Coola kärringen

Var på kroppen är huden som mest slapp? Var är den minst rynkig och gropig förutom rumpan och ansiktet?

Jag var tvungen att kolla efter så gott det gick, planera och fundera. Vilken stil på texten? Färg på blomman?

Så blev det onsdag eftermiddag, jag svettades och skakade lite.

-Jag ska bara röka lite, sa hon, den unga tatuerade tjejen med piercingar i ansiktet som skapade smilgropar i hennes näpna ansikte.

Röka? Jag sitter ju här nu, med rakad arm och avtvättad med någon gulbrun sörja. Jag har inget synligt hår på armen ville jag tillägga, men det är rutin sa hon. Den piercade och tatuerade flickan.

Och hur fasen hamnade jag här?

Jag är släktforskare och boken jag skrev om alla människor jag hittat i kyrk- och hembygdsböcker hade jag gett i present till min familj i Norge. En av alla personer jag fann, Sander Sanderson, var den lille rödhårige mannen som flyttade från Skottland till Norge på mitten av 1500-talet. Han tillhörde klanen McDonald och historier om honom och hans kompisar är väldigt intressanta. Han var skrivare enligt historien och där fann jag ett väldigt starkt släktskap. Sander var även medlem i klanen som hade konflikter med andra klaner och kungahus, och än idag blir man bedömd efter vilken klan man sägs tillhöra. Det fick jag veta när jag provsmakade whisky i en butik i Edinburg för några år sedan. En McDonald kan man lita på sägs det. Och det tror jag definitivt på.

Titeln på min bok blev klanen McDonalds motto: Per Mare Per Terras. By Sea and By Land.

Och släkten i Norge samlades för några år sedan då boken var klar. Vi åt och drack gott. En av kusinbarnen spelade folkmusik på sin fiol och min moster och mina morbröder, kusiner och deras barn, nya fruar och exmän berättade släkthistorier och vi var lika varandra och vi var inte lika varandra. Och där fanns en gemensam känsla av att vi hör ihop. Vi är familj.

Så för några veckor sedan var vi i Norge för att fira min systers 50-års dag. Vi var på restaurang och jag drack både champagne och vin. Skrattade och skojade. Då släpper svägerskan en nyhet. Hennes barn, mina kusinbarn, har tatuerat in mottot på sina kroppar. Hon visade foton på två unga människor som jag är släkt med, som tatuerat in Per Mare Per Terras. Och nu hoppades hon verkligen att jag hittat rätt information i släktböckerna. Att det är sant att vi härstammar från han, den där rödhårige Sander. Och att han var en McDonald.

Där och då sa jag, helt oplanerat och väldigt spontant, att jag också skulle göra det. Jag skulle minsann också tatuera mig, med samma motto. Jag utmanade min syster och kusin att göra detsamma. Vi gör det, om du gör det först, sa de. Och jag lovade. Klockan var mycket och jag var oövervinnerlig.

Så där satt jag denna onsdag. Och jäklar vad cool kärringen kände sig när det var klart!

I did it! Och för evigt är jag märkt av historiens maktspel, konflikter och emigrationer från ena landet till det andra. Historien och personers val som till slut leder till mig. Per Mare Per Terras!

 

4 kommentarer

  1. Snyggt! Ska bli oerhört spännande att höra vad du lovar för tatueringsmotiv efter ett (eller flera) glas bubbel om ett par veckor! 😀 KRAM

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *