Ja, men skål då!

Ja, men skål då!

Det har gått 16 år sedan vi träffades, så jag har planerat stort för att fira detta unika. Jag har aldrig tidigare mött någon människa som stått ut med mig så länge. Och även tvärt om; jag har aldrig mött någon som jag stått ut med så länge. Det brukar alltid sluta med att jag vill bryta upp förhållandet, “jag har ett behov att utvecklas….det är inte du, det är jag….vi kan väl vara vänner…..” Ja, ni vet.

Så här sitter vi nu, han och jag, med champagne och rotfruktsgratäng. Med minnen och kyckling.

Då träffades vi en lördag kväll. Min kjol var kort, toppen urringad, och läpparna röda. Håret fixat och för att imponera hade jag köpt en flaska whiskey, skulle bjuda på ett glas, ja, så mycket han ville ha, till kaffet. För att göra en lång historia kort åt vi middag, vi pratade, han masserade mina fötter och lite mer. När klockan var 04.30 på morgonen cyklade han hem i snöstormen. Rusig av lycka diskade jag tallrikar i för kallt vatten, rökte en cigarett för att få tid att verkligen känna efter vad jag verkligen kände, och det sista jag gjorde innan jag försökte sova var att slänga de trasiga strumpbyxorna som det gått flertalet maskor i. Sen rökte jag en cigarett till. Bara för att jag ville.

Och nu är idag. Vi ska äta middag, se varandra djupt i ögonen, prata om minnen och vad vi vill göra tillsammans resten av livet. Han sätter igång musiken, jag smuttar lite ur glaset. Men något har ändrats. Vi har blivit äldre. Klimakteriet har tagit över både min kropp och själ, hjärta och hjärna. Svettningar har gett mig svamp på kroppen, under brösten, mellan skinkorna, och magen hänger. Brösten hänger. Håret är slitet trots ett dyrt frisörbesök i veckan där alla gråa hårstrån skulle färgas bort. Min kropp är svullen. Jag är ful, jag känner mig ful, och räcker ut tungan åt mig själv när jag ser mig själv i spegeln. Svampmedlet på fötterna har gett resultat, men klådan i rumpan får mig att fantisera om att vilja klä av mig naken, sätta mig på en gräsmatta och dra mig framåt så det river där det kliar som mest. Som hundar gör. Jag behöver nog inte förklara det närmare.

Han har artros och väldigt ont i sina knän. Axlar. Nacke. Han vägrar använda glasögon och kisar vackert när han ska läsa innehållsförteckningar. Han kör bilen ryckigt och blir irriterad när någon smaskar när den äter. Och som han snarkar, jisses. Vi behöver oftare upprepa vad vi säger för den andre hör inte. Eller vill inte höra.

Och nu är ikväll. Vi har ätit middag, sett på nyheterna och skålat. Jag har bytt om till sköna byxor som inte sitter åt. Den tjocka koftan värmer. Vi ska bli upphetsade och se “På spåret”. Sen tar vi ännu ett glas champagne innan vi somnar, alldeles för trötta för en kärleksstund,  men vi skrattar åt det, för i fantasin….det är där det händer.

Förhoppningsvis kommer vi fortsätta vara nyfikna på varandra, tillåta oss att bli gamla tillsammans. Vi ska ta vara på stunden när lusten kommer. För den korta kjolen, den tighta toppen, är bara ett minne nu. Min kropp är inte densamma, den åldras och döden känns närmre än min ungdom.

Det finns lite dyra droppar kvar i flaskan. Jag häller sakta upp det, luktar och ser på bubblorna. Jag skålar för mig själv och firar att livet fortsätter, bara på ett annat sätt. Och jag tänker fan leva livet tills det tar slut.

Ja, men skål då!

 

Lämna kommentar (6 st) Dela inlägget:

Jag ska dö för en stund

Jag ska dö för en stund och sedan för evigt

Och leva upp varje gång du säger mitt namn

Jag ska vandra i minnet

Från våren till sommaren

Från sommaren till hösten

Fram till färgerna som exploderar

Jag ska dö för en stund och sedan för evigt

Och leva upp varje gång du tänker mitt namn

Och leva i ditt andetag, ditt steg

För jag finns så länge du minns

Lämna kommentar Dela inlägget:

Vem ser till att jag får en glass?

Spetsgardinerna fladdrar i fönstret och det luktar som det bara gör i gamla, jättegamla hus. Rummet har snedtak, hård madrass och sängen står precis vid fönstret. Jag hör röster utanför mitt rum. I fantasin sitter de vuxna runt ett bord i trädgården, dricker kaffe och skrattar. Jag ska kunna höra att de talar om mig, mitt namn nämns som i något bra.

Jag tror att om jag lägger örat mot jorden kommer jag att kunna prata med dig, mamma. Jag tror att du kommer höra mig. Du kanske kommer känna mig nära. Eller så kommer i alla fall jag att göra det. Mamma.

Rösterna utanför mitt rum höjs i takt med klockan som tickar. De är högljudda, starka och intensiva. Gardinerna fladdrar och mönstret är vackert med blommor och snirklande grenar. Det kan kännas som grenar som håller mig fast när dörren öppnas. Ja, redan när jag hör stegen i trappan faktiskt.

Jag ska få en peng för varje natt som jag inte kissar på mig. I sängen har hon lagt plast som inte ska skada madrassen. Jag önskar det fanns sådan plast att lägga runt mig, som bubblande skydd. Finns det det, mamma?

På dagarna leker vi barn. Jag tappade andan igår när vi hoppade från höskullen. Vi hade inte sett till att det fanns tillräckligt med hö för att ta emot våra små kroppar, och jag hoppade. Ja, mamma, jag hoppade ändå. Jag liksom lyfte ut mina armar, tittade inte ner, jag tog sats och ett stort kliv rakt ut. Det luktar hö och gammalt gräs i ladan. Och vi är många barn som tävlar om att hoppa mest. Längst. Högst. Jag har upptäckt biodlingen som finns utanför huset mittemot. Och jag fick ett stick av ett bi i huvudet. Mamma, jag fick gå med en rå lök, ja inte en hel, utan den delades på mitten. Jag blev tillsagd att hålla den tätt mot mitt huvud, vid sticket, och jag lovar, jag gick med den råa löken mot håret och huden hela dagen. Det kanske hjälpte mot smärtan.

Mamma, det gör inte ont. Men jag blir ledsen ibland. Ja, det blir jag. Och då går jag undan, lägger mig på knä och vänder örat mot gräset. Jag hör en massa spännande saker då.

På natten hjälper det om jag börjar gråta för att det ska bli tyst. Sen hörs ljuden igen. Jag hör argt, jag hör ledset, sen gråter jag. Det blir till en melodi. Arg, ledset, gråt. Arg, ledset, gråt. Så om jag fortsätter att gråta varje gång du behöver min hjälp ska jag göra det.

När fönstret är öppet och vinden viskar genom spetsgardinerna, kan jag också få se en humla. Den surrar högre än rösterna runt bordet, och jag tycker om det. Humlan och jag är vänner. Humlan surrar. Jag gråter. Så gör vi när det behövs. Jag tror du förstår, mamma.

Igår blev min vän ledsen. Hon darrade. Jag såg det. Jag har också gjort det. Min vän blev upplyft och tröstad men slängde glassen. Det skulle jag aldrig ha gjort, slänga en glass. När jag blir vuxen ska jag äta så mycket glass varje dag och varje dag ska jag skratta högt, så högt. Och varje dag ska jag lägga örat mot gräset och lyssna. Jag kommer att höra humlor som surrar och jag ska höra de som sitter runt ett bord där ute i trädgården som säger snälla saker om mig. De ska nämna mitt namn.

Och jag ska se spetsgardiner fladdra av vinden och sen går jag ut, lägger mig på gräset och hör dig säga att glass är det bästa man kan äta. Att jag är värd alla glassar i världen och att vi snart ska ses igen. Ja, mamma, till dess ska jag vara snäll och göra som de vill. Men jag ska också fortsätta hoppa från höga höjder med armarna ut från kroppen och jag ska bara lyssna på humlan och vinden i gardinen. Sen är sommaren över och du ska hämta hem mig.

För om inte du kommer och hämtar mig, vem ska göra det? När familjen inte är hel, när våldet tagit min plats och skyddet inte räcker. Vem ska se till att jag skrattar varje dag?

Kommer du att göra det, främling? Har du en glass över till mig?

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Tomtan ger julklappar till alla barn

Snart är det jul, och de flesta förbereder den med att handla julklappar och julmat. Många planerar ledighet, resor till familjens släktingar som bor längre bort i en annan stad, kanske i ett annat land. Och Hon hör även de tysta, osagda meningarna om stress och konflikter som vi alla vet förekommer. Även när det är jul.

Barnen ska vara glada. Pappa ska vara påhittig och mamma ska le. Förväntningar ska höjas och visst hinner man träffa sina goda vänner på en liten glögg-vad-kul-det-är-parmiddag-mingel. Du vet. Jag vet.

Vad ska barnen få? Vad önskar du dig, min älskade? Kan vi inte hitta på något lite extra denna jul? Ja, du kan få mig när barnen lagt sig. Fnitter och flörtiga blickar medan köttbullarna rullas mellan fuktade händer.

Där finns Hon. Hon lever, inte bara överlever. Det är en kamp som samtidigt är oerhört efterlängtad. Första julen, bara Hon och den Lilla. Första julen utan oro och förlorade förväntningar.

Där finns den Lilla. Hon som inte vet mer än att någon som alla kallar Tomtan ska komma och fråga om hon varit snäll. Är hon inte alltid det? Mamma, jag är väl alltid snäll? Jag vill också få paket, de som de andra barnen pratar om, som de säger att de önskar sig. Mamma, jag vill också få en julklapp.

Två dagar kvar och de klär julgranen tillsammans. Hon lyfter upp den Lilla till granens topp och till slut sätts stjärnan fast. Den hamnar lite snett, men den är på plats. Och de sitter på golvet, tittar på granens belysning, glittret i olika färger och den Lillas egenhändigt skapade ängel som tagits hem från dagis. Varenda barr i granen memoreras, doften är starkare än någon gång annan gran de luktat på och de röda kulorna… Ja, de röda kulorna blänker. Som de gnistrar och blänker.

I leksaksaffären har Hon hittat en adventskalender som är gratis och luckorna har öppnats på ett sätt som bara barn kan göra. Knubbiga fingrar, ivriga så det tunna arket knycklats ihop. Och de berättar sagor för varandra på kvällarna med Tomta-tema och inspiration från kalendern.

Det var en gång… börjar Hon. Den Lilla fyller i. Hon lägger till ord som för sagan framåt. Den Lilla använder ett barns fantasi och tillsammans hittar de ett lyckligt slut. På kvällen brukar Hon försöka komma ihåg sagan och ägna kvällens tysta stund till att skriva ner den. Sparar sagorna till framtiden.

Julafton. Det är julafton. Tyst smyger Hon upp, liksom lirkar sig loss från den Lillas arm och ena ben som ligger över hennes mage. Ett dricksglas plockas fram ur skåpet. Pepparkaksburken öppnas och Hon väljer ut en pepparkaka som redan gått sönder. Mjölk hälls upp i glaset, Hon rör om så att mjölken klibbar på kanten och ställer försiktigt ner det vid sidan av julgranen.

Pepparkakan smulas sönder, strös ut på golvet, några mjölkdroppar hälls ut, och locket till pepparkaksburken läggs hastigt på kant. Allt ställs bredvid varandra, och en Tomta-luva lämnas lite slarvigt slängd. Nu är det klart. Julklappen är inslagen. Reklamtidningen som Hon har tagit från leksaksaffären innehåller bilder på massor av leksaker, glada barn, en pappa som är påhittig och en mamma som ler. Barnen leker med leksaker som kan köpas för pengar och snart är det jul-rea och allt blir billigt, billigare, köp två – betala för en. Du vet. Jag vet.

Den Lilla får tända julgranen och ser den omsorgsfullt inslagna julklappen ligga där. Och förstår att den måste ha lämnats där under natten! Tomtan har ätit pepparkakor. Tomtan har druckit mjölk ut hennes glas. Tomtan har glömt sin Tomta-luva. Och Tomtan har inte dukat av eller torkat upp efter sig! Efter frukosten går de ut och leker, Hon vill dra ut på tiden innan julklappen ska öppnas. De äter julgröt, ser på det sista avsnittet av TV:s julkalender och minsann får den Lilla plats med lite godis i magen också.

Så blir det kväll. Julklappsöppning. Som den Lilla har väntat. Som Hon våndats. Pappret slits av och ögonen blir stora. Tillsammans läser de sig genom hela tidningen, pratar om varenda leksak som finns i den, kommenterar varje liten detalj och varje färgglad sida.

Det var en gång… säger Hon. Hon lägger till. Den Lilla fyller i. Använder sin fantasi och kramar om sin mamma när hon blir lovad att få vad hon vill ha. Efter jul. För du vet väl att Tomtan kommer tillbaka? När Tomtan är på väg hem från alla barn hon ska lämna julklappar till, tar hon en liten extra sväng förbi vår julgran. Hon kommer äta fler pepparkakor, dricka vår mjölk och säkerligen inte duka av efter sig då heller. Och med ett dundrande skratt kommer hon ge dig precis vad du vill ha, så glad över att du tagit hand om det viktigaste en Tomta äger, nämligen Tomta-luvan. Du kommer få välja vad du vill från leksakstidningen. För min Lilla, du är alltid snäll. Även när du är arg och bestämd. Trotsig och trött. Även om du inte äter upp all mat, bara vill ha godis, äter efterätten först och vägrar sova fast kvällen är sen.

För egen vilja, mod och fantasi är det viktigaste vi har, förutom varandra. Och jag ska lära dig att inga barn ska behöva vara snälla för att få julklappar.

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Svenska värderingar

Bo Kaspers musik ljuder genom lägenheten “….jag kysser dig i nacken…..” Han står och lagar middag till dem båda i det trånga köket. Hon ser på. Dricker lite vin ur ett glas. Lat. Semester.

Men hjärnan går på högvarv. Kan inte släppa frågan som ständigt gör sig påmind och som saknar svar, som är aktuell just nu. Väckt av populister. Har jag svenska värderingar? Har du? Vad är svenska värderingar? Vad innehåller dessa ord? Vilken betydelse ligger i kravet att dessa ska efterlevas?

Har den svenske familjefadern det, han som betalar den utsatta kvinnan i vår stad? Hon som genom prostitution ska ge honom en kort njutning på hotellrummet, bakom neddragen rullgardin och pappersrulle på sängbordet bredvid. Som sedan går hem till sin fru.

Har den svenske pappan det? Han som semestrar i varmt land långt hemifrån. Där groggen och lusten bedövar syn och hörsel. Han som väljer ut ett barn, tar det i handen och leder upp till rummet. Som sedan reser hem och hyllar värmen och glädjen som finns i andra länder. Där kvinnorna och barnen kan köpas och är villiga. De som inte krånglar och bråkar om det minsta och om allting.

Har han svenska värderingar, han som slår sin sambo? Som hotar henne så det enda hoppet som återstår är en säng på det skyddade boendet i en annan stad där hon måste bli än mer anonym.

Eller kan hon med slöja vara hotet mot våra normer? Hon som av respekt till sin gud och tro vill bära ett döljande klädesplagg. Hon badar inte gärna i havet men är med på stranden och plockar fram hembakade och smördoftande bullar och saft till barnen när de kommer upp ur vattnet. De är frusna och lyckliga över alla vågor som skapats av vinden och månens rörelse mot havsbotten.

Är det svenska värderingar att kvinnor fortfarande tjänar miljontals kronor mindre i lön under sin livstid? Att vi fortfarande inte är jämställda på musikscenerna i den svenska sommarnatten? Är det att hyra en stuga vid kusten? Är det att spela och förlora pengar på lördagens lottorad?

Eller är svaret att våra värderingar istället handlar om att visa solidaritet och medmänsklighet? Där vi ger efter förmåga, får efter behov. Han som lagar middag till sin älskade. Som kysser henne i nacken. Hon som smeker honom på kinden. Är det att vi fortsätter vara nyfikna och trygga med att våra värderingar handlar om mänskliga rättigheter som omfattar alla? Jo, så måste det vara, eller hur?

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Ett omöjligt val

En flicka är ung och saknar erfarenhet av livet när hon blir gravid. Det sker en kväll medan skoldiscot pågår, bakom staketet in till skogen och hans händer är varma och mjuka. Hon är nyfiken på första gången. De båda är unga som vill ta steget in i vuxenvärlden. Musiken hörs ut, ungdomar skrattar och sommaren är nära.

En kvinna är vuxen och har två barn i sitt äktenskap. Hon träffar en främmande, spännande man på konferensen dit hon åkt med sina arbetskamrater. God mat och gott vin, dans efter middagen och en het kärleksstund till efterrätt. Imorgon är en annan dag.

Jag känner också hon som blir gravid igen. Hon som lever med ett motstånd som besegras om och om igen. Män tror att de äger hennes kropp och betalar gärna mer för att slippa skydda henne. Det är ju mycket skönare utan kondom. Det känns mer i kuken och känslan av makt berusar honom. Han ser henne inte. Men du och jag vet att hon fortfarande har drömmar.

Det växer ett barn i deras kroppar. Ett litet hjärta som tickar, organ som utvecklas och små viftande armar och ben som vill utforska världen. En liten kropp som vill få kärlek och spränga gränser.

En av dessa kvinnor får stöd av vänner och familj. Inget är omöjligt. Den lilla människan är älskad innan han är född och alla väntar och längtar. Planerar och glädjs. Hon är ung och vill säkert ha barn i framtiden. Men hon vill gå klart skolan. Festa. Vara ung. Hon avskyr alla val som måste göras. Hon har inte bestämt sig än.

En av kvinnorna talar med kuratorn som rekommenderats av barnmorskan. Hon får all fakta. Men hon berättar inte att hon redan vet. Hon känner till risker för komplikationer om hon väljer abort. Hon vet vilket lidande hon kommer att utsätta sin familj för då hon berättar att hon bär på ett litet syskon till barnen där hemma. Hon vet att hon kommer bli en ensamstående mamma oavsett vilket val hon gör. Den lille som växer i henne ger henne styrka och en känsla av att klara allt. Iallafall det mesta. Hon undrar om hon kommer att orka fostra ett barn till. När barnet är 15 år är hon 60 år. Hon har inte bestämt sig än.

En kvinna beställer en tågbiljett till staden söderut. Till staden i ett annat land. Hon har sparat lite av pengarna hon tjänat på att inte skydda sig. De räcker till resan, övernattning på ett hostel och lite varm soppa som serveras i den lokala kyrkan. Magen har växt, det rör sig i henne och det känns overkligt när hon ser avtryck i huden av en liten hand, kanske en fot. Och den lilla ger en hälsning när det är dags för kvinnan att försöka sova. Liksom för att påminna om att livet inte är slut. Det är bara början.

I staden i ett annat land promenerar hon med sin nyfödda i en filt. Ömt bär hon sin dotter, men hon måste skynda sig. Hon får inte ångra sig. Beslutet är taget. Valet är ett av de svåraste en kvinna kan ta. Nu är hon framme. I väggen till det stenmurade huset finns en lucka gjord av metall. På väggen bredvid luckan finns en instruktion om hur man gör. Luckan kan bara öppnas en gång. Man ska lägga in det lilla barnet, helst nyfött, på det vita lakanet som täcker delar av en madrass med tryck av rosa och blå nallar, gula ballonger och en liten clown som skrattar glatt. En sensor reagerar och personal sluter luckan så att all insyn försvinner. De tar hand om barnet som lagts i en så kallad Babyklappe. Kvinnan ser sitt nyfödda barn för sista gången och kan för alltid minnas fågelkvittret och suset i öronen i samma stund som luckan sluts.

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Egentligen. Smiley

Det räcker med ett sms och minnena sköljer brutalt över henne. Plötsligt är hon tillbaka 20 år i tiden. När han argt kastar det lilla barnet i soffan för att hon ska på julfest med jobbet. När han försöker styra hennes klädval. Svartsjukan. Orden.

Hon minns hans tvivlande fråga om barnet är hans. Tvinnandet av fingrar, tom blick. Tystnaden som skrek. Viskade högt.

Hon minns hur hon lovat sig själv att aldrig ha något att göra med honom efter separationen. De ska bara ha nödvändiga samtal om det enda gemensamma de skapat. Föräldramöten, skoluppträden, luciafirande på förskolan och utvecklingssamtalen.

Dessa tillfällen blir få. Umgänget sköttes via vänner vid hämtning och lämning. Varannan vecka. Varannan vecka som hon sover bort av utmattning. Varannan vecka fylld av kärlek och oro. Nätter ensam i sängen. Nätter med barnfötter nära huden.

Hon vet att hon är värd något bättre. Så måste det ju vara. Ingen annan människa kan äga henne. Varken hennes kropp eller tanke. Varken hennes vilja eller lust.

Men nu en olycksbådande vänlighet. Tack och smiley. Vad bra det går och smiley. Bara säg till vad jag kan göra så hjälps vi åt och smiley.

Trots sitt löfte om ALDRIG tror hon denna gång på honom. Nu är ju fler berörda, deras gemensamma liv ska sammanföra familjerna, vännerna som var deras gemensamma och firandet skulle överskugga alla tvivel. All ilska, alla missförstånd, all misstänksamhet ska försvinna denna magiska kväll. Det ska bli kvällen då Vändpunkten kommer. Smiley.

Sen kommer sms:et. Spelet är på ett ögonblick över. “…se över dina fel…va inte så jävla stor som du tro dig vara…. låt inte bara truten gå……du kan ju för fan inte ens ta hand om dig själv….”

Hon undrar vad det är som gör att allt för många män försöker kontrollera kvinnor med ilska, höjda röster och förminskande. Vad är det som gör att de måste visa makt, förnedra och hota.

Vad är det som gör dessa män så jävla små. Egentligen.

Smiley

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Kvinnan I Fönstret

Jag ser dig i fönstret, bakom glasrutan. Du tittar ner som mot din axel, och drar lite försiktigt i ditt långa hår. Höfterna rör sig vaggande från sida till sida. Fötterna flyttar sig, ett steg till höger, ett steg till vänster. Frånvarande lyfter du den andra armen, lägger handen bakom huvudet och på håret som du rufsar om lite.

På fötterna har du högklackade skor med svarta remmar som slingrar sig upp mot dina vrister. Klackarna är smala, vassa. Du döljer inte mycket av ditt kön, en svart liten tygbit är fastsydd i smala band som slingrar sig runt, bak mot din rumpa. Över bröstvårtorna finns inget mer än lite glitter och runt halsen har du ett läderband med nitar. Röda läppar. Svartmålade ögon. Tomma ögon som försöker undvika mina.

Jag vet inte ditt namn, så jag kallar dig Syster.

Jag tror att du har förberett dig. Vaknat på morgonen, druckit kaffe och kanske fått i dig en smörgås. Dagens första cigarett smakar gott. Du har sovit dåligt i den hårda sängen och vaknat flera gånger. Men det spelar ingen roll. Idag är en ny dag. Med nya män som du ska ta dig an. Du har duschat, sminkat dig och besvarat sms och mail. Bäddat rent med nya lakan. Du är glad över att du kom ihåg att köpa den där tuben med glidmedel som tagit slut och att du inte glömde kondomerna. Det är ju inte alla som vill använda kondom, men du brukar försöka lirka med männen. Ibland fungerar det. Oftast inte.

Det är varmt ute och solen skiner in i ditt fönster. Åttio euro har betalats för din plats, det räcker för en dag. Det är många som strosar förbi på gatan framför dig. Män, kvinnor. Unga och äldre, ja till och med barn går förbi med glassar i sina händer. Det är förbjudet att fotografera, men titta få man ju. Och när en man stannar upp, möter din blick på avstånd, försöker du fånga hans intresse. Du lyfter högerhanden, svänger lite mer på höfterna och kröker pekfingret fram och tillbaka. Utan ord säger du: – Kom hit, kom hit. Jag lovar dig en skön stund där min kropp blir din. Dina önskemål och begär tillfredsställs tills du får utlösning. Och är inte timmen över ska jag försöka ge dig mer. Du får använda mig som i din fantasi, men jag ber dig, skada mig inte mer än nödvändigt.

Framåt kvällen och in på natten är det ofta grupper av män som tittar på er i fönstren. De kan välja och vraka mellan dig och dina väninnor. De kan välja en ljus kvinna, mörk, ung, yngre, tjock, smal, erfaren eller hon som är ny. De brukar skratta där de står, och peka på er. Sen kommer de in och du får lämna ditt fönster en stund. Du är snart tillbaka.

Det finns de som menar att du själv vill detta. Att du valt att stå där och sälja orgasmer. Att du själv njuter av det och att du inte vill sluta. Jag tror inte för ett ögonblick på dem, jag lovar dig. Jag tror istället att det handlar om makt. Om att för en stund få äga. Som om någon människa kan äga en annan. Att män kan betala för sex är något jag aldrig kommer att kunna förstå. Att kalla det för ett yrke gör det än värre. Du och jag, vi vet ju att det inte är så. Din frihet är lika mycket värd som hans frihet.

 

Syster, du finns bara ett stenkast från Amsterdams äldsta kyrka. Jag fotograferade grönskan utanför ditt fönster, och asfalten. De vackra ljuslyktorna som står i rad. Fönster i hus där familjer bor. På fotografiet syns balkonger där de kan sitta och dricka sitt kaffe en solig eftermiddag.

Jag fotograferade inte dig, men glömmer dig aldrig.

 

Lämna kommentar (4 st) Dela inlägget:

Coola kärringen

Var på kroppen är huden som mest slapp? Var är den minst rynkig och gropig förutom rumpan och ansiktet?

Jag var tvungen att kolla efter så gott det gick, planera och fundera. Vilken stil på texten? Färg på blomman?

Så blev det onsdag eftermiddag, jag svettades och skakade lite.

-Jag ska bara röka lite, sa hon, den unga tatuerade tjejen med piercingar i ansiktet som skapade smilgropar i hennes näpna ansikte.

Röka? Jag sitter ju här nu, med rakad arm och avtvättad med någon gulbrun sörja. Jag har inget synligt hår på armen ville jag tillägga, men det är rutin sa hon. Den piercade och tatuerade flickan.

Och hur fasen hamnade jag här?

Jag är släktforskare och boken jag skrev om alla människor jag hittat i kyrk- och hembygdsböcker hade jag gett i present till min familj i Norge. En av alla personer jag fann, Sander Sanderson, var den lille rödhårige mannen som flyttade från Skottland till Norge på mitten av 1500-talet. Han tillhörde klanen McDonald och historier om honom och hans kompisar är väldigt intressanta. Han var skrivare enligt historien och där fann jag ett väldigt starkt släktskap. Sander var även medlem i klanen som hade konflikter med andra klaner och kungahus, och än idag blir man bedömd efter vilken klan man sägs tillhöra. Det fick jag veta när jag provsmakade whisky i en butik i Edinburg för några år sedan. En McDonald kan man lita på sägs det. Och det tror jag definitivt på.

Titeln på min bok blev klanen McDonalds motto: Per Mare Per Terras. By Sea and By Land.

Och släkten i Norge samlades för några år sedan då boken var klar. Vi åt och drack gott. En av kusinbarnen spelade folkmusik på sin fiol och min moster och mina morbröder, kusiner och deras barn, nya fruar och exmän berättade släkthistorier och vi var lika varandra och vi var inte lika varandra. Och där fanns en gemensam känsla av att vi hör ihop. Vi är familj.

Så för några veckor sedan var vi i Norge för att fira min systers 50-års dag. Vi var på restaurang och jag drack både champagne och vin. Skrattade och skojade. Då släpper svägerskan en nyhet. Hennes barn, mina kusinbarn, har tatuerat in mottot på sina kroppar. Hon visade foton på två unga människor som jag är släkt med, som tatuerat in Per Mare Per Terras. Och nu hoppades hon verkligen att jag hittat rätt information i släktböckerna. Att det är sant att vi härstammar från han, den där rödhårige Sander. Och att han var en McDonald.

Där och då sa jag, helt oplanerat och väldigt spontant, att jag också skulle göra det. Jag skulle minsann också tatuera mig, med samma motto. Jag utmanade min syster och kusin att göra detsamma. Vi gör det, om du gör det först, sa de. Och jag lovade. Klockan var mycket och jag var oövervinnerlig.

Så där satt jag denna onsdag. Och jäklar vad cool kärringen kände sig när det var klart!

I did it! Och för evigt är jag märkt av historiens maktspel, konflikter och emigrationer från ena landet till det andra. Historien och personers val som till slut leder till mig. Per Mare Per Terras!

Lämna kommentar (4 st) Dela inlägget:

hon som såg till att han kunde saknas

det skrivs ofta om våra pappor. De som inte varit närvarande, de som är närvarande. Pappor som på olika sätt inte varit pappor, pappor som älskats och hatats och så de nya pappor som blivit förebilder, en slags bonusvuxen som kommit att leva med familjen. Men oftast handlar det om en romantiserad bild av en pappa som inte räcker till men som ändå höjs till skyarna. Han som saknas och som blir en oåtkomlig idol.

jag saknar texter om mamman. Inte om mamman som inte räcker till. Inte om hon som stack. Nej, jag saknar boken om mamman som finns där. Hon som står bakom, framför honom och som ibland är både mamma och pappa på samma gång. Som med fast hand, humor och ett lugnande leende löser alla problem ett barn kan ha. Hon som tas för given. En mamma som min som såg till att han kunde saknas.

min mamma är död sedan många år och jag ska skriva om henne en dag. Men än så länge gör det för ont att beskriva hennes runda kinder. Hur det kändes att ringa henne och höra henne säga smeknamn på mig som ingen annan visste eller använde: Stumperud. Hej Stumperud, sa hon. Hennes blick.

nej, istället väljer jag denna gång att göra som många andra, jag skriver om min pappa som lever. Han är dement och tjatig. Har hellre haft alkohol och flaskan som vän. Han som oförutsägbart kom förbi en lördagsmorgon och busvisslade, tog med mig och min syster till lekparken och svingade oss runt som i en karusell. Han som gav oss ett dockskåp i trettonårspresent. Vi köpte godis och sen gick han.

det har blivit viktigt för mig att beskriva honom. Han lever ju nu och har gett mig liv. Jag ska senare beskriva min mamma. Hon som av resultatet bar mig i sin kropp. Som födde fram mig en kall vinterkväll i januari.

i förgår började han planera äventyret som skulle ske dagen efter. Lakers-tröjan han fått av sin dotter hängde på sin galge i hallen. Öronproppar låg på bordet. Men han hade inte bestämt sig än för vilket lag han skulle heja på, Lakers eller Brynäs? Personalen på boendet klappade om honom efter kvällsmaten och skojade med honom, sa att det fanns väl bara ett lag.

han berättar att han i sin ungdom kört moped till Gävle, Brynäs hemstad. Han arbetade där en period i sitt liv, minns inte precis med vad. Han har varit på sjön också, och visar en grön prick i vecket mellan tumme och pekfinger. Han har haft med polisen att göra, fått skjuts av dem otaliga gånger och gett dem cigarettpaket som tack. Ja, det funkar så i Holland, säger han. Men när jag var i Gävle spelade vi hockey och vi hade tidningspapper som benskydd.

det var en annan tid. Idag är idag.

färdtjänst hämtar honom och dottern möter upp vid ingången. Han stannar till, knäpper sina byxor som glidit ner, och går sakta vidare med sin röda rullator. Det är svårt för honom att sätta sig ned, den tunga kroppen är sliten och stor. Kroppen värken efter många års industriarbete. På knä, krypandes in i tunnor som skulle slipas.

han skojar med kvinnan som sitter på stolen bredvid. Han känner inte henne, men klappar hennes arm och gör gester. Inga ord kan höras när arenan fylls med fyrverkerier och hög musik. Matchtröjan är på, öronpropparna i. Nu kan matchen börja!

en annan kvinna kommer fram, lägger en arm runt hans hals och kramar om. Hon ser glad ut, pappa ser förvånat upp på henne. Demensen gör sig påmind, men han är väldigt skicklig på att dölja sitt dåliga minne. Hon tror han känner igen henne. Jag ser i hans blick att han ler, pratar och håller med i allt hon säger. -Vem fan var det? frågar han mig när hon kramat om en sista gång och gått iväg för att se tredje perioden. Jag vet inte, svarar jag. Hemmalaget vinner på straffar men det ser han inte. Färdtjänst är bokad för hemfärd och den tiden får inte missas.

han önskar sig bara kokta grisfötter i julklapp. -Kan man äta röven kan man äta fötterna, säger han till min grimas.

jag ska koka grisfötterna till honom. Åka och besöka honom på julaftons morgon. Vi ska dricka kaffe och jag ska krama honom, önska honom God Jul, pappa!

sen ska jag skriva berättelsen om min mamma. Hon som fanns där. Bakom honom, framför honom, hon som såg till att allt blev bra.

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget: