Svenska värderingar

Bo Kaspers musik ljuder genom lägenheten “….jag kysser dig i nacken…..” Han står och lagar middag till dem båda i det trånga köket. Hon ser på. Dricker lite vin ur ett glas. Lat. Semester.

Men hjärnan går på högvarv. Kan inte släppa frågan som ständigt gör sig påmind och som saknar svar, som är aktuell just nu. Väckt av populister. Har jag svenska värderingar? Har du? Vad är svenska värderingar? Vad innehåller dessa ord? Vilken betydelse ligger i kravet att dessa ska efterlevas?

Har den svenske familjefadern det, han som betalar den utsatta kvinnan i vår stad? Hon som genom prostitution ska ge honom en kort njutning på hotellrummet, bakom neddragen rullgardin och pappersrulle på sängbordet bredvid. Som sedan går hem till sin fru.

Har den svenske pappan det? Han som semestrar i varmt land långt hemifrån. Där groggen och lusten bedövar syn och hörsel. Han som väljer ut ett barn, tar det i handen och leder upp till rummet. Som sedan reser hem och hyllar värmen och glädjen som finns i andra länder. Där kvinnorna och barnen kan köpas och är villiga. De som inte krånglar och bråkar om det minsta och om allting.

Har han svenska värderingar, han som slår sin sambo? Som hotar henne så det enda hoppet som återstår är en säng på det skyddade boendet i en annan stad där hon måste bli än mer anonym.

Eller kan hon med slöja vara hotet mot våra normer? Hon som av respekt till sin gud och tro vill bära ett döljande klädesplagg. Hon badar inte gärna i havet men är med på stranden och plockar fram hembakade och smördoftande bullar och saft till barnen när de kommer upp ur vattnet. De är frusna och lyckliga över alla vågor som skapats av vinden och månens rörelse mot havsbotten.

Är det svenska värderingar att kvinnor fortfarande tjänar miljontals kronor mindre i lön under sin livstid? Att vi fortfarande inte är jämställda på musikscenerna i den svenska sommarnatten? Är det att hyra en stuga vid kusten? Är det att spela och förlora pengar på lördagens lottorad?

Eller är svaret att våra värderingar istället handlar om att visa solidaritet och medmänsklighet? Där vi ger efter förmåga, får efter behov. Han som lagar middag till sin älskade. Som kysser henne i nacken. Hon som smeker honom på kinden. Är det att vi fortsätter vara nyfikna och trygga med att våra värderingar handlar om mänskliga rättigheter som omfattar alla? Jo, så måste det vara, eller hur?

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Ett omöjligt val

En flicka är ung och saknar erfarenhet av livet när hon blir gravid. Det sker en kväll medan skoldiscot pågår, bakom staketet in till skogen och hans händer är varma och mjuka. Hon är nyfiken på första gången. De båda är unga som vill ta steget in i vuxenvärlden. Musiken hörs ut, ungdomar skrattar och sommaren är nära.

En kvinna är vuxen och har två barn i sitt äktenskap. Hon träffar en främmande, spännande man på konferensen dit hon åkt med sina arbetskamrater. God mat och gott vin, dans efter middagen och en het kärleksstund till efterrätt. Imorgon är en annan dag.

Jag känner också hon som blir gravid igen. Hon som lever med ett motstånd som besegras om och om igen. Män tror att de äger hennes kropp och betalar gärna mer för att slippa skydda henne. Det är ju mycket skönare utan kondom. Det känns mer i kuken och känslan av makt berusar honom. Han ser henne inte. Men du och jag vet att hon fortfarande har drömmar.

Det växer ett barn i deras kroppar. Ett litet hjärta som tickar, organ som utvecklas och små viftande armar och ben som vill utforska världen. En liten kropp som vill få kärlek och spränga gränser.

En av dessa kvinnor får stöd av vänner och familj. Inget är omöjligt. Den lilla människan är älskad innan han är född och alla väntar och längtar. Planerar och glädjs. Hon är ung och vill säkert ha barn i framtiden. Men hon vill gå klart skolan. Festa. Vara ung. Hon avskyr alla val som måste göras. Hon har inte bestämt sig än.

En av kvinnorna talar med kuratorn som rekommenderats av barnmorskan. Hon får all fakta. Men hon berättar inte att hon redan vet. Hon känner till risker för komplikationer om hon väljer abort. Hon vet vilket lidande hon kommer att utsätta sin familj för då hon berättar att hon bär på ett litet syskon till barnen där hemma. Hon vet att hon kommer bli en ensamstående mamma oavsett vilket val hon gör. Den lille som växer i henne ger henne styrka och en känsla av att klara allt. Iallafall det mesta. Hon undrar om hon kommer att orka fostra ett barn till. När barnet är 15 år är hon 60 år. Hon har inte bestämt sig än.

En kvinna beställer en tågbiljett till staden söderut. Till staden i ett annat land. Hon har sparat lite av pengarna hon tjänat på att inte skydda sig. De räcker till resan, övernattning på ett hostel och lite varm soppa som serveras i den lokala kyrkan. Magen har växt, det rör sig i henne och det känns overkligt när hon ser avtryck i huden av en liten hand, kanske en fot. Och den lilla ger en hälsning när det är dags för kvinnan att försöka sova. Liksom för att påminna om att livet inte är slut. Det är bara början.

I staden i ett annat land promenerar hon med sin nyfödda i en filt. Ömt bär hon sin dotter, men hon måste skynda sig. Hon får inte ångra sig. Beslutet är taget. Valet är ett av de svåraste en kvinna kan ta. Nu är hon framme. I väggen till det stenmurade huset finns en lucka gjord av metall. På väggen bredvid luckan finns en instruktion om hur man gör. Luckan kan bara öppnas en gång. Man ska lägga in det lilla barnet, helst nyfött, på det vita lakanet som täcker delar av en madrass med tryck av rosa och blå nallar, gula ballonger och en liten clown som skrattar glatt. En sensor reagerar och personal sluter luckan så att all insyn försvinner. De tar hand om barnet som lagts i en så kallad Babyklappe. Kvinnan ser sitt nyfödda barn för sista gången och kan för alltid minnas fågelkvittret och suset i öronen i samma stund som luckan sluts.

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Egentligen. Smiley

Det räcker med ett sms och minnena sköljer brutalt över henne. Plötsligt är hon tillbaka 20 år i tiden. När han argt kastar det lilla barnet i soffan för att hon ska på julfest med jobbet. När han försöker styra hennes klädval. Svartsjukan. Orden.

Hon minns hans tvivlande fråga om barnet är hans. Tvinnandet av fingrar, tom blick. Tystnaden som skrek. Viskade högt.

Hon minns hur hon lovat sig själv att aldrig ha något att göra med honom efter separationen. De ska bara ha nödvändiga samtal om det enda gemensamma de skapat. Föräldramöten, skoluppträden, luciafirande på förskolan och utvecklingssamtalen.

Dessa tillfällen blir få. Umgänget sköttes via vänner vid hämtning och lämning. Varannan vecka. Varannan vecka som hon sover bort av utmattning. Varannan vecka fylld av kärlek och oro. Nätter ensam i sängen. Nätter med barnfötter nära huden.

Hon vet att hon är värd något bättre. Så måste det ju vara. Ingen annan människa kan äga henne. Varken hennes kropp eller tanke. Varken hennes vilja eller lust.

Men nu en olycksbådande vänlighet. Tack och smiley. Vad bra det går och smiley. Bara säg till vad jag kan göra så hjälps vi åt och smiley.

Trots sitt löfte om ALDRIG tror hon denna gång på honom. Nu är ju fler berörda, deras gemensamma liv ska sammanföra familjerna, vännerna som var deras gemensamma och firandet skulle överskugga alla tvivel. All ilska, alla missförstånd, all misstänksamhet ska försvinna denna magiska kväll. Det ska bli kvällen då Vändpunkten kommer. Smiley.

Sen kommer sms:et. Spelet är på ett ögonblick över. “…se över dina fel…va inte så jävla stor som du tro dig vara…. låt inte bara truten gå……du kan ju för fan inte ens ta hand om dig själv….”

Hon undrar vad det är som gör att allt för många män försöker kontrollera kvinnor med ilska, höjda röster och förminskande. Vad är det som gör att de måste visa makt, förnedra och hota.

Vad är det som gör dessa män så jävla små. Egentligen.

Smiley

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Kvinnan I Fönstret

Jag ser dig i fönstret, bakom glasrutan. Du tittar ner som mot din axel, och drar lite försiktigt i ditt långa hår. Höfterna rör sig vaggande från sida till sida. Fötterna flyttar sig, ett steg till höger, ett steg till vänster. Frånvarande lyfter du den andra armen, lägger handen bakom huvudet och på håret som du rufsar om lite.

På fötterna har du högklackade skor med svarta remmar som slingrar sig upp mot dina vrister. Klackarna är smala, vassa. Du döljer inte mycket av ditt kön, en svart liten tygbit är fastsydd i smala band som slingrar sig runt, bak mot din rumpa. Över bröstvårtorna finns inget mer än lite glitter och runt halsen har du ett läderband med nitar. Röda läppar. Svartmålade ögon. Tomma ögon som försöker undvika mina.

Jag vet inte ditt namn, så jag kallar dig Syster.

Jag tror att du har förberett dig. Vaknat på morgonen, druckit kaffe och kanske fått i dig en smörgås. Dagens första cigarett smakar gott. Du har sovit dåligt i den hårda sängen och vaknat flera gånger. Men det spelar ingen roll. Idag är en ny dag. Med nya män som du ska ta dig an. Du har duschat, sminkat dig och besvarat sms och mail. Bäddat rent med nya lakan. Du är glad över att du kom ihåg att köpa den där tuben med glidmedel som tagit slut och att du inte glömde kondomerna. Det är ju inte alla som vill använda kondom, men du brukar försöka lirka med männen. Ibland fungerar det. Oftast inte.

Det är varmt ute och solen skiner in i ditt fönster. Åttio euro har betalats för din plats, det räcker för en dag. Det är många som strosar förbi på gatan framför dig. Män, kvinnor. Unga och äldre, ja till och med barn går förbi med glassar i sina händer. Det är förbjudet att fotografera, men titta få man ju. Och när en man stannar upp, möter din blick på avstånd, försöker du fånga hans intresse. Du lyfter högerhanden, svänger lite mer på höfterna och kröker pekfingret fram och tillbaka. Utan ord säger du: – Kom hit, kom hit. Jag lovar dig en skön stund där min kropp blir din. Dina önskemål och begär tillfredsställs tills du får utlösning. Och är inte timmen över ska jag försöka ge dig mer. Du får använda mig som i din fantasi, men jag ber dig, skada mig inte mer än nödvändigt.

Framåt kvällen och in på natten är det ofta grupper av män som tittar på er i fönstren. De kan välja och vraka mellan dig och dina väninnor. De kan välja en ljus kvinna, mörk, ung, yngre, tjock, smal, erfaren eller hon som är ny. De brukar skratta där de står, och peka på er. Sen kommer de in och du får lämna ditt fönster en stund. Du är snart tillbaka.

Det finns de som menar att du själv vill detta. Att du valt att stå där och sälja orgasmer. Att du själv njuter av det och att du inte vill sluta. Jag tror inte för ett ögonblick på dem, jag lovar dig. Jag tror istället att det handlar om makt. Om att för en stund få äga. Som om någon människa kan äga en annan. Att män kan betala för sex är något jag aldrig kommer att kunna förstå. Att kalla det för ett yrke gör det än värre. Du och jag, vi vet ju att det inte är så. Din frihet är lika mycket värd som hans frihet.

 

Syster, du finns bara ett stenkast från Amsterdams äldsta kyrka. Jag fotograferade grönskan utanför ditt fönster, och asfalten. De vackra ljuslyktorna som står i rad. Fönster i hus där familjer bor. På fotografiet syns balkonger där de kan sitta och dricka sitt kaffe en solig eftermiddag.

Jag fotograferade inte dig, men glömmer dig aldrig.

 

Lämna kommentar (4 st) Dela inlägget:

Coola kärringen

Var på kroppen är huden som mest slapp? Var är den minst rynkig och gropig förutom rumpan och ansiktet?

Jag var tvungen att kolla efter så gott det gick, planera och fundera. Vilken stil på texten? Färg på blomman?

Så blev det onsdag eftermiddag, jag svettades och skakade lite.

-Jag ska bara röka lite, sa hon, den unga tatuerade tjejen med piercingar i ansiktet som skapade smilgropar i hennes näpna ansikte.

Röka? Jag sitter ju här nu, med rakad arm och avtvättad med någon gulbrun sörja. Jag har inget synligt hår på armen ville jag tillägga, men det är rutin sa hon. Den piercade och tatuerade flickan.

Och hur fasen hamnade jag här?

Jag är släktforskare och boken jag skrev om alla människor jag hittat i kyrk- och hembygdsböcker hade jag gett i present till min familj i Norge. En av alla personer jag fann, Sander Sanderson, var den lille rödhårige mannen som flyttade från Skottland till Norge på mitten av 1500-talet. Han tillhörde klanen McDonald och historier om honom och hans kompisar är väldigt intressanta. Han var skrivare enligt historien och där fann jag ett väldigt starkt släktskap. Sander var även medlem i klanen som hade konflikter med andra klaner och kungahus, och än idag blir man bedömd efter vilken klan man sägs tillhöra. Det fick jag veta när jag provsmakade whisky i en butik i Edinburg för några år sedan. En McDonald kan man lita på sägs det. Och det tror jag definitivt på.

Titeln på min bok blev klanen McDonalds motto: Per Mare Per Terras. By Sea and By Land.

Och släkten i Norge samlades för några år sedan då boken var klar. Vi åt och drack gott. En av kusinbarnen spelade folkmusik på sin fiol och min moster och mina morbröder, kusiner och deras barn, nya fruar och exmän berättade släkthistorier och vi var lika varandra och vi var inte lika varandra. Och där fanns en gemensam känsla av att vi hör ihop. Vi är familj.

Så för några veckor sedan var vi i Norge för att fira min systers 50-års dag. Vi var på restaurang och jag drack både champagne och vin. Skrattade och skojade. Då släpper svägerskan en nyhet. Hennes barn, mina kusinbarn, har tatuerat in mottot på sina kroppar. Hon visade foton på två unga människor som jag är släkt med, som tatuerat in Per Mare Per Terras. Och nu hoppades hon verkligen att jag hittat rätt information i släktböckerna. Att det är sant att vi härstammar från han, den där rödhårige Sander. Och att han var en McDonald.

Där och då sa jag, helt oplanerat och väldigt spontant, att jag också skulle göra det. Jag skulle minsann också tatuera mig, med samma motto. Jag utmanade min syster och kusin att göra detsamma. Vi gör det, om du gör det först, sa de. Och jag lovade. Klockan var mycket och jag var oövervinnerlig.

Så där satt jag denna onsdag. Och jäklar vad cool kärringen kände sig när det var klart!

I did it! Och för evigt är jag märkt av historiens maktspel, konflikter och emigrationer från ena landet till det andra. Historien och personers val som till slut leder till mig. Per Mare Per Terras!

Lämna kommentar (4 st) Dela inlägget:

hon som såg till att han kunde saknas

det skrivs ofta om våra pappor. De som inte varit närvarande, de som är närvarande. Pappor som på olika sätt inte varit pappor, pappor som älskats och hatats och så de nya pappor som blivit förebilder, en slags bonusvuxen som kommit att leva med familjen. Men oftast handlar det om en romantiserad bild av en pappa som inte räcker till men som ändå höjs till skyarna. Han som saknas och som blir en oåtkomlig idol.

jag saknar texter om mamman. Inte om mamman som inte räcker till. Inte om hon som stack. Nej, jag saknar boken om mamman som finns där. Hon som står bakom, framför honom och som ibland är både mamma och pappa på samma gång. Som med fast hand, humor och ett lugnande leende löser alla problem ett barn kan ha. Hon som tas för given. En mamma som min som såg till att han kunde saknas.

min mamma är död sedan många år och jag ska skriva om henne en dag. Men än så länge gör det för ont att beskriva hennes runda kinder. Hur det kändes att ringa henne och höra henne säga smeknamn på mig som ingen annan visste eller använde: Stumperud. Hej Stumperud, sa hon. Hennes blick.

nej, istället väljer jag denna gång att göra som många andra, jag skriver om min pappa som lever. Han är dement och tjatig. Har hellre haft alkohol och flaskan som vän. Han som oförutsägbart kom förbi en lördagsmorgon och busvisslade, tog med mig och min syster till lekparken och svingade oss runt som i en karusell. Han som gav oss ett dockskåp i trettonårspresent. Vi köpte godis och sen gick han.

det har blivit viktigt för mig att beskriva honom. Han lever ju nu och har gett mig liv. Jag ska senare beskriva min mamma. Hon som av resultatet bar mig i sin kropp. Som födde fram mig en kall vinterkväll i januari.

i förgår började han planera äventyret som skulle ske dagen efter. Lakers-tröjan han fått av sin dotter hängde på sin galge i hallen. Öronproppar låg på bordet. Men han hade inte bestämt sig än för vilket lag han skulle heja på, Lakers eller Brynäs? Personalen på boendet klappade om honom efter kvällsmaten och skojade med honom, sa att det fanns väl bara ett lag.

han berättar att han i sin ungdom kört moped till Gävle, Brynäs hemstad. Han arbetade där en period i sitt liv, minns inte precis med vad. Han har varit på sjön också, och visar en grön prick i vecket mellan tumme och pekfinger. Han har haft med polisen att göra, fått skjuts av dem otaliga gånger och gett dem cigarettpaket som tack. Ja, det funkar så i Holland, säger han. Men när jag var i Gävle spelade vi hockey och vi hade tidningspapper som benskydd.

det var en annan tid. Idag är idag.

färdtjänst hämtar honom och dottern möter upp vid ingången. Han stannar till, knäpper sina byxor som glidit ner, och går sakta vidare med sin röda rullator. Det är svårt för honom att sätta sig ned, den tunga kroppen är sliten och stor. Kroppen värken efter många års industriarbete. På knä, krypandes in i tunnor som skulle slipas.

han skojar med kvinnan som sitter på stolen bredvid. Han känner inte henne, men klappar hennes arm och gör gester. Inga ord kan höras när arenan fylls med fyrverkerier och hög musik. Matchtröjan är på, öronpropparna i. Nu kan matchen börja!

en annan kvinna kommer fram, lägger en arm runt hans hals och kramar om. Hon ser glad ut, pappa ser förvånat upp på henne. Demensen gör sig påmind, men han är väldigt skicklig på att dölja sitt dåliga minne. Hon tror han känner igen henne. Jag ser i hans blick att han ler, pratar och håller med i allt hon säger. -Vem fan var det? frågar han mig när hon kramat om en sista gång och gått iväg för att se tredje perioden. Jag vet inte, svarar jag. Hemmalaget vinner på straffar men det ser han inte. Färdtjänst är bokad för hemfärd och den tiden får inte missas.

han önskar sig bara kokta grisfötter i julklapp. -Kan man äta röven kan man äta fötterna, säger han till min grimas.

jag ska koka grisfötterna till honom. Åka och besöka honom på julaftons morgon. Vi ska dricka kaffe och jag ska krama honom, önska honom God Jul, pappa!

sen ska jag skriva berättelsen om min mamma. Hon som fanns där. Bakom honom, framför honom, hon som såg till att allt blev bra.

Lämna kommentar Dela inlägget:

Jag bet honom inte!

Med nån slags spiralsug och hans fingrar i munnen, och tandsköterskan jämte som assisterade låg jag där och darrade. Tänkte som jag brukar göra; när jag är på gyn vore det mycket lättare att ligga i tandläkarstolen. Och när jag är hos tandläkaren tänker jag att den där gynundersökningen minsann är lättare att genomföra, trots att man ligger där med benen i vädret och visar upp “paradiset”.

Det började dagen innan. Efter en lång dag med arbete på miljökontoret och därefter årets sista kommunfullmäktige var jag trött och godissugen. Satte mig bekvämt i soffan och prasslade av pappret. Den såg så god ut!

Aj! Och där satt tandkronan fast i lakritskolan jag precis stoppat i munnen. Jag spottade ut det, kolan och tanden stirrade tillbaka och jag tyckte mig höra ett HA!

Och eftersom jag inte är jätteglad över tandläkarbesök svor jag tyst inombords. Dessutom visste jag att det skulle kosta. Det skulle bli den dyraste kolan jag nånsin haft i min mun!

Jag hade tur att få en tid snabbt, trots julstress. Tog kronan med mig i en liten plastpåse, la mig i stolen och jäklar vad det isade när han rengjorde platsen där tandkronan skulle sättas tillbaka!

Och mitt i hans arbete med min tand säger han:

-Andas lugnt, Anette, annars spänner du dig så tungan är i vägen.

Andas lugnt?? Spänn dig inte?? Det räcker ju med att se vilka verktyg han har förberett! Så lätt är det ju inte att bara släppa på oron, det är ju ingen jäkla picnic man är på! Dessutom ställde han frågor om hur det kändes, kunde jag bita ihop, skavde det någonstans? Som om det går att svara med allt möjligt i munnen!

Nu är det ändå på sin plats att berätta att Johan är världens bästa tandläkare. Han har tålamod med mig, skrattar åt mina skämt, och han är försiktig. Och han lyckades även denna gång att lösa mitt problem. Tanden sitter där den ska. Jag har inte ont. Och jag är redo för all god julmat.

Men kolor ska jag aldrig äta mer. Och jag ska aldrig mer klaga på tandläkare. Han gör ett fantastiskt jobb med en rädd patient som mig. Jag bet honom inte i handen som jag brukade göra med tandläkare när jag var liten. Så visst ser han nöjd ut. Och förresten, jag biter inte gynläkare heller.

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Är du en sån där feministhora?

Så sa han den gången hon berättade att hon skulle engagera sig i stadens kvinnojour. Sonen var ett år och hon hade behov av att göra något viktigt även utanför hemmet.

Det hon inte visste då var att han är en av alla män i Sverige, världen, som är rädda för kvinnors självständighet. Han hade behov av att ha kontroll på henne. Han sa bland annat vad hon skulle ha på sig för kläder. Som den gången hon var kallad till en efterlängtad arbetsintervju.

Hon hade valt att ta på sig grå lite taighta byxor och till det en starkt cerise blus. Efter graviditeten hade hon gått ner i vikt och började känna sig bekväm i sin kropp. Hon kände sig fin.

– Ska du ha det på dig? Så klär man sig när man knullar runt på kontor. Det vet jag. Jag vet att du är en sån.

Hon fick jobbet. Och insåg efterhand att relationen hon levde i kunde vara farlig för henne och deras gemensamma barn.

Hon fick pengar av sina föräldrar så hon kunde ställa sig i bostadskön som då kostade mycket att stå i. Och på hösten fick hon en lägenhet. Sin egna. Hon skrev på kontraktet utan att han fick veta hennes planer, kände sig inte säker på hur det skulle sluta om han visste att hon var på väg till frihet, ett eget liv. Utan honom.

-Du kan flytta och ta den där jävla ungen med dig. Jag vill inte se någon av er mer, sa han när hon tagit mod till sig. Hon minns att han slängde den lilla kroppen med kraft ner i soffan. Och hennes hjärta brast än en gång. En gång av alla gånger. Hon minns varje tillfälle av kränkning. Varje andetag av rädsla. Varje ögonkast och förvriden mun som tydligt talade om vad hon inte fattade. Han läste hennes dagbok i smyg och beskrev hånleende, ibland skrattande, vad han läst. Och hon hade svårt att beskriva det, men det var blandat med mycket misstänksamhet.

Han ringde, skrek att han slängt ut alla hennes möbler på gatan, så hennes bror och kamrat åkte för att hämta det. Hon hade flyttat utan att ta med något så socialtjänsten gav henne 1200 kr så hon kunde köpa madrasser till sig och till sitt lilla barn. Vänner samlade ihop porslin, nödvändiga möbler och känslan när hon satt på köksgolvet innan allt var på plats går inte att beskriva.

En berättelse som denna gör att jag är engagerad i Växjös kvinnojour, Blenda. Jag har fått förtroendet att vara styrelseledamot och det känns bra att vara med och bidra till en av samhällets viktigaste organisationer.

Sveriges kvinnojourer har en enorm kunskap kring våld, makt och jämställdhet. Anställda och jourare arbetar outtröttligt varje dag för att påverka, förebygga, stötta och skydda mot mäns våld mot kvinnor. Och jag får vara en liten del av det.

På lördag den 25 november är det FN:s internationella dag mot mäns våld mot kvinnor. På Kvinnojouren Blenda samarbetar vi ständigt med olika aktörer för att få till stånd ett långsiktigt och strukturerat förebyggande arbete mot mäns våld mot kvinnor.

Låt dagen bli startskottet för ett långsiktigt och kraftfullt arbete för att göra vårt samhälle fritt från våld. För 100 kr om året blir du medlem och bidrar till skydd för kvinnor och utsatta barn. 100 kr.

Vi kan stoppa våldet. Vi måste stoppa våldet. Är du med?

 

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Engagemang

Idag kl 10 var jag i Vislanda för att tillsammans med Missing People Kronoberg söka efter en ung man som försvunnit. Vi gick i skogen på led. Klättrade över fallna träd, plaskade i bäckar och snubblade över grenar. Vi var många med gula västar, kartor och engagemang. Jag blev rörd över att se så många människor dela en allvarlig stund tillsammans över en gemensam sak.
Därefter hade jag turen att få hänga med partivänner (S) och samtala med boende på Lugnet i Växjö. Bemanning i vården var några av synpunkterna vi fick med oss.
Nu är jag hemma och packar inför resa till Linköping kommande vecka, gör ett uppdrag som nämndeman
Jag är så ödmjukt lycklig över att få vara förtroendevald fritidspolitiker och tacksam över allt engagemang jag möter i olika situationer. Tänker att det är en ynnest att få vara en del av något större🌹

Lämna kommentar Dela inlägget:

JA TACK!

Jag kom hem från jobbet, lite trött och med lätt huvudvärk. Och där låg ett brev från socialdemokraterna. Jag öppnade kuvertet medan jag samtidigt förberedde en kopp kaffe och i kuvertet låg det jag inte riktigt vågat hoppas på:

Jag blev så himla glad! Tänk att jag är en av alla engagerade sossar i Växjö som valberedningen vill ge förtroende att påverka politiken ytterligare fyra år! Ni får inte se min glädjedans i köket, men jag visar ett av alla foton jag tagit i veckan, ett foto där jag inte räcker ut tungan som jag ofta gör annars.

Jag ser verkligen fram mot kommande valår och att få träffa väljare, prata politik och och visa att vi kan förändra om vi hjälps åt!

Vi ska prata om att det är viktigt att skapa förutsättningar så våra ungdomar känner framtidshopp. Att våra äldre har ett bra liv i trygghet. Att det är bättre för alla om vi inte hatar och skapar rädsla, utan hjälps åt. Vi är många som tycker att det är oerhört viktigt. Att påverka. Engagera. Att vara en del av demokratin.

Huvudvärken försvann och nu ska jag fira.

Lämna kommentar Dela inlägget: