Hej mamma, jag älskar dig. Älskar du mig?

Det lilla barnet som är i två-årsåldern känner igen signalerna när Mamma blir arg och argare. Snart kommer hon att skrika på henne. Snart kommer Mamma att ta tag i henne. Men slagen väntar hon med tills de är hemma. De är på väg hem från staden, det är fredag kväll och vägen de går på brukar vara trafikerad, men just nu är det lugnare. De enda som finns i närheten och hör ilskan i Mammans vrål är en medelålders kvinna och hennes man.

Mamman har mörkt hår som är uppsatt i en tofs med en vit gummisnodd. Vit blus och shorts. Hon har sällskap av sitt äldre barn, en flicka i yngre tonåren. I barnvagnen ligger lillebror.

Mamman tar ett hårt tag i den lillas arm och slänger henne upp i vagnen. På avstånd ser det ut som att Mamman slänger en docka runt i luften, högt över marken. Taget om flickans arm är hårt, väldigt hårt, och det är brutalt. Mamman skriker högt och argt. Storasyster går sakta bakom dem. Hon vet också vad som kommer hända.

Den lilla lyfts upp en gång till, liksom för att rätta till henne. Men Mamman är så arg, det räcker inte. Hon sliter upp flickan igen, nu med ett hårt tag om hennes överkropp. Slänger henne återigen som en docka, armar och ben rör sig okontrollerat i luften. Flickans huvud slängs bakåt av kraften. Hon hamnar i barnvagnen med en kraftig duns. Mamman fortsätter skrika på den lilla.

Och skrika gör nu även kvinnan som kommit gående med sin man.

– Hallå! Lägg av med det där!

Mamman fortsätter gå, lika ilsket men nu med raskare steg, bort från dem.

– Sluta! Sluta på en gång! Man slår inte sina barn!

Mamman skriker tillbaka utan att vända blicken till henne.

– Jag uppfostrar mina barn som jag vill!

Nu skriker även mannen till henne.

-Nej, det gör du fan inte! Sluta med det genast!

Och den lilla flickan i barnvagnen tittar storögt på alla vuxna runt omkring henne. Hon tittar storögt på mig och min man som avbrutit vad som kunde ha slutat så mycket värre där på gatan. Ögonen är stora, liksom förvånade. Storasyster fortsätter gå med huvudet och blicken stadigt ner mot asfalten.

Mamman och barnen försvinner snabbt in i bostadsområdet, de är borta. Och hela jag skakar av ilska, sorg och förtvivlan. Jag borde ha jagat ifatt dem. Jag borde ha ringt polisen. Jag borde…..

Istället går jag hem, sätter mig vid köksbordet och min blick fastnar på en lapp som sitter fast med magnet på kylskåpet. Min älskade son skrev den till mig när han precis lärt sig skriva. Det var en tid då han ville gifta sig med mig. Det var en tid då han kunde bli så arg på mig så han ångrade att han valt mig till sin mamma.

Alla faser ett barn går genom, alla känslor de får när de hamnar i olika situationer, ska alltid bemötas med kärlek och respekt. Inget barn, ingen människa, ska misshandlas, kränkas eller förnedras. Ingen. Vi vuxna måste bli bättre på att säga ifrån. Vi måste våga vara besvärliga för barnens skull. Och det gäller mina barn, dina barn.

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *