Jag ser dig i fönstret, bakom glasrutan. Du tittar ner som mot din axel, och drar lite försiktigt i ditt långa hår. Höfterna rör sig vaggande från sida till sida. Fötterna flyttar sig, ett steg till höger, ett steg till vänster. Frånvarande lyfter du den andra armen, lägger handen bakom huvudet och på håret som du rufsar om lite.

På fötterna har du högklackade skor med svarta remmar som slingrar sig upp mot dina vrister. Klackarna är smala, vassa. Du döljer inte mycket av ditt kön, en svart liten tygbit är fastsydd i smala band som slingrar sig runt, bak mot din rumpa. Över bröstvårtorna finns inget mer än lite glitter och runt halsen har du ett läderband med nitar. Röda läppar. Svartmålade ögon. Tomma ögon som försöker undvika mina.

Jag vet inte ditt namn, så jag kallar dig Syster.

Jag tror att du har förberett dig. Vaknat på morgonen, druckit kaffe och kanske fått i dig en smörgås. Dagens första cigarett smakar gott. Du har sovit dåligt i den hårda sängen och vaknat flera gånger. Men det spelar ingen roll. Idag är en ny dag. Med nya män som du ska ta dig an. Du har duschat, sminkat dig och besvarat sms och mail. Bäddat rent med nya lakan. Du är glad över att du kom ihåg att köpa den där tuben med glidmedel som tagit slut och att du inte glömde kondomerna. Det är ju inte alla som vill använda kondom, men du brukar försöka lirka med männen. Ibland fungerar det. Oftast inte.

Det är varmt ute och solen skiner in i ditt fönster. Åttio euro har betalats för din plats, det räcker för en dag. Det är många som strosar förbi på gatan framför dig. Män, kvinnor. Unga och äldre, ja till och med barn går förbi med glassar i sina händer. Det är förbjudet att fotografera, men titta få man ju. Och när en man stannar upp, möter din blick på avstånd, försöker du fånga hans intresse. Du lyfter högerhanden, svänger lite mer på höfterna och kröker pekfingret fram och tillbaka. Utan ord säger du: – Kom hit, kom hit. Jag lovar dig en skön stund där min kropp blir din. Dina önskemål och begär tillfredsställs tills du får utlösning. Och är inte timmen över ska jag försöka ge dig mer. Du får använda mig som i din fantasi, men jag ber dig, skada mig inte mer än nödvändigt.

Framåt kvällen och in på natten är det ofta grupper av män som tittar på er i fönstren. De kan välja och vraka mellan dig och dina väninnor. De kan välja en ljus kvinna, mörk, ung, yngre, tjock, smal, erfaren eller hon som är ny. De brukar skratta där de står, och peka på er. Sen kommer de in och du får lämna ditt fönster en stund. Du är snart tillbaka.

Det finns de som menar att du själv vill detta. Att du valt att stå där och sälja orgasmer. Att du själv njuter av det och att du inte vill sluta. Jag tror inte för ett ögonblick på dem, jag lovar dig. Jag tror istället att det handlar om makt. Om att för en stund få äga. Som om någon människa kan äga en annan. Att män kan betala för sex är något jag aldrig kommer att kunna förstå. Att kalla det för ett yrke gör det än värre. Du och jag, vi vet ju att det inte är så. Din frihet är lika mycket värd som hans frihet.

Syster, du finns bara ett stenkast från Amsterdams äldsta kyrka. Jag fotograferade grönskan utanför ditt fönster, och asfalten. De vackra ljuslyktorna som står i rad. Fönster i hus där familjer bor. På fotografiet syns balkonger där de kan sitta och dricka sitt kaffe en solig eftermiddag.

Jag fotograferade inte dig, men glömmer dig aldrig.

det skrivs ofta om våra pappor. De som inte varit närvarande, de som är närvarande. Pappor som på olika sätt inte varit pappor, pappor som älskats och hatats och så de nya pappor som blivit förebilder, en slags bonusvuxen som kommit att leva med familjen. Men oftast handlar det om en romantiserad bild av en pappa som inte räcker till men som ändå höjs till skyarna. Han som saknas och som blir en oåtkomlig idol.

jag saknar texter om mamman. Inte om mamman som inte räcker till. Inte om hon som stack. Nej, jag saknar boken om mamman som finns där. Hon som står bakom, framför honom och som ibland är både mamma och pappa på samma gång. Som med fast hand, humor och ett lugnande leende löser alla problem ett barn kan ha. Hon som tas för given. En mamma som min som såg till att han kunde saknas.

min mamma är död sedan många år och jag ska skriva om henne en dag. Men än så länge gör det för ont att beskriva hennes runda kinder. Hur det kändes att ringa henne och höra henne säga smeknamn på mig som ingen annan visste eller använde: Stumperud. Hej Stumperud, sa hon. Hennes blick.

nej, istället väljer jag denna gång att göra som många andra, jag skriver om min pappa som lever. Han är dement och tjatig. Har hellre haft alkohol och flaskan som vän. Han som oförutsägbart kom förbi en lördagsmorgon och busvisslade, tog med mig och min syster till lekparken och svingade oss runt som i en karusell. Han som gav oss ett dockskåp i trettonårspresent. Vi köpte godis och sen gick han.

det har blivit viktigt för mig att beskriva honom. Han lever ju nu och har gett mig liv. Jag ska senare beskriva min mamma. Hon som av resultatet bar mig i sin kropp. Som födde fram mig en kall vinterkväll i januari.

i förgår började han planera äventyret som skulle ske dagen efter. Lakers-tröjan han fått av sin dotter hängde på sin galge i hallen. Öronproppar låg på bordet. Men han hade inte bestämt sig än för vilket lag han skulle heja på, Lakers eller Brynäs? Personalen på boendet klappade om honom efter kvällsmaten och skojade med honom, sa att det fanns väl bara ett lag.

han berättar att han i sin ungdom kört moped till Gävle, Brynäs hemstad. Han arbetade där en period i sitt liv, minns inte precis med vad. Han har varit på sjön också, och visar en grön prick i vecket mellan tumme och pekfinger. Han har haft med polisen att göra, fått skjuts av dem otaliga gånger och gett dem cigarettpaket som tack. Ja, det funkar så i Holland, säger han. Men när jag var i Gävle spelade vi hockey och vi hade tidningspapper som benskydd.

det var en annan tid. Idag är idag.

färdtjänst hämtar honom och dottern möter upp vid ingången. Han stannar till, knäpper sina byxor som glidit ner, och går sakta vidare med sin röda rullator. Det är svårt för honom att sätta sig ned, den tunga kroppen är sliten och stor. Kroppen värken efter många års industriarbete. På knä, krypandes in i tunnor som skulle slipas.

han skojar med kvinnan som sitter på stolen bredvid. Han känner inte henne, men klappar hennes arm och gör gester. Inga ord kan höras när arenan fylls med fyrverkerier och hög musik. Matchtröjan är på, öronpropparna i. Nu kan matchen börja!

en annan kvinna kommer fram, lägger en arm runt hans hals och kramar om. Hon ser glad ut, pappa ser förvånat upp på henne. Demensen gör sig påmind, men han är väldigt skicklig på att dölja sitt dåliga minne. Hon tror han känner igen henne. Jag ser i hans blick att han ler, pratar och håller med i allt hon säger. -Vem fan var det? frågar han mig när hon kramat om en sista gång och gått iväg för att se tredje perioden. Jag vet inte, svarar jag. Hemmalaget vinner på straffar men det ser han inte. Färdtjänst är bokad för hemfärd och den tiden får inte missas.

han önskar sig bara kokta grisfötter i julklapp. -Kan man äta röven kan man äta fötterna, säger han till min grimas.

jag ska koka grisfötterna till honom. Åka och besöka honom på julaftons morgon. Vi ska dricka kaffe och jag ska krama honom, önska honom God Jul, pappa!

sen ska jag skriva berättelsen om min mamma. Hon som fanns där. Bakom honom, framför honom, hon som såg till att allt blev bra.

Med nån slags spiralsug och hans fingrar i munnen, och tandsköterskan jämte som assisterade låg jag där och darrade. Tänkte som jag brukar göra; när jag är på gyn vore det mycket lättare att ligga i tandläkarstolen. Och när jag är hos tandläkaren tänker jag att den där gynundersökningen minsann är lättare att genomföra, trots att man ligger där med benen i vädret och visar upp “paradiset”.

Det började dagen innan. Efter en lång dag med arbete på miljökontoret och därefter årets sista kommunfullmäktige var jag trött och godissugen. Satte mig bekvämt i soffan och prasslade av pappret. Den såg så god ut!

Aj! Och där satt tandkronan fast i lakritskolan jag precis stoppat i munnen. Jag spottade ut det, kolan och tanden stirrade tillbaka och jag tyckte mig höra ett HA!

Och eftersom jag inte är jätteglad över tandläkarbesök svor jag tyst inombords. Dessutom visste jag att det skulle kosta. Det skulle bli den dyraste kolan jag nånsin haft i min mun!

Jag hade tur att få en tid snabbt, trots julstress. Tog kronan med mig i en liten plastpåse, la mig i stolen och jäklar vad det isade när han rengjorde platsen där tandkronan skulle sättas tillbaka!

Och mitt i hans arbete med min tand säger han:

-Andas lugnt, Anette, annars spänner du dig så tungan är i vägen.

Andas lugnt?? Spänn dig inte?? Det räcker ju med att se vilka verktyg han har förberett! Så lätt är det ju inte att bara släppa på oron, det är ju ingen jäkla picnic man är på! Dessutom ställde han frågor om hur det kändes, kunde jag bita ihop, skavde det någonstans? Som om det går att svara med allt möjligt i munnen!

Nu är det ändå på sin plats att berätta att Johan är världens bästa tandläkare. Han har tålamod med mig, skrattar åt mina skämt, och han är försiktig. Och han lyckades även denna gång att lösa mitt problem. Tanden sitter där den ska. Jag har inte ont. Och jag är redo för all god julmat.

Men kolor ska jag aldrig äta mer. Och jag ska aldrig mer klaga på tandläkare. Han gör ett fantastiskt jobb med en rädd patient som mig. Jag bet honom inte i handen som jag brukade göra med tandläkare när jag var liten. Så visst ser han nöjd ut. Och förresten, jag biter inte gynläkare heller.

Medan författaren glatt skriver personliga hälsningar i varje nytryckt bok pågår släppefesten bakom honom, runt honom. Det är många som vill köpa ett exemplar. Han skrattar på skånska. Talar skånska. Och han är glad över att vänner delar hans glädje.

Hans pappa, Stig, sägs vara Sveriges äldsta bloggare. Han är åttiosex år och snappar upp allt möjligt som kan tänkas vara värt att skriva om. Hans ena barnbarn får agera fotograf till ett foto som ska publiceras ihop med nyskriven text. När han hälsar gör han det med en kram och plirigt nyfikna ögon.

På festen finns också den nittioåriga danska konstnärinnan som äger en sköldpadda som är tjugo år yngre. Hon är en bestämd dam med färgglad scarves som håller ihop håret. På fötterna har hon raggsockor och under tunikan syns vackra vita spetsbyxor som slutar mellan knäna och foten.

Hundarna Floyd och Stubbe rörde sig vant bland alla gäster. Stubbe är en fd gatuhund, adopterad från Thailand, som levt sitt liv som hundarnas kung. Skygg och vaksam studerar han alla gäster, gärna på håll. Floyd svansar världsvant runt.

Det är först när sköldpaddan blir inbjuden på festen som Floyd spetsar sina öron och blir riktigt nyfiken. Han lägger sig under min stol och nosar på sköldpaddans ben som hastigt dras in. Sköldpaddan gömmer sig i skalet och bajsar på golvet. Floyds ägare blir snällt ombedd av  att torka upp efter honom.

Gästerna hemma hos författaren Mikael Bergstrand har tagit hans önskan om klädsel från åttiotalet på allvar, och jag möter flera tennisspelare som ser ut som Björn Borg. De har sina gamla racketar med sig och korta shorts, pannband och långt hår. Vi är i ett korsvirkeshus i en idyll och vi är olika men lika. Då och nu. Till klädsel, utseende och bakgrund.

Jag ser volangklänningar och axelvaddar. Skarpa färger, glitter, tuperade luggar, spetshandskar, Miami Vice-kavajer och mörka solglasögon. Hockeyfrillor. Träningsoveraller.

Vi äter chili con carne och konserverade päron värmda i ugn med smält after-eight som ett täcke över. Grädde och nyplockade hallon som extra tillbehör. Musiken varvas mellan “Barnatro” och discolåtar som “Tainted Love” med Soft Cell och “Love is the drug” med Roxy Music. Ebba Grön gör att rösterna igenkännande höjs: “Kommer ni ihååååg?” Vi befinner oss mitt i en roman i en tid då allt var möjligt.

Vi pratar politik och det aktuella kyrkovalet, ekonomin i världen och myndigheters arbetsuppgifter. Vi talar om solidaritet och ansvar, skatteflykt, arbete och barnbarn, skilsmässor och nya kärlekar. Livet.

Natten tillbringas på Hanöbris retrohotell och efter en god frukost promenerar vi till havet. Där förbereds en insats i Natos övning Aurora 17.

När jag tittar ut över vattnet ser jag inget slut.