimten i ögat, som ett litet barn som kommer på ett riktigt roligt bus. Många som möter honom blir glada i hans humör och humor. Han skapar glädje med sitt obekymrade sätt att vara på. Pappa har råkat ut för skador tidigare i sitt liv, haft blodförgiftning, brutit av fingrar i slipmaskinen och åkt svarttaxi genom Amsterdams gator. Han har blivit skjutsad av polis tillbaka till båten han arbetade på, och han betalade dem med en limpa cigaretter. Och efter att han blivit dement, fått diabetes och epilepsi, allt i en gammal mans kropp, ska jag se till att han får allt det bästa de sista åren i livet. Ja, jag vet, jag kan vara en besvärlig anhörig. Men det verkar behövas ibland. Du vet, Någon som säger ifrån när han själv inte kan eller när man inte inser att hans behov är viktigare än något annat. Och jag är den där Någon, en dotter som inte ger sig. Det kan gälla indragna sacketter till kvällskaffet, eller som nu när han skadat sig. Jag tror att pappa behöver läkarvård för sin svullna hand. Den ser inte bra ut och han kan inte röra den som tidigare. Jag ska vänta en dag och se hur det är, om det blivit bättre. Han kommer såklart behöva hjälp med att komma till sjukhuset för undersökning, men det förstår ju alla. Han är gammal, faller lätt, går med rullator och är dement.

TILL vår glädje ville din pappa följa med på utflykten och han hade enligt egen utsago roligt. Vi har skrivit en avvikelserapport efter hans fall och en uppföljning är gjord. En läkare har tittat till honom kontinuerligt under veckan som gått. Efter senaste undersökningen bestämdes att han behöver röntgas, så vi bokade en tid. Enligt handläggare som bedömer insatser behöver han ingen ledsagare så vi beställde en taxi till honom. Han klarar sig så bra, så bra, och han har ju inga särskilda skäl till att ha någon med sig. Vi fick garantier om att färdtjänst och personal på sjukhuset skulle följa honom och se till att allt gick bra för honom. Det är så fint att ni döttrar bryr er så mycket om er pappa. Men det är inte vårt ansvar att vårdkedjan inte höll hela vägen. Vi blev ju garanterade det. Och vi måste ju kunna lita på varandra, eller hur? Idag har han följt med oss på en ny utflykt. Trots att han har ont i handen och den är gipsad ville han åka med en runda på vår trehjuling. Vi köpte kvällstidning och korsordstidning och hade en trevlig stund tillsammans. Det är tråkigt att ni inte känner er trygga med den omsorg vi ger honom.

akuten klockan halv åtta på kvällen sitter en gammal man ensam på en stol. Han vet inte om han undersökts än. Han vet inte om han ätit sedan han kom hit ensam. Dottern som kom nyss gjorde ansvarig sjuksköterska medveten om att han har diabetes, så nu sätts en tallrik med kvällsmat fram till honom. Han frågar sin dotter vad som händer och vad som ska ske. Och han får insulin in i magen med en smal och tunn nål. Läkaren frågar honom vad som hänt och när, men får inget klart svar. Med omsorgsfulla händer hjälps han till ett rum för behandling av frakturen och handen gipsas. De vill ju inte att han ska ramla igen. Och dottern skjutsar sin gamla pappa hem till boendet igen.

 

 

 

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Bryn och Bilar

När jag var ung, si sådär 13 år, hade jag upptäckt det där med ögonbrynens viktiga vara eller icke vara, men visste inte riktigt hur man skulle fixa till det. Min mamma, som hyllade hår på benen och behöll sin naturliga look med tofsar under armarna, hade aldrig förberett mig på hur man sköter om sin kropp. Iallafall inte den lilla detaljen. Så kreativa Anette funderade en stund och drog med fast hand och svepande rörelse ett drag med pappas rakhyvel över ögonbrynen. Det resulterade i blodiga sår som jag inte kunde bortförklara.

Jag är fortfarande begåvad med sådana där oplockade ögonbryn. De växer lite som de vill. Inte i en perfekt båge som lyfter ögat, som jag ser på många kvinnor. Nej, mina ögonbryn är fria. Lite som strån på en vildvuxen gräsmatta. Några mörka strån liksom växer ner mot ögat. Ut över tinningen, och ibland blir något strå längre än de andra. De rycker jag snabbt bort med en nyinköpt pincett. Med vana fingrar brukar jag också rycka bort det hårstrå som återkommande brukar växa ut från den ena kinden.

Men nu för tiden skulle det inte räcka med en pincett för att göra en make-over. Jag skulle även behöva skaffa mig en förstoringsspegel. Så jag är nog ett hopplöst fall som har gett upp. Jag är ju gift, har en tonåring som snart flyttar hemifrån, och har inga planer på att följa plötsliga impulser som att försöka bli modell, tv-stjärna eller mäktig mode-influencer. Jag är faktiskt nöjd. Även med buskarna över mina vackra ögon.

Då kommer plötsligt en inbjudan från bilaffären! För i min familj är det jag som står som ägare på vår bil! Jag ska få en exklusiv möjlighet att tillsammans med andra kloka och kunniga kvinnor se ”deras senaste tillskott”! Jag tycker det låter lite som att få se vännens nyfödda bebis eller nyinköpta hundvalp.

”Inbjudan till Tjejkväll!” står det på det rosafärgade pappret som ligger i brevlådan. Jag är bjuden på mingel, bubbel och buffé. Jag ska få uppleva en modeshow och jag ska få Goodiebag. Och sist men inte minst, jag ska få rådgivning och styling av mina bryn. Jag är en av alla bilägare i Växjö, som är utvald. Wow.

Om bilaffären skulle göra om och göra rätt skulle en inbjudan a´la 2018 istället kunna se ut så här:

”Du och din familj är välkomna till en intressant kväll med buffé och mingel där du får träffa och prata med nyblivna segraren i STCC-loppet, Mikaela Åhlin-Kottulinsky! Hon är, trots försök att diskvalificera henne, historisk som den första kvinnan någonsin att vinna ett STCC-lopp. I pausen får du se vår senaste bilmodell och tillfälle att diskutera senaste tekniken, prestanda, hästkrafter och motorer. Välkommen!”

För vi alla vet ju att vi inte bara bryr oss om färgen på bilen, eller hur.

Lämna kommentar Dela inlägget:

Egentligen. Smiley

Det räcker med ett sms och minnena sköljer brutalt över henne. Plötsligt är hon tillbaka 20 år i tiden. När han argt kastar det lilla barnet i soffan för att hon ska på julfest med jobbet. När han försöker styra hennes klädval. Svartsjukan. Orden.

Hon minns hans tvivlande fråga om barnet är hans. Tvinnandet av fingrar, tom blick. Tystnaden som skrek. Viskade högt.

Hon minns hur hon lovat sig själv att aldrig ha något att göra med honom efter separationen. De ska bara ha nödvändiga samtal om det enda gemensamma de skapat. Föräldramöten, skoluppträden, luciafirande på förskolan och utvecklingssamtalen.

Dessa tillfällen blir få. Umgänget sköttes via vänner vid hämtning och lämning. Varannan vecka. Varannan vecka som hon sover bort av utmattning. Varannan vecka fylld av kärlek och oro. Nätter ensam i sängen. Nätter med barnfötter nära huden.

Hon vet att hon är värd något bättre. Så måste det ju vara. Ingen annan människa kan äga henne. Varken hennes kropp eller tanke. Varken hennes vilja eller lust.

Men nu en olycksbådande vänlighet. Tack och smiley. Vad bra det går och smiley. Bara säg till vad jag kan göra så hjälps vi åt och smiley.

Trots sitt löfte om ALDRIG tror hon denna gång på honom. Nu är ju fler berörda, deras gemensamma liv ska sammanföra familjerna, vännerna som var deras gemensamma och firandet skulle överskugga alla tvivel. All ilska, alla missförstånd, all misstänksamhet ska försvinna denna magiska kväll. Det ska bli kvällen då Vändpunkten kommer. Smiley.

Sen kommer sms:et. Spelet är på ett ögonblick över. “…se över dina fel…va inte så jävla stor som du tro dig vara…. låt inte bara truten gå……du kan ju för fan inte ens ta hand om dig själv….”

