Det räcker med ett sms och minnena sköljer brutalt över henne. Plötsligt är hon tillbaka 20 år i tiden. När han argt kastar det lilla barnet i soffan för att hon ska på julfest med jobbet. När han försöker styra hennes klädval. Svartsjukan. Orden.

Hon minns hans tvivlande fråga om barnet är hans. Tvinnandet av fingrar, tom blick. Tystnaden som skrek. Viskade högt.

Hon minns hur hon lovat sig själv att aldrig ha något att göra med honom efter separationen. De ska bara ha nödvändiga samtal om det enda gemensamma de skapat. Föräldramöten, skoluppträden, luciafirande på förskolan och utvecklingssamtalen.

Dessa tillfällen blir få. Umgänget sköttes via vänner vid hämtning och lämning. Varannan vecka. Varannan vecka som hon sover bort av utmattning. Varannan vecka fylld av kärlek och oro. Nätter ensam i sängen. Nätter med barnfötter nära huden.

Hon vet att hon är värd något bättre. Så måste det ju vara. Ingen annan människa kan äga henne. Varken hennes kropp eller tanke. Varken hennes vilja eller lust.

Men nu en olycksbådande vänlighet. Tack och smiley. Vad bra det går och smiley. Bara säg till vad jag kan göra så hjälps vi åt och smiley.

Trots sitt löfte om ALDRIG tror hon denna gång på honom. Nu är ju fler berörda, deras gemensamma liv ska sammanföra familjerna, vännerna som var deras gemensamma och firandet skulle överskugga alla tvivel. All ilska, alla missförstånd, all misstänksamhet ska försvinna denna magiska kväll. Det ska bli kvällen då Vändpunkten kommer. Smiley.

Sen kommer sms:et. Spelet är på ett ögonblick över. “…se över dina fel…va inte så jävla stor som du tro dig vara…. låt inte bara truten gå……du kan ju för fan inte ens ta hand om dig själv….”

Hon undrar vad det är som gör att allt för många män försöker kontrollera kvinnor med ilska, höjda röster och förminskande. Vad är det som gör att de måste visa makt, förnedra och hota.

Vad är det som gör dessa män så jävla små. Egentligen.

Smiley