Ja, men skål då!

Ja, men skål då!

Det har gått 16 år sedan vi träffades, så jag har planerat stort för att fira detta unika. Jag har aldrig tidigare mött någon människa som stått ut med mig så länge. Och även tvärt om; jag har aldrig mött någon som jag stått ut med så länge. Det brukar alltid sluta med att jag vill bryta upp förhållandet, “jag har ett behov att utvecklas….det är inte du, det är jag….vi kan väl vara vänner…..” Ja, ni vet.

Så här sitter vi nu, han och jag, med champagne och rotfruktsgratäng. Med minnen och kyckling.

Då träffades vi en lördag kväll. Min kjol var kort, toppen urringad, och läpparna röda. Håret fixat och för att imponera hade jag köpt en flaska whiskey, skulle bjuda på ett glas, ja, så mycket han ville ha, till kaffet. För att göra en lång historia kort åt vi middag, vi pratade, han masserade mina fötter och lite mer. När klockan var 04.30 på morgonen cyklade han hem i snöstormen. Rusig av lycka diskade jag tallrikar i för kallt vatten, rökte en cigarett för att få tid att verkligen känna efter vad jag verkligen kände, och det sista jag gjorde innan jag försökte sova var att slänga de trasiga strumpbyxorna som det gått flertalet maskor i. Sen rökte jag en cigarett till. Bara för att jag ville.

Och nu är idag. Vi ska äta middag, se varandra djupt i ögonen, prata om minnen och vad vi vill göra tillsammans resten av livet. Han sätter igång musiken, jag smuttar lite ur glaset. Men något har ändrats. Vi har blivit äldre. Klimakteriet har tagit över både min kropp och själ, hjärta och hjärna. Svettningar har gett mig svamp på kroppen, under brösten, mellan skinkorna, och magen hänger. Brösten hänger. Håret är slitet trots ett dyrt frisörbesök i veckan där alla gråa hårstrån skulle färgas bort. Min kropp är svullen. Jag är ful, jag känner mig ful, och räcker ut tungan åt mig själv när jag ser mig själv i spegeln. Svampmedlet på fötterna har gett resultat, men klådan i rumpan får mig att fantisera om att vilja klä av mig naken, sätta mig på en gräsmatta och dra mig framåt så det river där det kliar som mest. Som hundar gör. Jag behöver nog inte förklara det närmare.

Han har artros och väldigt ont i sina knän. Axlar. Nacke. Han vägrar använda glasögon och kisar vackert när han ska läsa innehållsförteckningar. Han kör bilen ryckigt och blir irriterad när någon smaskar när den äter. Och som han snarkar, jisses. Vi behöver oftare upprepa vad vi säger för den andre hör inte. Eller vill inte höra.

Och nu är ikväll. Vi har ätit middag, sett på nyheterna och skålat. Jag har bytt om till sköna byxor som inte sitter åt. Den tjocka koftan värmer. Vi ska bli upphetsade och se “På spåret”. Sen tar vi ännu ett glas champagne innan vi somnar, alldeles för trötta för en kärleksstund,  men vi skrattar åt det, för i fantasin….det är där det händer.

Förhoppningsvis kommer vi fortsätta vara nyfikna på varandra, tillåta oss att bli gamla tillsammans. Vi ska ta vara på stunden när lusten kommer. För den korta kjolen, den tighta toppen, är bara ett minne nu. Min kropp är inte densamma, den åldras och döden känns närmre än min ungdom.

Det finns lite dyra droppar kvar i flaskan. Jag häller sakta upp det, luktar och ser på bubblorna. Jag skålar för mig själv och firar att livet fortsätter, bara på ett annat sätt. Och jag tänker fan leva livet tills det tar slut.

Ja, men skål då!

 

 

6 kommentarer

  1. Ja så är de. Livet. Hårt tufft och ändå fint som Du! Stor kram ♥️ hoppas vi ses igen snart jag blev så glad senast! Ni är välkomna när som. Finns plats alltid

  2. Tack! Livet är fint och vackert ändå, lite upp och lite ner, precis som det ska vara. Njut av dagen, min vän:-) Kram

  3. Omg …Du är så pricksäker, min finaste! Känner så med dej och för dej, precis som jag känner igen mej, att livet vände ganska snabbt från att inte vara så pjåkigt till att
    -va fan, hur jävla dåligt ska jag må i min kropp. Älskar ditt avskalade och sanna språk. Du är en sån fantastisk berättare och fin vän. Vi kommer bli galet gamla ihop!❤

    1. Tack, min fina vän! Jag tycker livet är fantastiskt med alla vändningar, och det är fint att få hänga med. Det är också fint att få åldras och att få beskriva det. Allt är inte vackert, men det är vackert ändå. Ja, du förstår. Kramar om dig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *