Tonåringen började på gymnasiet i augusti, för ca två månader sedan. Och jag har redan fått ett brev från skolans rektor.

Rektorn hade innan brevet sagt till eleverna att berätta hemma om vad som hänt, så jag var lite förberedd. Eller kan man bli det egentligen?

Under lektionstid hade ungdomarna fotograferat några av sina lärare i hemlighet och sedan redigerat om bilderna så att deras ansikte hamnade i andra kroppar och situationer. Det var välgjort. Jag kunde le för mig själv och faktiskt bli imponerad av kreativiteten och fantasin. Men jag förstod också allvaret i vad de gjort. Rektorn skrev att några lärare eventuellt skulle samla in mobiltelefonerna innan lektion för att få arbetsro.

Brevet fick mig att minnas hur det gick till när jag för ett år sedan besökte tonåringens klass då de gick i 9-an. Jag hade tagit på mig ansvaret att ha ansvar för klasskontot och hjälpa ungdomarna att samla in pengar till en avslutningsresa.

Med egna ögon fick jag se hur flertalet elever satt med jackor på sig, mössor, kepsar. Tuggade tuggummi. Benen uppe på bordet. Någon sörplade på en klubba.
Någon satt och vilade med huvudet mot bänken. En kille lämnade klassrummet utan att säga till. Han kom tillbaka, högljudd och rapade.
En flicka i klassen ringde sin kompis som var sjuk just den dagen, och pratade högt med henne medan läraren såg på. Han sa aldrig ifrån. De andra eleverna tystnade.
Och när jag ställde en fråga eller kom med förslag på resmål blev jag hånad av tjejen längst bak i rummet. Hon flinade mot mig, gjorde grimaser och fick med sig klasskompisen bredvid sig. Jag insåg att det inte var någon idé att lägga tid på detta så jag åkte därifrån, riktigt förbannad, och meddelade berörda lärare att de fick planera sin resa själva.
För min del kunde de antingen låta bli att resa iväg eller skaffa en enkelbiljett till månen.

Häromdagen svarade jag på rektorns brev. För min del går alldeles utmärkt att ta elevernas telefoner innan lektionen börjar. Läraren får säga till att de ska ta av sig sina ytterkläder när de är inomhus. Ta ner fötterna från bordet. Visa respekt för varandra, både klasskamrater och lärare. Läraren får utmana och driva fram lust, entusiasm och locka till lärande.
Ha konflikter, lösa dem, få förtroenden och ställa krav.

För jag önskar min tonåring och alla andra ungdomar bland det bästa i livet; en bra utbildning som leder ut i den stora vida världen.