Jag lever som om jag ska dö

Jag skyller på klimakteriet. Min rastlöshet. Jag lever som om jag ska dö.

Min kärlek till det spontana som sker i våra liv är stark. Och min beundran till Mikael Persbrandt och Torsten Flinck. Inte på något sätt borde jag nämna oss tre i samma mening, men det handlar alltså denna gång om mig, Persbrandt och Flinck. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Jag känner mig ofta ful med lägsta självkänslan, så en spark i röven är vad jag behöver för att ta mig upp ur den där svartaste gropen. Den sparken får jag en kväll när jag ser en efterlysning, de söker en skådespelerska till en föreställning. Amatörteatergrupper från hela Småland kommer till Växjö 24-26 mars och Teater Respekt är värd för evenemanget.

Jag svarar att jag är intresserad. Någon dag senare får jag besked, jag är välkommen på möte om pjäsen. Och jag går dit, övertygad om att min roll ska bli att servera kaffe och sälja godis i kiosken under pauserna. De enda gångerna i mitt liv som jag spelat teater är ju när jag ljugit.

Jag får se föreställningen inspelad där de två rollerna spelas med övertygelse, engagemang och briljant scenkonst. Ögonkontakt. Ilska. Avund och bitterhet. Tårar. Män om en kvinna. Makt och överlevnad. En talar, en är tyst. Persbrandt och Flinck.

Jag får rollen som kvinnan utan ord. Vår kamp handlar om honom. Hon är gift med honom. Mannen jag haft. Har. Saknar. Vem av oss har inte varit där?

Jag funderar på vad jag gett mig in på medan jag byter om till scenkläder och sminket förbättras flertalet gånger innan regissören är nöjd. Klänningen är för stor och guldfärgad, den har en svart-vit spets runt halsen. Vad jag svettas i den! Hatten är bred med flor och stora plasttulpaner pryder den. Jag känner mig som allt i motsats till sval, snygg och stolt.

 

Så jag är ombytt, sitter på Palladiums scen och ser, hör publik ta plats. De sätter sig i stolarna, viskar till varandra och pratar om henne, hon som sitter där uppe på scenen. Hon som dricker öl ur glaset och bär en hatt med tulpaner på. Hon vars hjärta klappar av nervositet och glädje, tacksam över att känna livet bubbla i hela kroppen. Livet ska levas fullt ut. Så ofta som möjligt.

Och jag bjuder in till teater. Min debut. August Strindbergs “Den starkare” ska spelas och jag tänker; Mikael Persbrandt och Torsten Flinck, ring mig om ni vill ha tips och råd om skådespeleri. Och om ni vill se mig spela finns det säkert biljetter, kostar endast 150 kr, och då får ni se helgens alla föreställningar.

Välkomna till Palladium i Växjö den 24-26 mars! Jag har bjudit in Växjös kommunchef Monica Skagne till att invigningstala och det är 10 teatergrupper med 101 deltagare, vänner och familj, många volontärer och ideella krafter som samlas för att bidra till att Växjö Kulturkommun 2017 ska synas mer.

PS. Vill ni se just mig spela är ni välkomna kl 11 den 25 mars. DS 🙂

Lämna kommentar Dela inlägget:

Direktören var så otäck vid en middag

Jag äger ett litet plåtskrin med handskrivna brev, almanackor med anteckningar i från 1870-talet, och så detta vackra brev med så mycket känslor i, daterat 6.4.1936. Jag släktforskar och har en skatt i mina händer.

IMG_0175 (002)

Karin är min farmor och hon tjänstgjorde som hushållerska hos Direktör Bengt Johansson. Varsågoda att dela brevet med mig:

“Min kära lilla Karin!

Jag skäms, som ej skrivit förut! Det var snällt av Karin att sända tidningsurklippen, vi tyckte alla det var intressant att läsa, alla deltog med Karin! Men vilken sorg det blev när de fick höra att Karin ej tänker komma tillbaka!
Hanna sade: “Säg henne hon är dum som miste sin goda plats.” Gun var ledsen och Vivan tyckte också det var tråkigt. Själv kan jag så väl förstå Karin, visst var det en god plats, men känner man med sig att den rätt platsen är hemma, skall man göra, som ens samvete säger. Personligen saknar jag Karin mycket, och är så ledsen att inte få se Karin dyka upp utanför köksdörren. Men jag hoppas vi träffas någon gång ändå!
Nu till nyheterna. Först då: Vivan har slutat! Den 1 mars. Direktören var så otäck vid en middag sista dagarna i januari, så hon sade upp sig 1 februari. Jag och Aina sakna henne trots allt.
Vi har en frånskild fru som första husa nu, Signe Svensson, hon hör illa, är rysligt långsam, förskräckligt sentimental och passar aldrig ringningarna, så vi saknar Vivan, men Hanna o Gun är förälskade i henne, de tycka det är så märkvärdigt att hon varit gift, så de sitta med gapande munnar och lyssnar andäktigt då hon tala om “sin make” som oss emellan sagt nog var ett stort svin.
Och så deklamerar Signe all möjlig poesi då vi äta, mest kärlek, med darrande patos, och de lyssnar rörda. Jag och Aina äcklas åt det, och kan ibland kväst av det. Hon är nog mycket snäll, men jag gillar inte den typen. Så jag tycker det är sämre nu.
Direktören och Frun for till Åre på kvällen d.2, fröknarna for onsdag kväll, sen kommer alla igen den 15. Viveka håller på med studentskrivningen. Hon klarar sig nog.
Direktören har tagit avsked från Brand-Viktoria, han slutar den.16, skall då ha middag för all personal på Grand, 70 pers (men vaktmästare, maskinist och chaufför är överhoppade så de är ursinniga). Sen ska han väl vara hemma ännu mera.
Han ska ha kontor i översta våningen i Brand Viktorias hus iallafall, för husjobben och champagne. Brand-Viktoria är sammanslaget med Thule o Norrland. Beckman ska vara kvar där. Vi ska flytta ut till Drottningholm redan 1 juni, vara där till 20 juli, och fröknarna
ska med, de ska ej mera utrikes. Jag har tänkt sluta, men ej fått något bättre, stannar väl ett tag så jag får semester. Annars vet jag ej mera nu!
Skriv någon gång och låt ej Gun veta vad jag skrivit om Signe, de älska henne!
Ja detta var väl iallafall litet nyheter! Alla hälsar Karin här! Själv hälsar jag så oändligt mycket och sänder en stor kram!

Ragnhild Danielsson”

Lämna kommentar Dela inlägget:

Hon

Hon tittade nervöst på stickan. Hon såg rätt. Hon var gravid igen.

Hon hade levt i en kort men svår relation med en man som på olika sätt gjorde Hennes liv svårt. Hon skulle inte träffa vem Hon ville, klä sig som Hon ville och inte göra vad Hon ville. Självkänslan sjönk i takt med hans kontroll och vilja att begränsa.

När Hon blev gravid första gången krävde han att det skulle göras faderskapsprov. Därefter ville han vägra att skriva på faderskapet men ändrade sig.

Till slut tog Hon mod till sig att skriva på kontrakt till en annan lägenhet och visade inte hyreskontraktet förrän det var klart. Hon skulle flytta en månad senare och fick till svar att bara Hon tog med sig den där jävla ungen också, så skulle det bli bra. Deras gemensamma barn var ett år.

Hon hade gråtit. Sen rest sig. Och Hon hade flyttat.

Men relationen var inte över, där fanns en dragningskraft som inte kunde förklaras. Han besökte henne på kvällarna. De älskade igen. Därför satt Hon på badrumsstolen och välkomnade kylan som spred sig i kroppen. Hon var gravid igen.

Hon kramade om sitt älskade lilla barn extra hårt och tankarna hoppade fram och tillbaka. Tänk att Hon skulle få ett lika ljuvligt barn till. Skulle Hon klara det? Att vara ensamstående till två barn, ha vikariat och en relation som inte var värd namnet?

I kyrkbänken försökte Hon hämta svar. Hon satt där tyst, ensam, längst bak ibland, längst fram ofta. Funderade högt, och vred och vände på sitt liv och önskningar. Hon hade allt i sina händer. Hon tog långa promenader, läste om erfarenheter från andra kvinnor som upplevt liknande och försökte känna efter vad Hon verkligen ville göra. Kunde göra.

Hon frågade ingen om råd, men kontaktade sin barnmorska som Hon hade gått till när Hon var gravid förra gången. Karin strålade i hela ansiktet och Hon älskade att möta hennes varma blick och förtroendeingivande leende. 

Tyvärr räckte det inte för Henne. Osäkerheten och rädslan för att inte räcka till var starkare än hennes kraft. Så Hon bokade tid för att göra en abort. Gynekologiska undersökningar, provtagningar, professionell och förstående personal som bara ville Henne väl. Sedan var det dags.

En väninna följde med, höll Henne i handen när de gick genom dörren in till avdelningen där Hon skulle förlora en del av sig själv.

Aborten genomfördes och Hon visste inte om smärtan från magen eller själen gjorde ondast. När det lilla nyss påbörjade livet rann ur Henne kände Hon bara tomhet och en stark längtan efter att komma hem och ta hand om sorgen.

Hon tog sig genom tiden som följde, återhämtade sig sakta och kände efterhand att hon trots allt tagit rätt beslut. Men hur kunde Hon veta det egentligen. Det Hon bar med sig var en erfarenhet Hon önskat att Hon inte behövt ha, men den gjorde Henne starkare. Den gjorde Henne så stark att Hon kunde kasta ut relationen, ta tillbaka nyckeln och skapa sig ett nytt liv där det viktigaste var att Hon och barnet var mätta, hade kläder efter behov och omtänksamma vänner och familj. Och Hon blev sig själv igen. Stark och med självkänsla, självförtroende.

För det är meningen med livet; inte leva för det vi förlorat utan det vi har framför oss. Ta nya chanser. Våga. Njuta av livet vi lever här och nu. Det är viktigt.

 

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Växjös vackraste tjocktarm

Jag har Växjös snyggaste tjocktarm. Ingen tvekan.

Jag är väl inte den som vanligtvis brukar analysera min avföring hur som helst, men en släng med blicken ner i toastolen sker automatiskt, hypokondrikern i mig vilar aldrig som ni kanske vet.

Och där fanns blod en måndag eftermiddag. Inte en droppe utan det rann. När jag med darrande röst ringde vårdcentral, akuten, vänner, ovänner, familj och sjukvårdsrådgivningen hamnade jag till slut på akutens mottagning. Efter undersökningar och provtagningar tröstade läkaren mig. ”Det är bara något kärl som gått sönder,” sa han.

Slangen han fört in i tarmen visade att det såg fint ut. Men jag blev inte lugnad för han var ung, hade en assistent med sig som skulle bli läkare och HAN SVARADE I TELEFON under tiden han undersökte mig. Ja, HAN SVARADE I TELEFONEN SOM RINGDE och han sa till personen som sökte honom att ”..jag är mitt i rektoskopi….” Det var MIN RÖV han undersökte och hade jag bara kunnat prata i mitt hysteriska tillstånd hade jag sagt några väl valda ord till honom. Jävla idiot!

På grund av min rädsla för att dö skickade han en remiss till kirurgen som skulle göra en koloskopi, ”bara för att lugna mig”.

Nu har jag gjort det, koloskopi. Jag fick många lugnande tabletter inför undersökningen och jag bad denna läkare med sjuksköterskor och assistenter att INTE SVARA i telefonen om det ringde. Jag bad alla kolla att deras telefoner var avstängda och jag frågade hur det kom sig att han utbildat sig till att undersöka folks rumpor och tarmar. Jag får väl skylla på det lugnande jag fått i mig. Läkarens leende var fint i alla fall.

Slangen med kamera fördes in i magen på mig, snirklade sig genom 1,5 meter tjocktarm och jag grät för hur skulle jag planera min begravning så den blev den finaste och roligaste för gästerna?

Undersökningen var slut, jag tog mod till mig att be att få se på skärmen hur min tarm ser ut och nu var jag kaxig. Det var ta mig tusan den vackraste tjocktarmen i hela Växjö! Och läkaren höll med mig. Ja, hela teamet höll med mig. Det spreds en hallelujafeeling i hela rummet. Och ingen svarade i någon telefon under tiden jag låg där.

 Tack till alla på kirurgen för ert tålamod! Jag älskar snälla läkare, sjukvårdspersonal och fina tjocktarmar.

 God Jul till er alla från mig. Njut av livet:-)

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Döden, julbord och cigaretter

Jag har nyss ätit ett gott julbord tillsammans med andra ledamöter i tekniska nämnden, och som trevligt sällskap hade jag Åza, en av Maqts grundare. Vi talade om allt och inget, delade viktiga tankar och skrattade. Hon har bl a slutat röka och har lyckats vara utan cigaretter i drygt två veckor! Bra, Åza!

Jag berättade att när jag rökte fick jag i mig ca ett paket om dagen men slutade helt en dag. Samtalet påminde mig om varför och det vill jag dela med mig av till er som orkar läsa.

Hon sitter i sin rullstol, lite ihopsjunken och uppgiven. Sjukhusskjortan sitter slarvigt över de smala axlarna och peruken ser ut att ha blivit slängd på huvudet, luggen är bak i nacken. Och ingen har bemödat sig om att fixa det till henne. Hon är bitter.

Med slangen som går in genom armen och ut på en ställning jämte henne sitter hon alltså där i dörröppningen och ser ut på, ja nog inget. Blicken är tom och livsgnistan är borta.

När jag kommer in på avdelning 5 ser jag henne nästan omedelbart. Min mamma. Min mamma som håller på att dö. Cancern och pappas död för fem år sedan har tagit ett hårt grepp om henne och jag ska se henne dö.

Jag följer med henne in till hennes säng, hon får hjälp att lägga sig. Jag kramar om henne, frågar hur dagen varit. Jag försöker dölja mitt dåliga samvete, jag borde tagit ledigt tidigare för att besöka henne. Jag borde ha ordnat barnvakt till min son. Någon annan kunde ju ha hämtat honom från dagis.

“Maten smakar inte”, säger hon svagt. “Ingen har ringt heller”, viskar hon. Blicken ser ut genom fönstret, det börjar bli vår ute, det är början av mars månad och träden och växterna utanför förbereder sig på att blomma. Hon förbereder sig på att dö. Och jag förbereder mig för…. ja, vad? Går det att förstå hur det känns för henne? Och hur det kommer att bli när hon inte finns här längre? Jag försöker iallafall, tänker jag.

Tidigare under dagen har jag ringt hennes syskon. “Det är bäst ni kommer så snart ni kan, om ni vill hinna säga farväl”. Hennes storasyster ska ta kontakt med de andra och samordna resan för ett sista farväl. “Skynda er”.

Mamma blir arg när jag berättar om samtalet. “De har annat att göra”, säger hon. Blicken blixtrar hastigt till, men slocknar snabbt igen. “Jag vill inte att de kommer”, säger hon. “Jag ska dö, det har de inte något att göra med. Och inte kan de göra något åt det heller”

För fem år sedan hade jag varit med om samma sak. Pappa fick besked om cancer i februari och dog i december samma år. Jag var gravid och ensamstående då pappan till vårt barn inte längre ville bli pappa. Eller sambo. Eller ens finnas i våra liv. Han tyckte att jag lurat honom. Att jag blev gravid för att få pengar. Att jag träffat honom för att bli gravid. Jävla idiot.

Varje tisdag följde jag med pappa till onkologen där han fick sina cellgifter. En slang med färgad vätska droppade in i hans kropp. Han var tålmodig. Vi pratade om döden, och han sa att han inte var ett dugg rädd. “Du vet”, sa han, “döden är inget att vara skraj för. Ingen som dött har kunnat berätta hur det känns och jag är nyfiken”. Bara så där enkelt sa han det, min pappa. Att han var nyfiken på döden.

Min mage växte i takt med att barnet där inne blev större. Personalen på onkologen följde min graviditet lika gärna som pappa gjorde, och samtalen där inne i rummet bland slangar och cellgifter var emellanåt bisarra. Jag skulle föda ett barn till världen och här satt vi och pratade om födelse, liv och döden. Vad personalen inte visste var att min pappa inte var min biologiska far. Kalle som han hette, kom in i mitt liv när jag var sex år, och han hade lärt mig allt jag kunde. Nu skulle han ge mig ytterligare en erfarenhet.

Min son föddes i maj, och våra besök på sjukhuset fortsatte. Pappa och personalen växlade om att hålla i den lille, och våra samtal blev djupare. “Vad lik han är dig”, sa läkaren till pappa. “Det syns att det är dina drag han har, den lille. Pojkens leende, ögon och ja var inte öronen lika också? Jodå”.

Pappa och jag log mot varandra. Ingen av oss berättade om vår hemlighet, att vi inte var släkt ens på nära håll. Och varje gång den lille log mot honom kändes det som att närmre sin morfar kan man inte komma, släkt eller inte.

Pappa dog första advent, och vi var samlade runt honom. Klockan nio på morgonen drog han sin sista suck och det gjorde vansinnigt ont, det var skrämmande. Och i efterhand väldigt vackert. Jag är glad att jag var där och hann säga till honom att det var ok, han fick dö. Som om jag kunde välja. Vårt sista samtal handlade om att han var trött på mitt tjat. Jag hade köpt marmeladgodis som jag visste att han älskade, men han ville inte ha. Han var ju upptagen med annat.

Nu skulle jag vara med om det en gång till. Nu var det min mamma som skulle dö, och jag skulle få vara med och säga hejdå igen. “Det är ok, du får dö”, skulle jag viska i hennes öra samtidigt som jag skulle dölja att jag ljög.

Hennes syskon kom. De satt hos henne och samtalade samtidigt som många tårar gräts över orättvisan de upplevde. De fick tillfälle att säga det som inte sagts tidigare i livet, och kramarna, klapparna på kinden, var varmare än varma, och kärlek och förtvivlan gjorde ondare än ont.

Jag arbetade heltid, kom hem och skötte om min son och sprang över för att se till henne. Hon låg i sin säng och kunde inte resa sig upp, inte äta eller dricka heller. Personal från omsorgen kom och vände henne några gånger om dagen.

“Nej, mamma”, sa jag en sista gång till henne. “Här kan du inte ligga mer, du måste till sjukhuset”. “Jag vill inte”, sa hon tyst. “Jag vill inte dö”. När jag ringde efter ambulans sa de att de inte kunde hämta henne, kunde jag ta henne i min bil? Kunde jag lägga henne i baksätet och köra henne till den sista kvällen på avdelningen?

Hennes granne Ulf kom när jag ringde honom och bad om hjälp. Han bar hennes tunna kropp nerför trappan in i bilen och hjälpte henne på med bältet. Väl framme på sjukhuset gick det snabbt, hon förflyttades till en avdelning som erbjöd palliativ vård.

Jag sov över hos mamma den natten. Jag satt där i mörkret på en hård stol och hörde hur hon andades saktare och saktare. Det blev längre mellan andetagen. Hennes kropp rörde sig rastlöst och tyst jämmer flämtade fram. “Gå hem”, sa hon, “du kan inte sitta här hela natten. Du behöver sova, Stumperud”. Och det där smeknamnet lät vackert för första gången.

Sköterskan kom in och kände på hennes ben. Hon drog med händerna på varsitt ben, från fötterna och upp över smalbenen, lätta fingrar smekte knäskålarna. Hjälpte henne att sänka huvudändan på sängen lite mer. Lite medicin, lite lugnande, lite smärtlindring. “Såja, vi finns här, vi är med dig”.

“Hennes ben börjar bli kalla, se här, de har en annan färg”. Hon viskade till mig. “Det är inte så långt kvar nu, vännen. Säg till om du behöver mig, jag finns här utanför rummet”. Och jag ville slänga mig ut genom dörren, fönstret, skrika jävla kärring och slå någon hårt hårt hårdare.

Det blev lite ljusare framåt morgonen när mina syskon kom en efter en. Vi satt där och pratade, smekte hennes hand och smålog över minnen som plötsligt dök upp. Fem minuter över nio andades hon för sista gången. Ett andetag som var djupt, sedan blev hon så lugn och tyst.

Där och då bestämde jag mig för att sluta röka. Livet är så kort, döden är för evigt när den väl tar över.

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Ibland blir det rätt

Jag har förmånen att vara förälder med det ansvar och de känslor likt berg-och dalbana det innebär. Det som ofta gör sig påmint är vilken ynnest det är att få vara nära dagens ungdomar, “hänga” med dem om man uttrycker sig på deras sätt. Det sker för sällan enligt mig. För ofta enligt honom.
Och det är inte förrän efteråt vi vet om vi gjort rätt. Om våra budskap, ledande sätt, glada heja-rop och skarpa tillrättavisanden gjort någon verkan.

När min tonåring var sju år tänkte jag att det var dags att lära ut vikten av vad demokrati betyder. Jag hade planerat innehållet i mitt “samtal”, och klurat ut olika citat och händelser i historien som en så ung person skulle kunna ta till sig. Jag hade stora förhoppningar om ett givande samtal där min son med intresserade ögon och lyssnande öron skulle ta till sig av budskapet. Han skulle ställa relevanta frågor. Han skulle förstå och visa att han förstod hur viktigt det är att fortsätta driva samhället framåt i demokratisk anda.

Vi satte oss i soffan och jag berättade hur viktigt det är att alla får vara med och bestämma. Att det är viktigt att följa det som är bestämt och att alla blir lyssnade på. Jag fortsatte med att man måste respektera allas åsikter även om man inte håller med, och att man ska vara ärlig och en snäll kamrat.

Han bet på naglarna, tittade ut genom fönstret och gäspade. Emellanåt ställde han en fråga, ville dricka vatten och krängde med kroppen i soffan. Men jag gav inte upp. Efter samtalet var jag nöjd men högst osäker på om det viktiga budskapet gått fram.

Senare på kvällen skulle vi hyra videofilm. Jag sa att han skulle bada och göra sig iordning för kvällen medan min man skulle hyra filmen.

-Jag vill inte det. Jag vill följa med och hyra film, sa han bestämt.
-Det blir bättre om du gör dig iordning, då går det snabbare och vi får en roligare kväll ihop. Vi ska äta godis, lockade jag.
-Nej, sa sonen, jag ska med! Jag vill vara med och välja film! Jag vill vara med och välja godis! Jag vill vara med!
-Sluta nu, det blir bättre om vi gör som jag säger, sa jag igen, vi sparar ju tid.

Jag började bli irriterad över att behöva tjata och han gav sig inte. Men vår diskussion slutade då sonen visade på integritet, kraft och mod.

Han höll armarna i kors över bröstet, tittade på mig med skarp blick och använde en tydlig röst.

-I den här familjen finns det iallafall ingen demokrati. Här är det en som bestämmer utan att lyssna på vad andra vill. En som bestämmer utan att lyssna. Ja, här finns det minsann ingen demokrati.

Jag kunde hålla mig för skratt och givetvis åkte han med för att hyra film. Han fick välja godis helt fritt. Och jag var så otroligt glad över att han hade visat att han hade inte bara lyssnat, utan även förstått precis vad demokrati kan handla om, i stort som smått.

Idag när han är sjutton år kom ytterligare ett bevis på att jag bidragit till något bra när det gäller föräldraskap, även om mitt självförtroende ofta vacklar. Nu vill han inte titta på film och äta godis med mig, så klart. Men en stor och varm kram ska han få, min lilla långa pojk!

Med detta vill jag påminna om hur viktiga förebilder vi kan vara för våra ungdomar, både våra egna och andras. Vi har ett ansvar och vi måste ta det, för det är de värda.

Kram

Lämna kommentar Dela inlägget:

Jävla helgmys

Jag hatar bilden av den perfekta familjen och helgmys. Om den finns. Hon och han har ett glas sprattel i glasen. Barnen sitter förväntansfulla med tindrande ögon och ser på den där filmen som uppslukar deras fantasi, tills maten är klar. Det är fint dukat med servetter och tända ljus. Barnen har sina favoritglas jämte tallrikarna, de med figurer på. De ska få läsk till maten.

Mjuk musik spelas i bakgrunden samtidigt som doften av fredagsmiddagen sprids i den rymliga bostaden. Han klappar kärleksfullt sin fru på ryggen när hon går förbi, med grytvanten i handen. Hon ler mot honom. Ett leende som inbjuder till något mer när barnen somnat trygga i sina sängar.
Ikväll är det deras kväll. Familjens. De ska spela det där roliga sällskapsspelet som alla är så förtjusta i. Det som gör att de skrattar länge, både med och åt varandra när de gjort bort sig. Men allt sker med kärlek. De älskar ju varandra.

-Stäng av datorn! skriker jag upp till tonåringen som stängt in sig i rummet på andra våningen. Det är fredagkväll.

-Taco-middagen är klar! Jag har gjort hemmagjord guacamole till dig! Han hör inte mig. Musiken är på, hiphop.
-Kan du duka? ropar jag till ingen som vill.

Vi äter maten tillsammans. Jag ställer frågor. Tonåringen säger inget, mumlar mest.

Jag:
-Hur var det i skolan idag?
-Lämnade du in uppgiften i svenska?
-Vad ska du göra i kväll?
-Ska du iväg och träffa kompisar?
-Jag tvättar imorgon, glöm inte att lägga ner tvätten och dra ut strumporna så jag slipper det.

Tonåringen:
-Hur länge får jag sitta med datorn ikväll?
-Till klockan 23.
-Men! Alla andra får sitta uppe hela natten! Det är bara jag som inte får spela så länge jag vill!
-Ja, men du vet ju att det inte funkar. Du spelar för mycket dataspel, dina ögon går i kors. Och det är inte bra för dig att sitta och stirra in i en skärm hela kvällen och natten. Du måste börja träffa kompisar på riktigt, gå på bio, umgås och hitta på något.

Det ständiga tjatet mellan oss varannan vecka när han bor med mig gör att jag får ont i magen. Och oron över hans många timmar framför datorn. Hans kompisar sitter också och spelar, de spelar med och mot varandra och jag fattar ju inget, säger han. Han vill sticka till sin pappa, där får han göra som han vill, när han vill. De skrattar mycket hos honom. Här är det bara tjat om läxor och passa tider. Sova sina timmar, vara ute några timmar, träna, umgås och du är väl lycklig?

Jag längtar efter att tonåringen ska flytta hemifrån. Jag längtar efter att tonåringen ska vara liten igen. Att han ska linda sina armar om min hals och säga: Mamma, du är den bästa mamman i världen. Och ge mig en blöt puss på kinden.

Idag är det söndag och jag undrar var alla mina drömmar om en härlig helg tillsammans tog vägen. Den där helgen som jag ofta planerar för oss, men som inte sker. Den där helgen då vi ska ut i höstsolen, grilla korv vid sjön, ha hans kompisar hemma som luktar svett och låter mycket och där jag leende minns hur det var när jag var ung.

Så jag tar nya tag. Imorgon blir det pappa-vecka igen, och jag längtar efter att han kommer hem från honom. Då ska vi minsann grilla korv, spela spel och ha kul. Och jag ska inte tjata om tider och datorn. Visst.

Lämna kommentar (6 st) Dela inlägget:

En kvinna på väg

Hon drog på en ljus resväska med hjul, hade jackan slängd över handtaget, och i andra handen låg tre koppel. Tre hundar med olika pastellfärgade kläder på sig drog åt olika håll, sprang om varandra, på varandra, viftandes på sina svansar.

-Vet du vart Stadshotellet ligger?

Jag erbjöd mig att visa vägen.

-Vad varmt ni har det här. Jag reste hemifrån för tio timmar sedan, och där var det kallt. När jag kom till Stockholm klev jag på fel tåg och hamnade i Göteborg, bytte tåg igen och fick en extra resa på tre timmar. Jag ska på hundutställning här i stan under helgen. Hundarna har inte fått äta sedan vi lämnade hemmet, bara druckit. Och inte har de fått sova något, stressade som de var över resandet. Jag har bott trettio år i storstan, sedan flyttade jag till Ångermanland. Där har jag bott i sju månader och jag står inte ut. Jag måste flytta förstår du. Så denna helgen ska jag titta på en lägenhet här i stan. Jag måste flytta.

Kvinnan tappar sin jacka men fortsätter gå, berättar mer om sitt liv. Vi möter ett par som hittar hennes jacka på marken, de ropar efter oss och lämnar över plagget till kvinnan med de tre hundarna.

-Där borta har du ingången till hotellet.

Hon stannar upp, ser sig omkring och säger att stan verkar trevlig. Jag är glad att jag inte trampat på hennes hundar som trasslat in sig med varandra.

Jag pekar mot glasdörrarna och önskar henne lycka till med allt. Hon ska tävla med sina hundar. Hon ska titta på lägenhet i en ny stad. Hon planerar ju att börja ett nytt liv.
Och på den korta vägen, de få meter det tog oss att gå vägen förbi stadens lokal pub till Stadshotellet, har hon delat med sig av sina tankar, både om då, nu och framtid.

Och jag undrar vem hon är. Vann hundarna? Flyttar hon hit?

Lämna kommentar Dela inlägget:

budget

Idag ska jag delta i tekniska nämndens möte om internbudgeten, Växjö kommun. Det ska bli intressant och lärorikt, och kul att möta politiker med skilda meningar om lösningar. Det blir mycket att sätta sig in i, och det är roligt! Vi är några kvinnor från olika partier i nämnden, och med dagens upplägg hoppas jag på bra samtal som utvecklar förvaltningen, politiken och oss.

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Oskuld eller inte

Jag ser på tv och läser nyheter om hur flertalet unga kvinnor har undersökts av läkare på vårdcentraler, för att kontrollera att de är oskulder. Läkaren ska undersöka om  mödomshinnan är kvar.

De säger nej till att klä av sig sina kläder. De säger nej till att undersökas för att fastslå om de haft sex eller inte. De protesterar.

De erbjuds att sys ihop. De är rädda för att det ska göra ont, och får ett nej till svar av läkaren, nej, det gör inte ont att sy ihop underlivet.

Läkaren vill ha mer pengar, lite extra. Intyg ska skrivas.

Dessa läkare borde istället ägna tiden åt att tala om att vi, kvinnor och män, unga och äldre, själva bestämmer över våra kroppar, vår lust och att vi är fria att älska igen och igen, så länge vi vill och kan. Min kropp är min!

Jag ska skynda mig hem till min tonåring idag och påminna att hen äger rätten att säga nej. Och ja.

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget: