Spetsgardinerna fladdrar i fönstret och det luktar som det bara gör i gamla, jättegamla hus. Rummet har snedtak, hård madrass och sängen står precis vid fönstret. Jag hör röster utanför mitt rum. I fantasin sitter de vuxna runt ett bord i trädgården, dricker kaffe och skrattar. Jag ska kunna höra att de talar om mig, mitt namn nämns som i något bra.

Jag tror att om jag lägger örat mot jorden kommer jag att kunna prata med dig, mamma. Jag tror att du kommer höra mig. Du kanske kommer känna mig nära. Eller så kommer i alla fall jag att göra det. Mamma.

Rösterna utanför mitt rum höjs i takt med klockan som tickar. De är högljudda, starka och intensiva. Gardinerna fladdrar och mönstret är vackert med blommor och snirklande grenar. Det kan kännas som grenar som håller mig fast när dörren öppnas. Ja, redan när jag hör stegen i trappan faktiskt.

Jag ska få en peng för varje natt som jag inte kissar på mig. I sängen har hon lagt plast som inte ska skada madrassen. Jag önskar det fanns sådan plast att lägga runt mig, som bubblande skydd. Finns det det, mamma?

På dagarna leker vi barn. Jag tappade andan igår när vi hoppade från höskullen. Vi hade inte sett till att det fanns tillräckligt med hö för att ta emot våra små kroppar, och jag hoppade. Ja, mamma, jag hoppade ändå. Jag liksom lyfte ut mina armar, tittade inte ner, jag tog sats och ett stort kliv rakt ut. Det luktar hö och gammalt gräs i ladan. Och vi är många barn som tävlar om att hoppa mest. Längst. Högst. Jag har upptäckt biodlingen som finns utanför huset mittemot. Och jag fick ett stick av ett bi i huvudet. Mamma, jag fick gå med en rå lök, ja inte en hel, utan den delades på mitten. Jag blev tillsagd att hålla den tätt mot mitt huvud, vid sticket, och jag lovar, jag gick med den råa löken mot håret och huden hela dagen. Det kanske hjälpte mot smärtan.

Mamma, det gör inte ont. Men jag blir ledsen ibland. Ja, det blir jag. Och då går jag undan, lägger mig på knä och vänder örat mot gräset. Jag hör en massa spännande saker då.

På natten hjälper det om jag börjar gråta för att det ska bli tyst. Sen hörs ljuden igen. Jag hör argt, jag hör ledset, sen gråter jag. Det blir till en melodi. Arg, ledset, gråt. Arg, ledset, gråt. Så om jag fortsätter att gråta varje gång du behöver min hjälp ska jag göra det.

När fönstret är öppet och vinden viskar genom spetsgardinerna, kan jag också få se en humla. Den surrar högre än rösterna runt bordet, och jag tycker om det. Humlan och jag är vänner. Humlan surrar. Jag gråter. Så gör vi när det behövs. Jag tror du förstår, mamma.

Igår blev min vän ledsen. Hon darrade. Jag såg det. Jag har också gjort det. Min vän blev upplyft och tröstad men slängde glassen. Det skulle jag aldrig ha gjort, slänga en glass. När jag blir vuxen ska jag äta så mycket glass varje dag och varje dag ska jag skratta högt, så högt. Och varje dag ska jag lägga örat mot gräset och lyssna. Jag kommer att höra humlor som surrar och jag ska höra de som sitter runt ett bord där ute i trädgården som säger snälla saker om mig. De ska nämna mitt namn.

Och jag ska se spetsgardiner fladdra av vinden och sen går jag ut, lägger mig på gräset och hör dig säga att glass är det bästa man kan äta. Att jag är värd alla glassar i världen och att vi snart ska ses igen. Ja, mamma, till dess ska jag vara snäll och göra som de vill. Men jag ska också fortsätta hoppa från höga höjder med armarna ut från kroppen och jag ska bara lyssna på humlan och vinden i gardinen. Sen är sommaren över och du ska hämta hem mig.

För om inte du kommer och hämtar mig, vem ska göra det? När familjen inte är hel, när våldet tagit min plats och skyddet inte räcker. Vem ska se till att jag skrattar varje dag?

Kommer du att göra det, främling? Har du en glass över till mig?