Ja, men skål då!

Det har gått 16 år sedan vi träffades, så jag har planerat stort för att fira detta unika. Jag har aldrig tidigare mött någon människa som stått ut med mig så länge. Och även tvärt om; jag har aldrig mött någon som jag stått ut med så länge. Det brukar alltid sluta med att jag vill bryta upp förhållandet, “jag har ett behov att utvecklas….det är inte du, det är jag….vi kan väl vara vänner…..” Ja, ni vet.

Så här sitter vi nu, han och jag, med champagne och rotfruktsgratäng. Med minnen och kyckling.

Då träffades vi en lördag kväll. Min kjol var kort, toppen urringad, och läpparna röda. Håret fixat och för att imponera hade jag köpt en flaska whiskey, skulle bjuda på ett glas, ja, så mycket han ville ha, till kaffet. För att göra en lång historia kort åt vi middag, vi pratade, han masserade mina fötter och lite mer. När klockan var 04.30 på morgonen cyklade han hem i snöstormen. Rusig av lycka diskade jag tallrikar i för kallt vatten, rökte en cigarett för att få tid att verkligen känna efter vad jag verkligen kände, och det sista jag gjorde innan jag försökte sova var att slänga de trasiga strumpbyxorna som det gått flertalet maskor i. Sen rökte jag en cigarett till. Bara för att jag ville.

Och nu är idag. Vi ska äta middag, se varandra djupt i ögonen, prata om minnen och vad vi vill göra tillsammans resten av livet. Han sätter igång musiken, jag smuttar lite ur glaset. Men något har ändrats. Vi har blivit äldre. Klimakteriet har tagit över både min kropp och själ, hjärta och hjärna. Svettningar har gett mig svamp på kroppen, under brösten, mellan skinkorna, och magen hänger. Brösten hänger. Håret är slitet trots ett dyrt frisörbesök i veckan där alla gråa hårstrån skulle färgas bort. Min kropp är svullen. Jag är ful, jag känner mig ful, och räcker ut tungan åt mig själv när jag ser mig själv i spegeln. Svampmedlet på fötterna har gett resultat, men klådan i rumpan får mig att fantisera om att vilja klä av mig naken, sätta mig på en gräsmatta och dra mig framåt så det river där det kliar som mest. Som hundar gör. Jag behöver nog inte förklara det närmare.

Han har artros och väldigt ont i sina knän. Axlar. Nacke. Han vägrar använda glasögon och kisar vackert när han ska läsa innehållsförteckningar. Han kör bilen ryckigt och blir irriterad när någon smaskar när den äter. Och som han snarkar, jisses. Vi behöver oftare upprepa vad vi säger för den andre hör inte. Eller vill inte höra.

Och nu är ikväll. Vi har ätit middag, sett på nyheterna och skålat. Jag har bytt om till sköna byxor som inte sitter åt. Den tjocka koftan värmer. Vi ska bli upphetsade och se “På spåret”. Sen tar vi ännu ett glas champagne innan vi somnar, alldeles för trötta för en kärleksstund,  men vi skrattar åt det, för i fantasin….det är där det händer.

Förhoppningsvis kommer vi fortsätta vara nyfikna på varandra, tillåta oss att bli gamla tillsammans. Vi ska ta vara på stunden när lusten kommer. För den korta kjolen, den tighta toppen, är bara ett minne nu. Min kropp är inte densamma, den åldras och döden känns närmre än min ungdom.

Det finns lite dyra droppar kvar i flaskan. Jag häller sakta upp det, luktar och ser på bubblorna. Jag skålar för mig själv och firar att livet fortsätter, bara på ett annat sätt. Och jag tänker fan leva livet tills det tar slut.

Ja, men skål då!

Jag ska dö för en stund och sedan för evigt

Och leva upp varje gång du säger mitt namn

Jag ska vandra i minnet

Från våren till sommaren

Från sommaren till hösten

Fram till färgerna som exploderar

Jag ska dö för en stund och sedan för evigt

Och leva upp varje gång du tänker mitt namn

Och leva i ditt andetag, ditt steg

För jag finns så länge du minns

Spetsgardinerna fladdrar i fönstret och det luktar som det bara gör i gamla, jättegamla hus. Rummet har snedtak, hård madrass och sängen står precis vid fönstret. Jag hör röster utanför mitt rum. I fantasin sitter de vuxna runt ett bord i trädgården, dricker kaffe och skrattar. Jag ska kunna höra att de talar om mig, mitt namn nämns som i något bra.

