Ja, men skål då!

Ja, men skål då!

Det har gått 16 år sedan vi träffades, så jag har planerat stort för att fira detta unika. Jag har aldrig tidigare mött någon människa som stått ut med mig så länge. Och även tvärt om; jag har aldrig mött någon som jag stått ut med så länge. Det brukar alltid sluta med att jag vill bryta upp förhållandet, “jag har ett behov att utvecklas….det är inte du, det är jag….vi kan väl vara vänner…..” Ja, ni vet.

Så här sitter vi nu, han och jag, med champagne och rotfruktsgratäng. Med minnen och kyckling.

Då träffades vi en lördag kväll. Min kjol var kort, toppen urringad, och läpparna röda. Håret fixat och för att imponera hade jag köpt en flaska whiskey, skulle bjuda på ett glas, ja, så mycket han ville ha, till kaffet. För att göra en lång historia kort åt vi middag, vi pratade, han masserade mina fötter och lite mer. När klockan var 04.30 på morgonen cyklade han hem i snöstormen. Rusig av lycka diskade jag tallrikar i för kallt vatten, rökte en cigarett för att få tid att verkligen känna efter vad jag verkligen kände, och det sista jag gjorde innan jag försökte sova var att slänga de trasiga strumpbyxorna som det gått flertalet maskor i. Sen rökte jag en cigarett till. Bara för att jag ville.

Och nu är idag. Vi ska äta middag, se varandra djupt i ögonen, prata om minnen och vad vi vill göra tillsammans resten av livet. Han sätter igång musiken, jag smuttar lite ur glaset. Men något har ändrats. Vi har blivit äldre. Klimakteriet har tagit över både min kropp och själ, hjärta och hjärna. Svettningar har gett mig svamp på kroppen, under brösten, mellan skinkorna, och magen hänger. Brösten hänger. Håret är slitet trots ett dyrt frisörbesök i veckan där alla gråa hårstrån skulle färgas bort. Min kropp är svullen. Jag är ful, jag känner mig ful, och räcker ut tungan åt mig själv när jag ser mig själv i spegeln. Svampmedlet på fötterna har gett resultat, men klådan i rumpan får mig att fantisera om att vilja klä av mig naken, sätta mig på en gräsmatta och dra mig framåt så det river där det kliar som mest. Som hundar gör. Jag behöver nog inte förklara det närmare.

Han har artros och väldigt ont i sina knän. Axlar. Nacke. Han vägrar använda glasögon och kisar vackert när han ska läsa innehållsförteckningar. Han kör bilen ryckigt och blir irriterad när någon smaskar när den äter. Och som han snarkar, jisses. Vi behöver oftare upprepa vad vi säger för den andre hör inte. Eller vill inte höra.

Och nu är ikväll. Vi har ätit middag, sett på nyheterna och skålat. Jag har bytt om till sköna byxor som inte sitter åt. Den tjocka koftan värmer. Vi ska bli upphetsade och se “På spåret”. Sen tar vi ännu ett glas champagne innan vi somnar, alldeles för trötta för en kärleksstund,  men vi skrattar åt det, för i fantasin….det är där det händer.

Förhoppningsvis kommer vi fortsätta vara nyfikna på varandra, tillåta oss att bli gamla tillsammans. Vi ska ta vara på stunden när lusten kommer. För den korta kjolen, den tighta toppen, är bara ett minne nu. Min kropp är inte densamma, den åldras och döden känns närmre än min ungdom.

Det finns lite dyra droppar kvar i flaskan. Jag häller sakta upp det, luktar och ser på bubblorna. Jag skålar för mig själv och firar att livet fortsätter, bara på ett annat sätt. Och jag tänker fan leva livet tills det tar slut.

Ja, men skål då!

 

Lämna kommentar (6 st) Dela inlägget:

Jag ska dö för en stund

Jag ska dö för en stund och sedan för evigt

Och leva upp varje gång du säger mitt namn

Jag ska vandra i minnet

Från våren till sommaren

Från sommaren till hösten

Fram till färgerna som exploderar

Jag ska dö för en stund och sedan för evigt

Och leva upp varje gång du tänker mitt namn

Och leva i ditt andetag, ditt steg

För jag finns så länge du minns

Lämna kommentar Dela inlägget:

Vem ser till att jag får en glass?

Spetsgardinerna fladdrar i fönstret och det luktar som det bara gör i gamla, jättegamla hus. Rummet har snedtak, hård madrass och sängen står precis vid fönstret. Jag hör röster utanför mitt rum. I fantasin sitter de vuxna runt ett bord i trädgården, dricker kaffe och skrattar. Jag ska kunna höra att de talar om mig, mitt namn nämns som i något bra.

Jag tror att om jag lägger örat mot jorden kommer jag att kunna prata med dig, mamma. Jag tror att du kommer höra mig. Du kanske kommer känna mig nära. Eller så kommer i alla fall jag att göra det. Mamma.

Rösterna utanför mitt rum höjs i takt med klockan som tickar. De är högljudda, starka och intensiva. Gardinerna fladdrar och mönstret är vackert med blommor och snirklande grenar. Det kan kännas som grenar som håller mig fast när dörren öppnas. Ja, redan när jag hör stegen i trappan faktiskt.

Jag ska få en peng för varje natt som jag inte kissar på mig. I sängen har hon lagt plast som inte ska skada madrassen. Jag önskar det fanns sådan plast att lägga runt mig, som bubblande skydd. Finns det det, mamma?

På dagarna leker vi barn. Jag tappade andan igår när vi hoppade från höskullen. Vi hade inte sett till att det fanns tillräckligt med hö för att ta emot våra små kroppar, och jag hoppade. Ja, mamma, jag hoppade ändå. Jag liksom lyfte ut mina armar, tittade inte ner, jag tog sats och ett stort kliv rakt ut. Det luktar hö och gammalt gräs i ladan. Och vi är många barn som tävlar om att hoppa mest. Längst. Högst. Jag har upptäckt biodlingen som finns utanför huset mittemot. Och jag fick ett stick av ett bi i huvudet. Mamma, jag fick gå med en rå lök, ja inte en hel, utan den delades på mitten. Jag blev tillsagd att hålla den tätt mot mitt huvud, vid sticket, och jag lovar, jag gick med den råa löken mot håret och huden hela dagen. Det kanske hjälpte mot smärtan.

Mamma, det gör inte ont. Men jag blir ledsen ibland. Ja, det blir jag. Och då går jag undan, lägger mig på knä och vänder örat mot gräset. Jag hör en massa spännande saker då.

På natten hjälper det om jag börjar gråta för att det ska bli tyst. Sen hörs ljuden igen. Jag hör argt, jag hör ledset, sen gråter jag. Det blir till en melodi. Arg, ledset, gråt. Arg, ledset, gråt. Så om jag fortsätter att gråta varje gång du behöver min hjälp ska jag göra det.

När fönstret är öppet och vinden viskar genom spetsgardinerna, kan jag också få se en humla. Den surrar högre än rösterna runt bordet, och jag tycker om det. Humlan och jag är vänner. Humlan surrar. Jag gråter. Så gör vi när det behövs. Jag tror du förstår, mamma.

Igår blev min vän ledsen. Hon darrade. Jag såg det. Jag har också gjort det. Min vän blev upplyft och tröstad men slängde glassen. Det skulle jag aldrig ha gjort, slänga en glass. När jag blir vuxen ska jag äta så mycket glass varje dag och varje dag ska jag skratta högt, så högt. Och varje dag ska jag lägga örat mot gräset och lyssna. Jag kommer att höra humlor som surrar och jag ska höra de som sitter runt ett bord där ute i trädgården som säger snälla saker om mig. De ska nämna mitt namn.

Och jag ska se spetsgardiner fladdra av vinden och sen går jag ut, lägger mig på gräset och hör dig säga att glass är det bästa man kan äta. Att jag är värd alla glassar i världen och att vi snart ska ses igen. Ja, mamma, till dess ska jag vara snäll och göra som de vill. Men jag ska också fortsätta hoppa från höga höjder med armarna ut från kroppen och jag ska bara lyssna på humlan och vinden i gardinen. Sen är sommaren över och du ska hämta hem mig.

För om inte du kommer och hämtar mig, vem ska göra det? När familjen inte är hel, när våldet tagit min plats och skyddet inte räcker. Vem ska se till att jag skrattar varje dag?

Kommer du att göra det, främling? Har du en glass över till mig?

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Tomtan ger julklappar till alla barn

Snart är det jul, och de flesta förbereder den med att handla julklappar och julmat. Många planerar ledighet, resor till familjens släktingar som bor längre bort i en annan stad, kanske i ett annat land. Och Hon hör även de tysta, osagda meningarna om stress och konflikter som vi alla vet förekommer. Även när det är jul.

Barnen ska vara glada. Pappa ska vara påhittig och mamma ska le. Förväntningar ska höjas och visst hinner man träffa sina goda vänner på en liten glögg-vad-kul-det-är-parmiddag-mingel. Du vet. Jag vet.

Vad ska barnen få? Vad önskar du dig, min älskade? Kan vi inte hitta på något lite extra denna jul? Ja, du kan få mig när barnen lagt sig. Fnitter och flörtiga blickar medan köttbullarna rullas mellan fuktade händer.

Där finns Hon. Hon lever, inte bara överlever. Det är en kamp som samtidigt är oerhört efterlängtad. Första julen, bara Hon och den Lilla. Första julen utan oro och förlorade förväntningar.

Där finns den Lilla. Hon som inte vet mer än att någon som alla kallar Tomtan ska komma och fråga om hon varit snäll. Är hon inte alltid det? Mamma, jag är väl alltid snäll? Jag vill också få paket, de som de andra barnen pratar om, som de säger att de önskar sig. Mamma, jag vill också få en julklapp.

Två dagar kvar och de klär julgranen tillsammans. Hon lyfter upp den Lilla till granens topp och till slut sätts stjärnan fast. Den hamnar lite snett, men den är på plats. Och de sitter på golvet, tittar på granens belysning, glittret i olika färger och den Lillas egenhändigt skapade ängel som tagits hem från dagis. Varenda barr i granen memoreras, doften är starkare än någon gång annan gran de luktat på och de röda kulorna… Ja, de röda kulorna blänker. Som de gnistrar och blänker.

I leksaksaffären har Hon hittat en adventskalender som är gratis och luckorna har öppnats på ett sätt som bara barn kan göra. Knubbiga fingrar, ivriga så det tunna arket knycklats ihop. Och de berättar sagor för varandra på kvällarna med Tomta-tema och inspiration från kalendern.

Det var en gång… börjar Hon. Den Lilla fyller i. Hon lägger till ord som för sagan framåt. Den Lilla använder ett barns fantasi och tillsammans hittar de ett lyckligt slut. På kvällen brukar Hon försöka komma ihåg sagan och ägna kvällens tysta stund till att skriva ner den. Sparar sagorna till framtiden.

Julafton. Det är julafton. Tyst smyger Hon upp, liksom lirkar sig loss från den Lillas arm och ena ben som ligger över hennes mage. Ett dricksglas plockas fram ur skåpet. Pepparkaksburken öppnas och Hon väljer ut en pepparkaka som redan gått sönder. Mjölk hälls upp i glaset, Hon rör om så att mjölken klibbar på kanten och ställer försiktigt ner det vid sidan av julgranen.

Pepparkakan smulas sönder, strös ut på golvet, några mjölkdroppar hälls ut, och locket till pepparkaksburken läggs hastigt på kant. Allt ställs bredvid varandra, och en Tomta-luva lämnas lite slarvigt slängd. Nu är det klart. Julklappen är inslagen. Reklamtidningen som Hon har tagit från leksaksaffären innehåller bilder på massor av leksaker, glada barn, en pappa som är påhittig och en mamma som ler. Barnen leker med leksaker som kan köpas för pengar och snart är det jul-rea och allt blir billigt, billigare, köp två – betala för en. Du vet. Jag vet.

Den Lilla får tända julgranen och ser den omsorgsfullt inslagna julklappen ligga där. Och förstår att den måste ha lämnats där under natten! Tomtan har ätit pepparkakor. Tomtan har druckit mjölk ut hennes glas. Tomtan har glömt sin Tomta-luva. Och Tomtan har inte dukat av eller torkat upp efter sig! Efter frukosten går de ut och leker, Hon vill dra ut på tiden innan julklappen ska öppnas. De äter julgröt, ser på det sista avsnittet av TV:s julkalender och minsann får den Lilla plats med lite godis i magen också.

Så blir det kväll. Julklappsöppning. Som den Lilla har väntat. Som Hon våndats. Pappret slits av och ögonen blir stora. Tillsammans läser de sig genom hela tidningen, pratar om varenda leksak som finns i den, kommenterar varje liten detalj och varje färgglad sida.

Det var en gång… säger Hon. Hon lägger till. Den Lilla fyller i. Använder sin fantasi och kramar om sin mamma när hon blir lovad att få vad hon vill ha. Efter jul. För du vet väl att Tomtan kommer tillbaka? När Tomtan är på väg hem från alla barn hon ska lämna julklappar till, tar hon en liten extra sväng förbi vår julgran. Hon kommer äta fler pepparkakor, dricka vår mjölk och säkerligen inte duka av efter sig då heller. Och med ett dundrande skratt kommer hon ge dig precis vad du vill ha, så glad över att du tagit hand om det viktigaste en Tomta äger, nämligen Tomta-luvan. Du kommer få välja vad du vill från leksakstidningen. För min Lilla, du är alltid snäll. Även när du är arg och bestämd. Trotsig och trött. Även om du inte äter upp all mat, bara vill ha godis, äter efterätten först och vägrar sova fast kvällen är sen.

För egen vilja, mod och fantasi är det viktigaste vi har, förutom varandra. Och jag ska lära dig att inga barn ska behöva vara snälla för att få julklappar.

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Svenska värderingar

Bo Kaspers musik ljuder genom lägenheten “….jag kysser dig i nacken…..” Han står och lagar middag till dem båda i det trånga köket. Hon ser på. Dricker lite vin ur ett glas. Lat. Semester.

Men hjärnan går på högvarv. Kan inte släppa frågan som ständigt gör sig påmind och som saknar svar, som är aktuell just nu. Väckt av populister. Har jag svenska värderingar? Har du? Vad är svenska värderingar? Vad innehåller dessa ord? Vilken betydelse ligger i kravet att dessa ska efterlevas?

Har den svenske familjefadern det, han som betalar den utsatta kvinnan i vår stad? Hon som genom prostitution ska ge honom en kort njutning på hotellrummet, bakom neddragen rullgardin och pappersrulle på sängbordet bredvid. Som sedan går hem till sin fru.

Har den svenske pappan det? Han som semestrar i varmt land långt hemifrån. Där groggen och lusten bedövar syn och hörsel. Han som väljer ut ett barn, tar det i handen och leder upp till rummet. Som sedan reser hem och hyllar värmen och glädjen som finns i andra länder. Där kvinnorna och barnen kan köpas och är villiga. De som inte krånglar och bråkar om det minsta och om allting.

Har han svenska värderingar, han som slår sin sambo? Som hotar henne så det enda hoppet som återstår är en säng på det skyddade boendet i en annan stad där hon måste bli än mer anonym.

Eller kan hon med slöja vara hotet mot våra normer? Hon som av respekt till sin gud och tro vill bära ett döljande klädesplagg. Hon badar inte gärna i havet men är med på stranden och plockar fram hembakade och smördoftande bullar och saft till barnen när de kommer upp ur vattnet. De är frusna och lyckliga över alla vågor som skapats av vinden och månens rörelse mot havsbotten.

Är det svenska värderingar att kvinnor fortfarande tjänar miljontals kronor mindre i lön under sin livstid? Att vi fortfarande inte är jämställda på musikscenerna i den svenska sommarnatten? Är det att hyra en stuga vid kusten? Är det att spela och förlora pengar på lördagens lottorad?

Eller är svaret att våra värderingar istället handlar om att visa solidaritet och medmänsklighet? Där vi ger efter förmåga, får efter behov. Han som lagar middag till sin älskade. Som kysser henne i nacken. Hon som smeker honom på kinden. Är det att vi fortsätter vara nyfikna och trygga med att våra värderingar handlar om mänskliga rättigheter som omfattar alla? Jo, så måste det vara, eller hur?

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Ett omöjligt val

En flicka är ung och saknar erfarenhet av livet när hon blir gravid. Det sker en kväll medan skoldiscot pågår, bakom staketet in till skogen och hans händer är varma och mjuka. Hon är nyfiken på första gången. De båda är unga som vill ta steget in i vuxenvärlden. Musiken hörs ut, ungdomar skrattar och sommaren är nära.

En kvinna är vuxen och har två barn i sitt äktenskap. Hon träffar en främmande, spännande man på konferensen dit hon åkt med sina arbetskamrater. God mat och gott vin, dans efter middagen och en het kärleksstund till efterrätt. Imorgon är en annan dag.

Jag känner också hon som blir gravid igen. Hon som lever med ett motstånd som besegras om och om igen. Män tror att de äger hennes kropp och betalar gärna mer för att slippa skydda henne. Det är ju mycket skönare utan kondom. Det känns mer i kuken och känslan av makt berusar honom. Han ser henne inte. Men du och jag vet att hon fortfarande har drömmar.

Det växer ett barn i deras kroppar. Ett litet hjärta som tickar, organ som utvecklas och små viftande armar och ben som vill utforska världen. En liten kropp som vill få kärlek och spränga gränser.

En av dessa kvinnor får stöd av vänner och familj. Inget är omöjligt. Den lilla människan är älskad innan han är född och alla väntar och längtar. Planerar och glädjs. Hon är ung och vill säkert ha barn i framtiden. Men hon vill gå klart skolan. Festa. Vara ung. Hon avskyr alla val som måste göras. Hon har inte bestämt sig än.

En av kvinnorna talar med kuratorn som rekommenderats av barnmorskan. Hon får all fakta. Men hon berättar inte att hon redan vet. Hon känner till risker för komplikationer om hon väljer abort. Hon vet vilket lidande hon kommer att utsätta sin familj för då hon berättar att hon bär på ett litet syskon till barnen där hemma. Hon vet att hon kommer bli en ensamstående mamma oavsett vilket val hon gör. Den lille som växer i henne ger henne styrka och en känsla av att klara allt. Iallafall det mesta. Hon undrar om hon kommer att orka fostra ett barn till. När barnet är 15 år är hon 60 år. Hon har inte bestämt sig än.

En kvinna beställer en tågbiljett till staden söderut. Till staden i ett annat land. Hon har sparat lite av pengarna hon tjänat på att inte skydda sig. De räcker till resan, övernattning på ett hostel och lite varm soppa som serveras i den lokala kyrkan. Magen har växt, det rör sig i henne och det känns overkligt när hon ser avtryck i huden av en liten hand, kanske en fot. Och den lilla ger en hälsning när det är dags för kvinnan att försöka sova. Liksom för att påminna om att livet inte är slut. Det är bara början.

I staden i ett annat land promenerar hon med sin nyfödda i en filt. Ömt bär hon sin dotter, men hon måste skynda sig. Hon får inte ångra sig. Beslutet är taget. Valet är ett av de svåraste en kvinna kan ta. Nu är hon framme. I väggen till det stenmurade huset finns en lucka gjord av metall. På väggen bredvid luckan finns en instruktion om hur man gör. Luckan kan bara öppnas en gång. Man ska lägga in det lilla barnet, helst nyfött, på det vita lakanet som täcker delar av en madrass med tryck av rosa och blå nallar, gula ballonger och en liten clown som skrattar glatt. En sensor reagerar och personal sluter luckan så att all insyn försvinner. De tar hand om barnet som lagts i en så kallad Babyklappe. Kvinnan ser sitt nyfödda barn för sista gången och kan för alltid minnas fågelkvittret och suset i öronen i samma stund som luckan sluts.

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Vem äger sanningen?

JAG fick min demens tidigt i livet. Det går inte att skylla på någon eller något mer än på mig själv, tror jag, kanske fanns det i mina gener. Jag har levt ett spännande och innehållsrikt liv. Rest, arbetat hårt som sliparjävel och slitit för att klara mig själv. Jag var bara 17 år när jag gav mig ut på sjön och då min far sa till mig: ”-Åker du på sjön pojk kommer du aldrig hem igen!” Jag for för att slippa honom. Min mamma var snäll och såg till att ge oss barn allt vi behövde, och hennes goda krämer gjorda av säsongens frukter kan jag fortfarande känna lukten och smaken av. Likaså kringlorna hon bakade. Nu bor jag på boendet. Sista anhalten innan den sista resan till oändligheten. Mina två döttrar ser till att jag har allt jag kan önska mig och personalen och min gode man sköter resten. Det är gott att jag har dem. Men det gjorde ont när jag ramlade, tror det var på tisdagen i förra veckan. Personalen hade ordnat en utflykt och jag var den förste att rulla ut till bussen med min röda rullator. Med bestämda och långsamma steg tog jag mig till bussens trappa och plötsligt låg jag på marken. Jag kunde inte ta mig upp själv men som tur var fick jag hjälp med det. Jag tror jag slog i örat och tinningen. Och det gjorde mycket ont i handen som jag tog emot mig med. Nu har den blivit blå och svullen, jag kan inte röra den som jag kunde innan, men läkaren som tittat på den säger att vi ska vänta och se vad som händer. Jag ringde min dotter och berättade det. Hon kom för att hälsa på, tittade på handen och ska ringa mig imorgon för att höra om det blivit bättre eller om en undersökning på sjukhuset ska bokas. Jag vet att något är fel. Men maten här på boendet är god och personalen är snälla. Jag gillar dem verkligen. Sa jag att jag ramlade förra veckan, kanske i fredags? Jag skulle på utflykt med de andra gamla här, och jag ramlade vid trappsteget upp till bussen. Jag fick hjälp med att resa mig, för det kan jag inte själv. Maten är god här, men jag tycker inte om lax. Jag tycker inte heller om risgrynsgröten som serveras på söndagar. Förra veckan skulle vi på utflykt, vet du det? Jag ramlade och har jävligt ont i handen. Jag ska be läkaren titta på den.

JAG åkte och hälsade på min pappa i söndags. Han vill alltid att jag köper med mig tidningar till honom, och jag får inte glömma en korsordstidning. Och han vill gärna att jag smyger med en stor chokladkaka också. Han har diabetes och ska inte äta sötsaker, men det bryr han sig inte om. Och jag tänker att ja, ja, en liten chokladbit får han att njuta av efter ett hårt livs slit. Jag har mina skäl. Han ringde för några dagar sedan och berättade att han fallit och skadat sin hand. Han skulle på utflykt och ramlade när han skulle ta ett steg in i bussen. Som tur var fanns underbar personal till hands som kunde hjälpa honom upp. Min pappa klagar aldrig. Han älskar att munhuggas med alla han möter, och han har alltid den där glimten i ögat, som ett litet barn som kommer på ett riktigt roligt bus. Många som möter honom blir glada i hans humör och humor. Han skapar glädje med sitt obekymrade sätt att vara på. Pappa har råkat ut för skador tidigare i sitt liv, haft blodförgiftning, brutit av fingrar i slipmaskinen och åkt svarttaxi genom Amsterdams gator. Han har blivit skjutsad av polis tillbaka till båten han arbetade på, och han betalade dem med en limpa cigaretter. Och efter att han blivit dement, fått diabetes och epilepsi, allt i en gammal mans kropp, ska jag se till att han får allt det bästa de sista åren i livet. Ja, jag vet, jag kan vara en besvärlig anhörig. Men det verkar behövas ibland. Du vet, Någon som säger ifrån när han själv inte kan eller när man inte inser att hans behov är viktigare än något annat. Och jag är den där Någon, en dotter som inte ger sig. Det kan gälla indragna sacketter till kvällskaffet, eller som nu när han skadat sig. Jag tror att pappa behöver läkarvård för sin svullna hand. Den ser inte bra ut och han kan inte röra den som tidigare. Jag ska vänta en dag och se hur det är, om det blivit bättre. Han kommer såklart behöva hjälp med att komma till sjukhuset för undersökning, men det förstår ju alla. Han är gammal, faller lätt, går med rullator och är dement.

TILL vår glädje ville din pappa följa med på utflykten och han hade enligt egen utsago roligt. Vi har skrivit en avvikelserapport efter hans fall och en uppföljning är gjord. En läkare har tittat till honom kontinuerligt under veckan som gått. Efter senaste undersökningen bestämdes att han behöver röntgas, så vi bokade en tid. Enligt handläggare som bedömer insatser behöver han ingen ledsagare så vi beställde en taxi till honom. Han klarar sig så bra, så bra, och han har ju inga särskilda skäl till att ha någon med sig. Vi fick garantier om att färdtjänst och personal på sjukhuset skulle följa honom och se till att allt gick bra för honom. Det är så fint att ni döttrar bryr er så mycket om er pappa. Men det är inte vårt ansvar att vårdkedjan inte höll hela vägen. Vi blev ju garanterade det. Och vi måste ju kunna lita på varandra, eller hur? Idag har han följt med oss på en ny utflykt. Trots att han har ont i handen och den är gipsad ville han åka med en runda på vår trehjuling. Vi köpte kvällstidning och korsordstidning och hade en trevlig stund tillsammans. Det är tråkigt att ni inte känner er trygga med den omsorg vi ger honom.

akuten klockan halv åtta på kvällen sitter en gammal man ensam på en stol. Han vet inte om han undersökts än. Han vet inte om han ätit sedan han kom hit ensam. Dottern som kom nyss gjorde ansvarig sjuksköterska medveten om att han har diabetes, så nu sätts en tallrik med kvällsmat fram till honom. Han frågar sin dotter vad som händer och vad som ska ske. Och han får insulin in i magen med en smal och tunn nål. Läkaren frågar honom vad som hänt och när, men får inget klart svar. Med omsorgsfulla händer hjälps han till ett rum för behandling av frakturen och handen gipsas. De vill ju inte att han ska ramla igen. Och dottern skjutsar sin gamla pappa hem till boendet igen.

 

 

 

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

 

Bryn och Bilar

När jag var ung, si sådär 13 år, hade jag upptäckt det där med ögonbrynens viktiga vara eller icke vara, men visste inte riktigt hur man skulle fixa till det. Min mamma, som hyllade hår på benen och behöll sin naturliga look med tofsar under armarna, hade aldrig förberett mig på hur man sköter om sin kropp. Iallafall inte den lilla detaljen. Så kreativa Anette funderade en stund och drog med fast hand och svepande rörelse ett drag med pappas rakhyvel över ögonbrynen. Det resulterade i blodiga sår som jag inte kunde bortförklara.

Jag är fortfarande begåvad med sådana där oplockade ögonbryn. De växer lite som de vill. Inte i en perfekt båge som lyfter ögat, som jag ser på många kvinnor. Nej, mina ögonbryn är fria. Lite som strån på en vildvuxen gräsmatta. Några mörka strån liksom växer ner mot ögat. Ut över tinningen, och ibland blir något strå längre än de andra. De rycker jag snabbt bort med en nyinköpt pincett. Med vana fingrar brukar jag också rycka bort det hårstrå som återkommande brukar växa ut från den ena kinden.

Men nu för tiden skulle det inte räcka med en pincett för att göra en make-over. Jag skulle även behöva skaffa mig en förstoringsspegel. Så jag är nog ett hopplöst fall som har gett upp. Jag är ju gift, har en tonåring som snart flyttar hemifrån, och har inga planer på att följa plötsliga impulser som att försöka bli modell, tv-stjärna eller mäktig mode-influencer. Jag är faktiskt nöjd. Även med buskarna över mina vackra ögon.

Då kommer plötsligt en inbjudan från bilaffären! För i min familj är det jag som står som ägare på vår bil! Jag ska få en exklusiv möjlighet att tillsammans med andra kloka och kunniga kvinnor se ”deras senaste tillskott”! Jag tycker det låter lite som att få se vännens nyfödda bebis eller nyinköpta hundvalp.

”Inbjudan till Tjejkväll!” står det på det rosafärgade pappret som ligger i brevlådan. Jag är bjuden på mingel, bubbel och buffé. Jag ska få uppleva en modeshow och jag ska få Goodiebag. Och sist men inte minst, jag ska få rådgivning och styling av mina bryn. Jag är en av alla bilägare i Växjö, som är utvald. Wow.

Om bilaffären skulle göra om och göra rätt skulle en inbjudan a´la 2018 istället kunna se ut så här:

”Du och din familj är välkomna till en intressant kväll med buffé och mingel där du får träffa och prata med nyblivna segraren i STCC-loppet, Mikaela Åhlin-Kottulinsky! Hon är, trots försök att diskvalificera henne, historisk som den första kvinnan någonsin att vinna ett STCC-lopp. I pausen får du se vår senaste bilmodell och tillfälle att diskutera senaste tekniken, prestanda, hästkrafter och motorer. Välkommen!”

För vi alla vet ju att vi inte bara bryr oss om färgen på bilen, eller hur.

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Egentligen. Smiley

Det räcker med ett sms och minnena sköljer brutalt över henne. Plötsligt är hon tillbaka 20 år i tiden. När han argt kastar det lilla barnet i soffan för att hon ska på julfest med jobbet. När han försöker styra hennes klädval. Svartsjukan. Orden.

Hon minns hans tvivlande fråga om barnet är hans. Tvinnandet av fingrar, tom blick. Tystnaden som skrek. Viskade högt.

Hon minns hur hon lovat sig själv att aldrig ha något att göra med honom efter separationen. De ska bara ha nödvändiga samtal om det enda gemensamma de skapat. Föräldramöten, skoluppträden, luciafirande på förskolan och utvecklingssamtalen.

Dessa tillfällen blir få. Umgänget sköttes via vänner vid hämtning och lämning. Varannan vecka. Varannan vecka som hon sover bort av utmattning. Varannan vecka fylld av kärlek och oro. Nätter ensam i sängen. Nätter med barnfötter nära huden.

Hon vet att hon är värd något bättre. Så måste det ju vara. Ingen annan människa kan äga henne. Varken hennes kropp eller tanke. Varken hennes vilja eller lust.

Men nu en olycksbådande vänlighet. Tack och smiley. Vad bra det går och smiley. Bara säg till vad jag kan göra så hjälps vi åt och smiley.

Trots sitt löfte om ALDRIG tror hon denna gång på honom. Nu är ju fler berörda, deras gemensamma liv ska sammanföra familjerna, vännerna som var deras gemensamma och firandet skulle överskugga alla tvivel. All ilska, alla missförstånd, all misstänksamhet ska försvinna denna magiska kväll. Det ska bli kvällen då Vändpunkten kommer. Smiley.

Sen kommer sms:et. Spelet är på ett ögonblick över. “…se över dina fel…va inte så jävla stor som du tro dig vara…. låt inte bara truten gå……du kan ju för fan inte ens ta hand om dig själv….”

Hon undrar vad det är som gör att allt för många män försöker kontrollera kvinnor med ilska, höjda röster och förminskande. Vad är det som gör att de måste visa makt, förnedra och hota.

Vad är det som gör dessa män så jävla små. Egentligen.

Smiley

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Hej mamma, jag älskar dig. Älskar du mig?

Det lilla barnet som är i två-årsåldern känner igen signalerna när Mamma blir arg och argare. Snart kommer hon att skrika på henne. Snart kommer Mamma att ta tag i henne. Men slagen väntar hon med tills de är hemma. De är på väg hem från staden, det är fredag kväll och vägen de går på brukar vara trafikerad, men just nu är det lugnare. De enda som finns i närheten och hör ilskan i Mammans vrål är en medelålders kvinna och hennes man.

Mamman har mörkt hår som är uppsatt i en tofs med en vit gummisnodd. Vit blus och shorts. Hon har sällskap av sitt äldre barn, en flicka i yngre tonåren. I barnvagnen ligger lillebror.

Mamman tar ett hårt tag i den lillas arm och slänger henne upp i vagnen. På avstånd ser det ut som att Mamman slänger en docka runt i luften, högt över marken. Taget om flickans arm är hårt, väldigt hårt, och det är brutalt. Mamman skriker högt och argt. Storasyster går sakta bakom dem. Hon vet också vad som kommer hända.

Den lilla lyfts upp en gång till, liksom för att rätta till henne. Men Mamman är så arg, det räcker inte. Hon sliter upp flickan igen, nu med ett hårt tag om hennes överkropp. Slänger henne återigen som en docka, armar och ben rör sig okontrollerat i luften. Flickans huvud slängs bakåt av kraften. Hon hamnar i barnvagnen med en kraftig duns. Mamman fortsätter skrika på den lilla.

Och skrika gör nu även kvinnan som kommit gående med sin man.

– Hallå! Lägg av med det där!

Mamman fortsätter gå, lika ilsket men nu med raskare steg, bort från dem.

– Sluta! Sluta på en gång! Man slår inte sina barn!

Mamman skriker tillbaka utan att vända blicken till henne.

– Jag uppfostrar mina barn som jag vill!

Nu skriker även mannen till henne.

-Nej, det gör du fan inte! Sluta med det genast!

Och den lilla flickan i barnvagnen tittar storögt på alla vuxna runt omkring henne. Hon tittar storögt på mig och min man som avbrutit vad som kunde ha slutat så mycket värre där på gatan. Ögonen är stora, liksom förvånade. Storasyster fortsätter gå med huvudet och blicken stadigt ner mot asfalten.

Mamman och barnen försvinner snabbt in i bostadsområdet, de är borta. Och hela jag skakar av ilska, sorg och förtvivlan. Jag borde ha jagat ifatt dem. Jag borde ha ringt polisen. Jag borde…..

Istället går jag hem, sätter mig vid köksbordet och min blick fastnar på en lapp som sitter fast med magnet på kylskåpet. Min älskade son skrev den till mig när han precis lärt sig skriva. Det var en tid då han ville gifta sig med mig. Det var en tid då han kunde bli så arg på mig så han ångrade att han valt mig till sin mamma.

Alla faser ett barn går genom, alla känslor de får när de hamnar i olika situationer, ska alltid bemötas med kärlek och respekt. Inget barn, ingen människa, ska misshandlas, kränkas eller förnedras. Ingen. Vi vuxna måste bli bättre på att säga ifrån. Vi måste våga vara besvärliga för barnens skull. Och det gäller mina barn, dina barn.

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget: