Jag har förmånen att vara förälder med det ansvar och de känslor likt berg-och dalbana det innebär. Det som ofta gör sig påmint är vilken ynnest det är att få vara nära dagens ungdomar, “hänga” med dem om man uttrycker sig på deras sätt. Det sker för sällan enligt mig. För ofta enligt honom.
Och det är inte förrän efteråt vi vet om vi gjort rätt. Om våra budskap, ledande sätt, glada heja-rop och skarpa tillrättavisanden gjort någon verkan.

När min tonåring var sju år tänkte jag att det var dags att lära ut vikten av vad demokrati betyder. Jag hade planerat innehållet i mitt “samtal”, och klurat ut olika citat och händelser i historien som en så ung person skulle kunna ta till sig. Jag hade stora förhoppningar om ett givande samtal där min son med intresserade ögon och lyssnande öron skulle ta till sig av budskapet. Han skulle ställa relevanta frågor. Han skulle förstå och visa att han förstod hur viktigt det är att fortsätta driva samhället framåt i demokratisk anda.

Vi satte oss i soffan och jag berättade hur viktigt det är att alla får vara med och bestämma. Att det är viktigt att följa det som är bestämt och att alla blir lyssnade på. Jag fortsatte med att man måste respektera allas åsikter även om man inte håller med, och att man ska vara ärlig och en snäll kamrat.

Han bet på naglarna, tittade ut genom fönstret och gäspade. Emellanåt ställde han en fråga, ville dricka vatten och krängde med kroppen i soffan. Men jag gav inte upp. Efter samtalet var jag nöjd men högst osäker på om det viktiga budskapet gått fram.

Senare på kvällen skulle vi hyra videofilm. Jag sa att han skulle bada och göra sig iordning för kvällen medan min man skulle hyra filmen.

-Jag vill inte det. Jag vill följa med och hyra film, sa han bestämt.
-Det blir bättre om du gör dig iordning, då går det snabbare och vi får en roligare kväll ihop. Vi ska äta godis, lockade jag.
-Nej, sa sonen, jag ska med! Jag vill vara med och välja film! Jag vill vara med och välja godis! Jag vill vara med!
-Sluta nu, det blir bättre om vi gör som jag säger, sa jag igen, vi sparar ju tid.

Jag började bli irriterad över att behöva tjata och han gav sig inte. Men vår diskussion slutade då sonen visade på integritet, kraft och mod.

Han höll armarna i kors över bröstet, tittade på mig med skarp blick och använde en tydlig röst.

-I den här familjen finns det iallafall ingen demokrati. Här är det en som bestämmer utan att lyssna på vad andra vill. En som bestämmer utan att lyssna. Ja, här finns det minsann ingen demokrati.

Jag kunde hålla mig för skratt och givetvis åkte han med för att hyra film. Han fick välja godis helt fritt. Och jag var så otroligt glad över att han hade visat att han hade inte bara lyssnat, utan även förstått precis vad demokrati kan handla om, i stort som smått.

Idag när han är sjutton år kom ytterligare ett bevis på att jag bidragit till något bra när det gäller föräldraskap, även om mitt självförtroende ofta vacklar. Nu vill han inte titta på film och äta godis med mig, så klart. Men en stor och varm kram ska han få, min lilla långa pojk!

Med detta vill jag påminna om hur viktiga förebilder vi kan vara för våra ungdomar, både våra egna och andras. Vi har ett ansvar och vi måste ta det, för det är de värda.

Kram