det skrivs ofta om våra pappor. De som inte varit närvarande, de som är närvarande. Pappor som på olika sätt inte varit pappor, pappor som älskats och hatats och så de nya pappor som blivit förebilder, en slags bonusvuxen som kommit att leva med familjen. Men oftast handlar det om en romantiserad bild av en pappa som inte räcker till men som ändå höjs till skyarna. Han som saknas och som blir en oåtkomlig idol.

jag saknar texter om mamman. Inte om mamman som inte räcker till. Inte om hon som stack. Nej, jag saknar boken om mamman som finns där. Hon som står bakom, framför honom och som ibland är både mamma och pappa på samma gång. Som med fast hand, humor och ett lugnande leende löser alla problem ett barn kan ha. Hon som tas för given. En mamma som min som såg till att han kunde saknas.

min mamma är död sedan många år och jag ska skriva om henne en dag. Men än så länge gör det för ont att beskriva hennes runda kinder. Hur det kändes att ringa henne och höra henne säga smeknamn på mig som ingen annan visste eller använde: Stumperud. Hej Stumperud, sa hon. Hennes blick.

nej, istället väljer jag denna gång att göra som många andra, jag skriver om min pappa som lever. Han är dement och tjatig. Har hellre haft alkohol och flaskan som vän. Han som oförutsägbart kom förbi en lördagsmorgon och busvisslade, tog med mig och min syster till lekparken och svingade oss runt som i en karusell. Han som gav oss ett dockskåp i trettonårspresent. Vi köpte godis och sen gick han.

det har blivit viktigt för mig att beskriva honom. Han lever ju nu och har gett mig liv. Jag ska senare beskriva min mamma. Hon som av resultatet bar mig i sin kropp. Som födde fram mig en kall vinterkväll i januari.

i förgår började han planera äventyret som skulle ske dagen efter. Lakers-tröjan han fått av sin dotter hängde på sin galge i hallen. Öronproppar låg på bordet. Men han hade inte bestämt sig än för vilket lag han skulle heja på, Lakers eller Brynäs? Personalen på boendet klappade om honom efter kvällsmaten och skojade med honom, sa att det fanns väl bara ett lag.

han berättar att han i sin ungdom kört moped till Gävle, Brynäs hemstad. Han arbetade där en period i sitt liv, minns inte precis med vad. Han har varit på sjön också, och visar en grön prick i vecket mellan tumme och pekfinger. Han har haft med polisen att göra, fått skjuts av dem otaliga gånger och gett dem cigarettpaket som tack. Ja, det funkar så i Holland, säger han. Men när jag var i Gävle spelade vi hockey och vi hade tidningspapper som benskydd.

det var en annan tid. Idag är idag.

färdtjänst hämtar honom och dottern möter upp vid ingången. Han stannar till, knäpper sina byxor som glidit ner, och går sakta vidare med sin röda rullator. Det är svårt för honom att sätta sig ned, den tunga kroppen är sliten och stor. Kroppen värken efter många års industriarbete. På knä, krypandes in i tunnor som skulle slipas.

han skojar med kvinnan som sitter på stolen bredvid. Han känner inte henne, men klappar hennes arm och gör gester. Inga ord kan höras när arenan fylls med fyrverkerier och hög musik. Matchtröjan är på, öronpropparna i. Nu kan matchen börja!

en annan kvinna kommer fram, lägger en arm runt hans hals och kramar om. Hon ser glad ut, pappa ser förvånat upp på henne. Demensen gör sig påmind, men han är väldigt skicklig på att dölja sitt dåliga minne. Hon tror han känner igen henne. Jag ser i hans blick att han ler, pratar och håller med i allt hon säger. -Vem fan var det? frågar han mig när hon kramat om en sista gång och gått iväg för att se tredje perioden. Jag vet inte, svarar jag. Hemmalaget vinner på straffar men det ser han inte. Färdtjänst är bokad för hemfärd och den tiden får inte missas.

han önskar sig bara kokta grisfötter i julklapp. -Kan man äta röven kan man äta fötterna, säger han till min grimas.

jag ska koka grisfötterna till honom. Åka och besöka honom på julaftons morgon. Vi ska dricka kaffe och jag ska krama honom, önska honom God Jul, pappa!

sen ska jag skriva berättelsen om min mamma. Hon som fanns där. Bakom honom, framför honom, hon som såg till att allt blev bra.