Hon undrar vad det är som gör att allt för många män försöker kontrollera kvinnor med ilska, höjda röster och förminskande. Vad är det som gör att de måste visa makt, förnedra och hota.

Vad är det som gör dessa män så jävla små. Egentligen.

Smiley

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Hej mamma, jag älskar dig. Älskar du mig?

Det lilla barnet som är i två-årsåldern känner igen signalerna när Mamma blir arg och argare. Snart kommer hon att skrika på henne. Snart kommer Mamma att ta tag i henne. Men slagen väntar hon med tills de är hemma. De är på väg hem från staden, det är fredag kväll och vägen de går på brukar vara trafikerad, men just nu är det lugnare. De enda som finns i närheten och hör ilskan i Mammans vrål är en medelålders kvinna och hennes man.

Mamman har mörkt hår som är uppsatt i en tofs med en vit gummisnodd. Vit blus och shorts. Hon har sällskap av sitt äldre barn, en flicka i yngre tonåren. I barnvagnen ligger lillebror.

Mamman tar ett hårt tag i den lillas arm och slänger henne upp i vagnen. På avstånd ser det ut som att Mamman slänger en docka runt i luften, högt över marken. Taget om flickans arm är hårt, väldigt hårt, och det är brutalt. Mamman skriker högt och argt. Storasyster går sakta bakom dem. Hon vet också vad som kommer hända.

Den lilla lyfts upp en gång till, liksom för att rätta till henne. Men Mamman är så arg, det räcker inte. Hon sliter upp flickan igen, nu med ett hårt tag om hennes överkropp. Slänger henne återigen som en docka, armar och ben rör sig okontrollerat i luften. Flickans huvud slängs bakåt av kraften. Hon hamnar i barnvagnen med en kraftig duns. Mamman fortsätter skrika på den lilla.

Och skrika gör nu även kvinnan som kommit gående med sin man.

– Hallå! Lägg av med det där!

Mamman fortsätter gå, lika ilsket men nu med raskare steg, bort från dem.

– Sluta! Sluta på en gång! Man slår inte sina barn!

Mamman skriker tillbaka utan att vända blicken till henne.

– Jag uppfostrar mina barn som jag vill!

Nu skriker även mannen till henne.

-Nej, det gör du fan inte! Sluta med det genast!

Och den lilla flickan i barnvagnen tittar storögt på alla vuxna runt omkring henne. Hon tittar storögt på mig och min man som avbrutit vad som kunde ha slutat så mycket värre där på gatan. Ögonen är stora, liksom förvånade. Storasyster fortsätter gå med huvudet och blicken stadigt ner mot asfalten.

Mamman och barnen försvinner snabbt in i bostadsområdet, de är borta. Och hela jag skakar av ilska, sorg och förtvivlan. Jag borde ha jagat ifatt dem. Jag borde ha ringt polisen. Jag borde…..

Istället går jag hem, sätter mig vid köksbordet och min blick fastnar på en lapp som sitter fast med magnet på kylskåpet. Min älskade son skrev den till mig när han precis lärt sig skriva. Det var en tid då han ville gifta sig med mig. Det var en tid då han kunde bli så arg på mig så han ångrade att han valt mig till sin mamma.

Alla faser ett barn går genom, alla känslor de får när de hamnar i olika situationer, ska alltid bemötas med kärlek och respekt. Inget barn, ingen människa, ska misshandlas, kränkas eller förnedras. Ingen. Vi vuxna måste bli bättre på att säga ifrån. Vi måste våga vara besvärliga för barnens skull. Och det gäller mina barn, dina barn.

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Kvinnan I Fönstret

Jag ser dig i fönstret, bakom glasrutan. Du tittar ner som mot din axel, och drar lite försiktigt i ditt långa hår. Höfterna rör sig vaggande från sida till sida. Fötterna flyttar sig, ett steg till höger, ett steg till vänster. Frånvarande lyfter du den andra armen, lägger handen bakom huvudet och på håret som du rufsar om lite.

På fötterna har du högklackade skor med svarta remmar som slingrar sig upp mot dina vrister. Klackarna är smala, vassa. Du döljer inte mycket av ditt kön, en svart liten tygbit är fastsydd i smala band som slingrar sig runt, bak mot din rumpa. Över bröstvårtorna finns inget mer än lite glitter och runt halsen har du ett läderband med nitar. Röda läppar. Svartmålade ögon. Tomma ögon som försöker undvika mina.

Jag vet inte ditt namn, så jag kallar dig Syster.

Jag tror att du har förberett dig. Vaknat på morgonen, druckit kaffe och kanske fått i dig en smörgås. Dagens första cigarett smakar gott. Du har sovit dåligt i den hårda sängen och vaknat flera gånger. Men det spelar ingen roll. Idag är en ny dag. Med nya män som du ska ta dig an. Du har duschat, sminkat dig och besvarat sms och mail. Bäddat rent med nya lakan. Du är glad över att du kom ihåg att köpa den där tuben med glidmedel som tagit slut och att du inte glömde kondomerna. Det är ju inte alla som vill använda kondom, men du brukar försöka lirka med männen. Ibland fungerar det. Oftast inte.

Det är varmt ute och solen skiner in i ditt fönster. Åttio euro har betalats för din plats, det räcker för en dag. Det är många som strosar förbi på gatan framför dig. Män, kvinnor. Unga och äldre, ja till och med barn går förbi med glassar i sina händer. Det är förbjudet att fotografera, men titta få man ju. Och när en man stannar upp, möter din blick på avstånd, försöker du fånga hans intresse. Du lyfter högerhanden, svänger lite mer på höfterna och kröker pekfingret fram och tillbaka. Utan ord säger du: – Kom hit, kom hit. Jag lovar dig en skön stund där min kropp blir din. Dina önskemål och begär tillfredsställs tills du får utlösning. Och är inte timmen över ska jag försöka ge dig mer. Du får använda mig som i din fantasi, men jag ber dig, skada mig inte mer än nödvändigt.

Framåt kvällen och in på natten är det ofta grupper av män som tittar på er i fönstren. De kan välja och vraka mellan dig och dina väninnor. De kan välja en ljus kvinna, mörk, ung, yngre, tjock, smal, erfaren eller hon som är ny. De brukar skratta där de står, och peka på er. Sen kommer de in och du får lämna ditt fönster en stund. Du är snart tillbaka.

Det finns de som menar att du själv vill detta. Att du valt att stå där och sälja orgasmer. Att du själv njuter av det och att du inte vill sluta. Jag tror inte för ett ögonblick på dem, jag lovar dig. Jag tror istället att det handlar om makt. Om att för en stund få äga. Som om någon människa kan äga en annan. Att män kan betala för sex är något jag aldrig kommer att kunna förstå. Att kalla det för ett yrke gör det än värre. Du och jag, vi vet ju att det inte är så. Din frihet är lika mycket värd som hans frihet.

 

Syster, du finns bara ett stenkast från Amsterdams äldsta kyrka. Jag fotograferade grönskan utanför ditt fönster, och asfalten. De vackra ljuslyktorna som står i rad. Fönster i hus där familjer bor. På fotografiet syns balkonger där de kan sitta och dricka sitt kaffe en solig eftermiddag.

Jag fotograferade inte dig, men glömmer dig aldrig.

 

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

hon som såg till att han kunde saknas

det skrivs ofta om våra pappor. De som inte varit närvarande, de som är närvarande. Pappor som på olika sätt inte varit pappor, pappor som älskats och hatats och så de nya pappor som blivit förebilder, en slags bonusvuxen som kommit att leva med familjen. Men oftast handlar det om en romantiserad bild av en pappa som inte räcker till men som ändå höjs till skyarna. Han som saknas och som blir en oåtkomlig idol.

jag saknar texter om mamman. Inte om mamman som inte räcker till. Inte om hon som stack. Nej, jag saknar boken om mamman som finns där. Hon som står bakom, framför honom och som ibland är både mamma och pappa på samma gång. Som med fast hand, humor och ett lugnande leende löser alla problem ett barn kan ha. Hon som tas för given. En mamma som min som såg till att han kunde saknas.

min mamma är död sedan många år och jag ska skriva om henne en dag. Men än så länge gör det för ont att beskriva hennes runda kinder. Hur det kändes att ringa henne och höra henne säga smeknamn på mig som ingen annan visste eller använde: Stumperud. Hej Stumperud, sa hon. Hennes blick.

nej, istället väljer jag denna gång att göra som många andra, jag skriver om min pappa som lever. Han är dement och tjatig. Har hellre haft alkohol och flaskan som vän. Han som oförutsägbart kom förbi en lördagsmorgon och busvisslade, tog med mig och min syster till lekparken och svingade oss runt som i en karusell. Han som gav oss ett dockskåp i trettonårspresent. Vi köpte godis och sen gick han.

det har blivit viktigt för mig att beskriva honom. Han lever ju nu och har gett mig liv. Jag ska senare beskriva min mamma. Hon som av resultatet bar mig i sin kropp. Som födde fram mig en kall vinterkväll i januari.

i förgår började han planera äventyret som skulle ske dagen efter. Lakers-tröjan han fått av sin dotter hängde på sin galge i hallen. Öronproppar låg på bordet. Men han hade inte bestämt sig än för vilket lag han skulle heja på, Lakers eller Brynäs? Personalen på boendet klappade om honom efter kvällsmaten och skojade med honom, sa att det fanns väl bara ett lag.

han berättar att han i sin ungdom kört moped till Gävle, Brynäs hemstad. Han arbetade där en period i sitt liv, minns inte precis med vad. Han har varit på sjön också, och visar en grön prick i vecket mellan tumme och pekfinger. Han har haft med polisen att göra, fått skjuts av dem otaliga gånger och gett dem cigarettpaket som tack. Ja, det funkar så i Holland, säger han. Men när jag var i Gävle spelade vi hockey och vi hade tidningspapper som benskydd.

det var en annan tid. Idag är idag.

färdtjänst hämtar honom och dottern möter upp vid ingången. Han stannar till, knäpper sina byxor som glidit ner, och går sakta vidare med sin röda rullator. Det är svårt för honom att sätta sig ned, den tunga kroppen är sliten och stor. Kroppen värken efter många års industriarbete. På knä, krypandes in i tunnor som skulle slipas.

han skojar med kvinnan som sitter på stolen bredvid. Han känner inte henne, men klappar hennes arm och gör gester. Inga ord kan höras när arenan fylls med fyrverkerier och hög musik. Matchtröjan är på, öronpropparna i. Nu kan matchen börja!

en annan kvinna kommer fram, lägger en arm runt hans hals och kramar om. Hon ser glad ut, pappa ser förvånat upp på henne. Demensen gör sig påmind, men han är väldigt skicklig på att dölja sitt dåliga minne. Hon tror han känner igen henne. Jag ser i hans blick att han ler, pratar och håller med i allt hon säger. -Vem fan var det? frågar han mig när hon kramat om en sista gång och gått iväg för att se tredje perioden. Jag vet inte, svarar jag. Hemmalaget vinner på straffar men det ser han inte. Färdtjänst är bokad för hemfärd och den tiden får inte missas.

han önskar sig bara kokta grisfötter i julklapp. -Kan man äta röven kan man äta fötterna, säger han till min grimas.

jag ska koka grisfötterna till honom. Åka och besöka honom på julaftons morgon. Vi ska dricka kaffe och jag ska krama honom, önska honom God Jul, pappa!

sen ska jag skriva berättelsen om min mamma. Hon som fanns där. Bakom honom, framför honom, hon som såg till att allt blev bra.

Lämna kommentar Dela inlägget:

Jag bet honom inte!

Med nån slags spiralsug och hans fingrar i munnen, och tandsköterskan jämte som assisterade låg jag där och darrade. Tänkte som jag brukar göra; när jag är på gyn vore det mycket lättare att ligga i tandläkarstolen. Och när jag är hos tandläkaren tänker jag att den där gynundersökningen minsann är lättare att genomföra, trots att man ligger där med benen i vädret och visar upp “paradiset”.

Det började dagen innan. Efter en lång dag med arbete på miljökontoret och därefter årets sista kommunfullmäktige var jag trött och godissugen. Satte mig bekvämt i soffan och prasslade av pappret. Den såg så god ut!

Aj! Och där satt tandkronan fast i lakritskolan jag precis stoppat i munnen. Jag spottade ut det, kolan och tanden stirrade tillbaka och jag tyckte mig höra ett HA!

Och eftersom jag inte är jätteglad över tandläkarbesök svor jag tyst inombords. Dessutom visste jag att det skulle kosta. Det skulle bli den dyraste kolan jag nånsin haft i min mun!

Jag hade tur att få en tid snabbt, trots julstress. Tog kronan med mig i en liten plastpåse, la mig i stolen och jäklar vad det isade när han rengjorde platsen där tandkronan skulle sättas tillbaka!

Och mitt i hans arbete med min tand säger han:

-Andas lugnt, Anette, annars spänner du dig så tungan är i vägen.

Andas lugnt?? Spänn dig inte?? Det räcker ju med att se vilka verktyg han har förberett! Så lätt är det ju inte att bara släppa på oron, det är ju ingen jäkla picnic man är på! Dessutom ställde han frågor om hur det kändes, kunde jag bita ihop, skavde det någonstans? Som om det går att svara med allt möjligt i munnen!

Nu är det ändå på sin plats att berätta att Johan är världens bästa tandläkare. Han har tålamod med mig, skrattar åt mina skämt, och han är försiktig. Och han lyckades även denna gång att lösa mitt problem. Tanden sitter där den ska. Jag har inte ont. Och jag är redo för all god julmat.

Men kolor ska jag aldrig äta mer. Och jag ska aldrig mer klaga på tandläkare. Han gör ett fantastiskt jobb med en rädd patient som mig. Jag bet honom inte i handen som jag brukade göra med tandläkare när jag var liten. Så visst ser han nöjd ut. Och förresten, jag biter inte gynläkare heller.

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Svaga män och starka kvinnor

Kvinnojourer fyller sina boenden med nödställda kvinnor, unga och äldre, som behöver akut hjälp. Och i Växjö var kvinnojouren Blenda förra året tvungna att säga nej, vi har inte fler sängar. Vi har tyvärr inte plats för dig också. Till sextiosju kvinnor.

Detta sker årligen i Sverige. Kvinnor som söker skydd från sina män får inte alltid plats på skyddade boenden. Flertalet kvinnor och deras barn får efter att ha tagit mod till sig att söka hjälp svaret att nej, vi kan inte ta emot dig. Troligen återvänder flera av dem tillbaka till rädslan. Hoten. Slagen. Till mannen de lever med. Flyr ifrån.

Så här sitter jag nu. Försöker smälta alla intryck från helgens möte där vi, tjugofyra kvinnor och två män, träffats för att planera vår viktiga verksamhet. Vi fick besök av en kvinnojour i västra Sverige som delade med sig av sina erfarenheter. De berättade om vikten av att vara alert vid ökad hotbild. Hur de anställt personal, kurator, boendestödjare, samordnare, pedagog och husmor. Vilka kontakter de har med polis och andra viktiga samhällsfunktioner. Vilka rutiner de ständigt arbetar med att utveckla.

I Växjö har jag turen att tillsammans med andra engagerade styrelsemedlemmar, professionella jourare och anställd personal hos kvinnojouren Blenda, utveckla en verksamhet som går ut på att erbjuda en fredad zon till våldsutsatta kvinnor och deras barn. Vi söker pengar, anställer mer personal, utbyter erfarenheter med andra kvinnojourer, informerar och utbildar fler jourare som vill bidra med olika kompetenser och erfarenheter. Vi lyssnar, tröstar. Vi gör allt vi kan för att hjälpa till. Och vi gör det bra!

Det är givande att i Växjö få vara en del av arbetet med att skydda, säkra, utbilda och också påverka samhället att ännu bättre ge utsatta kvinnor ett skydd. Ett ställe där de kan få råd och stöd. Hjälp med att ta nödvändiga kontakter med polis, socialtjänst, bostadsbolag, advokater och sjukvård.

Det är ju fullständigt oacceptabelt att så många kvinnor och barn årligen nekas trygghet och säkerhet.  Ingen människa, ingen kvinna, inget barn, ska behöva uppleva våld. Men så länge svaga män fortsätter att ta makten från starka kvinnor behövs kvinnojourer som skydd.

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

En glimt av tiden

Medan författaren glatt skriver personliga hälsningar i varje nytryckt bok pågår släppefesten bakom honom, runt honom. Det är många som vill köpa ett exemplar. Han skrattar på skånska. Talar skånska. Och han är glad över att vänner delar hans glädje.

Hans pappa, Stig, sägs vara Sveriges äldsta bloggare. Han är åttiosex år och snappar upp allt möjligt som kan tänkas vara värt att skriva om. Hans ena barnbarn får agera fotograf till ett foto som ska publiceras ihop med nyskriven text. När han hälsar gör han det med en kram och plirigt nyfikna ögon.

På festen finns också den nittioåriga danska konstnärinnan som äger en sköldpadda som är tjugo år yngre. Hon är en bestämd dam med färgglad scarves som håller ihop håret. På fötterna har hon raggsockor och under tunikan syns vackra vita spetsbyxor som slutar mellan knäna och foten.

Hundarna Floyd och Stubbe rörde sig vant bland alla gäster. Stubbe är en fd gatuhund, adopterad från Thailand, som levt sitt liv som hundarnas kung. Skygg och vaksam studerar han alla gäster, gärna på håll. Floyd svansar världsvant runt.

Det är först när sköldpaddan blir inbjuden på festen som Floyd spetsar sina öron och blir riktigt nyfiken. Han lägger sig under min stol och nosar på sköldpaddans ben som hastigt dras in. Sköldpaddan gömmer sig i skalet och bajsar på golvet. Floyds ägare blir snällt ombedd av  att torka upp efter honom.

Gästerna hemma hos författaren Mikael Bergstrand har tagit hans önskan om klädsel från åttiotalet på allvar, och jag möter flera tennisspelare som ser ut som Björn Borg. De har sina gamla racketar med sig och korta shorts, pannband och långt hår. Vi är i ett korsvirkeshus i en idyll och vi är olika men lika. Då och nu. Till klädsel, utseende och bakgrund.

Jag ser volangklänningar och axelvaddar. Skarpa färger, glitter, tuperade luggar, spetshandskar, Miami Vice-kavajer och mörka solglasögon. Hockeyfrillor. Träningsoveraller.

Vi äter chili con carne och konserverade päron värmda i ugn med smält after-eight som ett täcke över. Grädde och nyplockade hallon som extra tillbehör. Musiken varvas mellan “Barnatro” och discolåtar som “Tainted Love” med Soft Cell och “Love is the drug” med Roxy Music. Ebba Grön gör att rösterna igenkännande höjs: “Kommer ni ihååååg?” Vi befinner oss mitt i en roman i en tid då allt var möjligt.

Vi pratar politik och det aktuella kyrkovalet, ekonomin i världen och myndigheters arbetsuppgifter. Vi talar om solidaritet och ansvar, skatteflykt, arbete och barnbarn, skilsmässor och nya kärlekar. Livet.

Natten tillbringas på Hanöbris retrohotell och efter en god frukost promenerar vi till havet. Där förbereds en insats i Natos övning Aurora 17.

När jag tittar ut över vattnet ser jag inget slut.

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Punkare med axelvaddar

Temat är 80-tal. Jag ska tupera håret, sminka mig i starka färger och försöka hitta kläder med axelvaddar, benvärmare i knallrosa och snygga pumps. Får inte heller glömma alla smycken i grälla färger. Övernattning är bokad på vackra Österlen och det känns lyxigt med ett hotell som lovar unik 60-talsmiljö.

Det är inte så jag brukar göra på helgerna. Men lördag är ingen vanlig dag. Jag är bjuden på “släppefest”!

Författaren Mikael Bergstrand som bl a skrivit succéboken “Delhis vackraste händer” har bjudit vänner till fest för att fira sin nya roman “Den sorglöse hemsamariten”. Boken handlar om en man med ett enda mål; att slå världen med häpnad.

Och det skulle jag också göra om jag tog på mig denna lånade klänning. Den är stor. Har mycket tyg. Den har axelvaddar. Egentligen helt rätt.

Det viktigaste är ju ändå att ha kul, bjuda på sig själv, njuta av kvällen och skapa ett minne som räcker länge. Så jag ska hellre ta fram min revolutionära sida och blir punkigare med nätstrumpor och nätlinne.

“Den sorglöse hemsamariten” släpps den 13 september. Läs och njut!

 

 

 

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget: