JAG fick min demens tidigt i livet. Det går inte att skylla på någon eller något mer än på mig själv, tror jag, kanske fanns det i mina gener. Jag har levt ett spännande och innehållsrikt liv. Rest, arbetat hårt som sliparjävel och slitit för att klara mig själv. Jag var bara 17 år när jag gav mig ut på sjön och då min far sa till mig: ”-Åker du på sjön pojk kommer du aldrig hem igen!” Jag for för att slippa honom. Min mamma var snäll och såg till att ge oss barn allt vi behövde, och hennes goda krämer gjorda av säsongens frukter kan jag fortfarande känna lukten och smaken av. Likaså kringlorna hon bakade. Nu bor jag på boendet. Sista anhalten innan den sista resan till oändligheten. Mina två döttrar ser till att jag har allt jag kan önska mig och personalen och min gode man sköter resten. Det är gott att jag har dem. Men det gjorde ont när jag ramlade, tror det var på tisdagen i förra veckan. Personalen hade ordnat en utflykt och jag var den förste att rulla ut till bussen med min röda rullator. Med bestämda och långsamma steg tog jag mig till bussens trappa och plötsligt låg jag på marken. Jag kunde inte ta mig upp själv men som tur var fick jag hjälp med det. Jag tror jag slog i örat och tinningen. Och det gjorde mycket ont i handen som jag tog emot mig med. Nu har den blivit blå och svullen, jag kan inte röra den som jag kunde innan, men läkaren som tittat på den säger att vi ska vänta och se vad som händer. Jag ringde min dotter och berättade det. Hon kom för att hälsa på, tittade på handen och ska ringa mig imorgon för att höra om det blivit bättre eller om en undersökning på sjukhuset ska bokas. Jag vet att något är fel. Men maten här på boendet är god och personalen är snälla. Jag gillar dem verkligen. Sa jag att jag ramlade förra veckan, kanske i fredags? Jag skulle på utflykt med de andra gamla här, och jag ramlade vid trappsteget upp till bussen. Jag fick hjälp med att resa mig, för det kan jag inte själv. Maten är god här, men jag tycker inte om lax. Jag tycker inte heller om risgrynsgröten som serveras på söndagar. Förra veckan skulle vi på utflykt, vet du det? Jag ramlade och har jävligt ont i handen. Jag ska be läkaren titta på den.

JAG åkte och hälsade på min pappa i söndags. Han vill alltid att jag köper med mig tidningar till honom, och jag får inte glömma en korsordstidning. Och han vill gärna att jag smyger med en stor chokladkaka också. Han har diabetes och ska inte äta sötsaker, men det bryr han sig inte om. Och jag tänker att ja, ja, en liten chokladbit får han att njuta av efter ett hårt livs slit. Jag har mina skäl. Han ringde för några dagar sedan och berättade att han fallit och skadat sin hand. Han skulle på utflykt och ramlade när han skulle ta ett steg in i bussen. Som tur var fanns underbar personal till hands som kunde hjälpa honom upp. Min pappa klagar aldrig. Han älskar att munhuggas med alla han möter, och han har alltid den där glimten i ögat, som ett litet barn som kommer på ett riktigt roligt bus. Många som möter honom blir glada i hans humör och humor. Han skapar glädje med sitt obekymrade sätt att vara på. Pappa har råkat ut för skador tidigare i sitt liv, haft blodförgiftning, brutit av fingrar i slipmaskinen och åkt svarttaxi genom Amsterdams gator. Han har blivit skjutsad av polis tillbaka till båten han arbetade på, och han betalade dem med en limpa cigaretter. Och efter att han blivit dement, fått diabetes och epilepsi, allt i en gammal mans kropp, ska jag se till att han får allt det bästa de sista åren i livet. Ja, jag vet, jag kan vara en besvärlig anhörig. Men det verkar behövas ibland. Du vet, Någon som säger ifrån när han själv inte kan eller när man inte inser att hans behov är viktigare än något annat. Och jag är den där Någon, en dotter som inte ger sig. Det kan gälla indragna sacketter till kvällskaffet, eller som nu när han skadat sig. Jag tror att pappa behöver läkarvård för sin svullna hand. Den ser inte bra ut och han kan inte röra den som tidigare. Jag ska vänta en dag och se hur det är, om det blivit bättre. Han kommer såklart behöva hjälp med att komma till sjukhuset för undersökning, men det förstår ju alla. Han är gammal, faller lätt, går med rullator och är dement.

TILL vår glädje ville din pappa följa med på utflykten och han hade enligt egen utsago roligt. Vi har skrivit en avvikelserapport efter hans fall och en uppföljning är gjord. En läkare har tittat till honom kontinuerligt under veckan som gått. Efter senaste undersökningen bestämdes att han behöver röntgas, så vi bokade en tid. Enligt handläggare som bedömer insatser behöver han ingen ledsagare så vi beställde en taxi till honom. Han klarar sig så bra, så bra, och han har ju inga särskilda skäl till att ha någon med sig. Vi fick garantier om att färdtjänst och personal på sjukhuset skulle följa honom och se till att allt gick bra för honom. Det är så fint att ni döttrar bryr er så mycket om er pappa. Men det är inte vårt ansvar att vårdkedjan inte höll hela vägen. Vi blev ju garanterade det. Och vi måste ju kunna lita på varandra, eller hur? Idag har han följt med oss på en ny utflykt. Trots att han har ont i handen och den är gipsad ville han åka med en runda på vår trehjuling. Vi köpte kvällstidning och korsordstidning och hade en trevlig stund tillsammans. Det är tråkigt att ni inte känner er trygga med den omsorg vi ger honom.

PÅ akuten klockan halv åtta på kvällen sitter en gammal man ensam på en stol. Han vet inte om han undersökts än. Han vet inte om han ätit sedan han kom hit ensam. Dottern som kom nyss gjorde ansvarig sjuksköterska medveten om att han har diabetes, så nu sätts en tallrik med kvällsmat fram till honom. Han frågar sin dotter vad som händer och vad som ska ske. Och han får insulin in i magen med en smal och tunn nål. Läkaren frågar honom vad som hänt och när, men får inget klart svar. Med omsorgsfulla händer hjälps han till ett rum för behandling av frakturen och handen gipsas. De vill ju inte att han ska ramla igen. Och dottern skjutsar sin gamla pappa hem till boendet igen.