Jag tror att om jag lägger örat mot jorden kommer jag att kunna prata med dig, mamma. Jag tror att du kommer höra mig. Du kanske kommer känna mig nära. Eller så kommer i alla fall jag att göra det. Mamma.

Rösterna utanför mitt rum höjs i takt med klockan som tickar. De är högljudda, starka och intensiva. Gardinerna fladdrar och mönstret är vackert med blommor och snirklande grenar. Det kan kännas som grenar som håller mig fast när dörren öppnas. Ja, redan när jag hör stegen i trappan faktiskt.

Jag ska få en peng för varje natt som jag inte kissar på mig. I sängen har hon lagt plast som inte ska skada madrassen. Jag önskar det fanns sådan plast att lägga runt mig, som bubblande skydd. Finns det det, mamma?

På dagarna leker vi barn. Jag tappade andan igår när vi hoppade från höskullen. Vi hade inte sett till att det fanns tillräckligt med hö för att ta emot våra små kroppar, och jag hoppade. Ja, mamma, jag hoppade ändå. Jag liksom lyfte ut mina armar, tittade inte ner, jag tog sats och ett stort kliv rakt ut. Det luktar hö och gammalt gräs i ladan. Och vi är många barn som tävlar om att hoppa mest. Längst. Högst. Jag har upptäckt biodlingen som finns utanför huset mittemot. Och jag fick ett stick av ett bi i huvudet. Mamma, jag fick gå med en rå lök, ja inte en hel, utan den delades på mitten. Jag blev tillsagd att hålla den tätt mot mitt huvud, vid sticket, och jag lovar, jag gick med den råa löken mot håret och huden hela dagen. Det kanske hjälpte mot smärtan.

Mamma, det gör inte ont. Men jag blir ledsen ibland. Ja, det blir jag. Och då går jag undan, lägger mig på knä och vänder örat mot gräset. Jag hör en massa spännande saker då.

På natten hjälper det om jag börjar gråta för att det ska bli tyst. Sen hörs ljuden igen. Jag hör argt, jag hör ledset, sen gråter jag. Det blir till en melodi. Arg, ledset, gråt. Arg, ledset, gråt. Så om jag fortsätter att gråta varje gång du behöver min hjälp ska jag göra det.

När fönstret är öppet och vinden viskar genom spetsgardinerna, kan jag också få se en humla. Den surrar högre än rösterna runt bordet, och jag tycker om det. Humlan och jag är vänner. Humlan surrar. Jag gråter. Så gör vi när det behövs. Jag tror du förstår, mamma.

Igår blev min vän ledsen. Hon darrade. Jag såg det. Jag har också gjort det. Min vän blev upplyft och tröstad men slängde glassen. Det skulle jag aldrig ha gjort, slänga en glass. När jag blir vuxen ska jag äta så mycket glass varje dag och varje dag ska jag skratta högt, så högt. Och varje dag ska jag lägga örat mot gräset och lyssna. Jag kommer att höra humlor som surrar och jag ska höra de som sitter runt ett bord där ute i trädgården som säger snälla saker om mig. De ska nämna mitt namn.

Och jag ska se spetsgardiner fladdra av vinden och sen går jag ut, lägger mig på gräset och hör dig säga att glass är det bästa man kan äta. Att jag är värd alla glassar i världen och att vi snart ska ses igen. Ja, mamma, till dess ska jag vara snäll och göra som de vill. Men jag ska också fortsätta hoppa från höga höjder med armarna ut från kroppen och jag ska bara lyssna på humlan och vinden i gardinen. Sen är sommaren över och du ska hämta hem mig.

För om inte du kommer och hämtar mig, vem ska göra det? När familjen inte är hel, när våldet tagit min plats och skyddet inte räcker. Vem ska se till att jag skrattar varje dag?

Kommer du att göra det, främling? Har du en glass över till mig?

Bo Kaspers musik ljuder genom lägenheten “….jag kysser dig i nacken…..” Han står och lagar middag till dem båda i det trånga köket. Hon ser på. Dricker lite vin ur ett glas. Lat. Semester.

Men hjärnan går på högvarv. Kan inte släppa frågan som ständigt gör sig påmind och som saknar svar, som är aktuell just nu. Väckt av populister. Har jag svenska värderingar? Har du? Vad är svenska värderingar? Vad innehåller dessa ord? Vilken betydelse ligger i kravet att dessa ska efterlevas?

Har den svenske familjefadern det, han som betalar den utsatta kvinnan i vår stad? Hon som genom prostitution ska ge honom en kort njutning på hotellrummet, bakom neddragen rullgardin och pappersrulle på sängbordet bredvid. Som sedan går hem till sin fru.

Har den svenske pappan det? Han som semestrar i varmt land långt hemifrån. Där groggen och lusten bedövar syn och hörsel. Han som väljer ut ett barn, tar det i handen och leder upp till rummet. Som sedan reser hem och hyllar värmen och glädjen som finns i andra länder. Där kvinnorna och barnen kan köpas och är villiga. De som inte krånglar och bråkar om det minsta och om allting.

Har han svenska värderingar, han som slår sin sambo? Som hotar henne så det enda hoppet som återstår är en säng på det skyddade boendet i en annan stad där hon måste bli än mer anonym.

Eller kan hon med slöja vara hotet mot våra normer? Hon som av respekt till sin gud och tro vill bära ett döljande klädesplagg. Hon badar inte gärna i havet men är med på stranden och plockar fram hembakade och smördoftande bullar och saft till barnen när de kommer upp ur vattnet. De är frusna och lyckliga över alla vågor som skapats av vinden och månens rörelse mot havsbotten.

Är det svenska värderingar att kvinnor fortfarande tjänar miljontals kronor mindre i lön under sin livstid? Att vi fortfarande inte är jämställda på musikscenerna i den svenska sommarnatten? Är det att hyra en stuga vid kusten? Är det att spela och förlora pengar på lördagens lottorad?

Eller är svaret att våra värderingar istället handlar om att visa solidaritet och medmänsklighet? Där vi ger efter förmåga, får efter behov. Han som lagar middag till sin älskade. Som kysser henne i nacken. Hon som smeker honom på kinden. Är det att vi fortsätter vara nyfikna och trygga med att våra värderingar handlar om mänskliga rättigheter som omfattar alla? Jo, så måste det vara, eller hur?

En flicka är ung och saknar erfarenhet av livet när hon blir gravid. Det sker en kväll medan skoldiscot pågår, bakom staketet in till skogen och hans händer är varma och mjuka. Hon är nyfiken på första gången. De båda är unga som vill ta steget in i vuxenvärlden. Musiken hörs ut, ungdomar skrattar och sommaren är nära.

En kvinna är vuxen och har två barn i sitt äktenskap. Hon träffar en främmande, spännande man på konferensen dit hon åkt med sina arbetskamrater. God mat och gott vin, dans efter middagen och en het kärleksstund till efterrätt. Imorgon är en annan dag.

Jag känner också hon som blir gravid igen. Hon som lever med ett motstånd som besegras om och om igen. Män tror att de äger hennes kropp och betalar gärna mer för att slippa skydda henne. Det är ju mycket skönare utan kondom. Det känns mer i kuken och känslan av makt berusar honom. Han ser henne inte. Men du och jag vet att hon fortfarande har drömmar.

Det växer ett barn i deras kroppar. Ett litet hjärta som tickar, organ som utvecklas och små viftande armar och ben som vill utforska världen. En liten kropp som vill få kärlek och spränga gränser.

En av dessa kvinnor får stöd av vänner och familj. Inget är omöjligt. Den lilla människan är älskad innan han är född och alla väntar och längtar. Planerar och glädjs. Hon är ung och vill säkert ha barn i framtiden. Men hon vill gå klart skolan. Festa. Vara ung. Hon avskyr alla val som måste göras. Hon har inte bestämt sig än.

En av kvinnorna talar med kuratorn som rekommenderats av barnmorskan. Hon får all fakta. Men hon berättar inte att hon redan vet. Hon känner till risker för komplikationer om hon väljer abort. Hon vet vilket lidande hon kommer att utsätta sin familj för då hon berättar att hon bär på ett litet syskon till barnen där hemma. Hon vet att hon kommer bli en ensamstående mamma oavsett vilket val hon gör. Den lille som växer i henne ger henne styrka och en känsla av att klara allt. Iallafall det mesta. Hon undrar om hon kommer att orka fostra ett barn till. När barnet är 15 år är hon 60 år. Hon har inte bestämt sig än.

En kvinna beställer en tågbiljett till staden söderut. Till staden i ett annat land. Hon har sparat lite av pengarna hon tjänat på att inte skydda sig. De räcker till resan, övernattning på ett hostel och lite varm soppa som serveras i den lokala kyrkan. Magen har växt, det rör sig i henne och det känns overkligt när hon ser avtryck i huden av en liten hand, kanske en fot. Och den lilla ger en hälsning när det är dags för kvinnan att försöka sova. Liksom för att påminna om att livet inte är slut. Det är bara början.

I staden i ett annat land promenerar hon med sin nyfödda i en filt. Ömt bär hon sin dotter, men hon måste skynda sig. Hon får inte ångra sig. Beslutet är taget. Valet är ett av de svåraste en kvinna kan ta. Nu är hon framme. I väggen till det stenmurade huset finns en lucka gjord av metall. På väggen bredvid luckan finns en instruktion om hur man gör. Luckan kan bara öppnas en gång. Man ska lägga in det lilla barnet, helst nyfött, på det vita lakanet som täcker delar av en madrass med tryck av rosa och blå nallar, gula ballonger och en liten clown som skrattar glatt. En sensor reagerar och personal sluter luckan så att all insyn försvinner. De tar hand om barnet som lagts i en så kallad Babyklappe. Kvinnan ser sitt nyfödda barn för sista gången och kan för alltid minnas fågelkvittret och suset i öronen i samma stund som luckan sluts.

Var på kroppen är huden som mest slapp? Var är den minst rynkig och gropig förutom rumpan och ansiktet?

Jag var tvungen att kolla efter så gott det gick, planera och fundera. Vilken stil på texten? Färg på blomman?

Så blev det onsdag eftermiddag, jag svettades och skakade lite.

-Jag ska bara röka lite, sa hon, den unga tatuerade tjejen med piercingar i ansiktet som skapade smilgropar i hennes näpna ansikte.

Röka? Jag sitter ju här nu, med rakad arm och avtvättad med någon gulbrun sörja. Jag har inget synligt hår på armen ville jag tillägga, men det är rutin sa hon. Den piercade och tatuerade flickan.

Och hur fasen hamnade jag här?

Jag är släktforskare och boken jag skrev om alla människor jag hittat i kyrk- och hembygdsböcker hade jag gett i present till min familj i Norge. En av alla personer jag fann, Sander Sanderson, var den lille rödhårige mannen som flyttade från Skottland till Norge på mitten av 1500-talet. Han tillhörde klanen McDonald och historier om honom och hans kompisar är väldigt intressanta. Han var skrivare enligt historien och där fann jag ett väldigt starkt släktskap. Sander var även medlem i klanen som hade konflikter med andra klaner och kungahus, och än idag blir man bedömd efter vilken klan man sägs tillhöra. Det fick jag veta när jag provsmakade whisky i en butik i Edinburg för några år sedan. En McDonald kan man lita på sägs det. Och det tror jag definitivt på.

Titeln på min bok blev klanen McDonalds motto: Per Mare Per Terras. By Sea and By Land.

Och släkten i Norge samlades för några år sedan då boken var klar. Vi åt och drack gott. En av kusinbarnen spelade folkmusik på sin fiol och min moster och mina morbröder, kusiner och deras barn, nya fruar och exmän berättade släkthistorier och vi var lika varandra och vi var inte lika varandra. Och där fanns en gemensam känsla av att vi hör ihop. Vi är familj.

Så för några veckor sedan var vi i Norge för att fira min systers 50-års dag. Vi var på restaurang och jag drack både champagne och vin. Skrattade och skojade. Då släpper svägerskan en nyhet. Hennes barn, mina kusinbarn, har tatuerat in mottot på sina kroppar. Hon visade foton på två unga människor som jag är släkt med, som tatuerat in Per Mare Per Terras. Och nu hoppades hon verkligen att jag hittat rätt information i släktböckerna. Att det är sant att vi härstammar från han, den där rödhårige Sander. Och att han var en McDonald.

Där och då sa jag, helt oplanerat och väldigt spontant, att jag också skulle göra det. Jag skulle minsann också tatuera mig, med samma motto. Jag utmanade min syster och kusin att göra detsamma. Vi gör det, om du gör det först, sa de. Och jag lovade. Klockan var mycket och jag var oövervinnerlig.

Så där satt jag denna onsdag. Och jäklar vad cool kärringen kände sig när det var klart!

I did it! Och för evigt är jag märkt av historiens maktspel, konflikter och emigrationer från ena landet till det andra. Historien och personers val som till slut leder till mig. Per Mare Per Terras!