fladdrar tankarna iväg från det fokus som stunden egentligen kräver.
Jag sitter på möte och börja fundera på varför jag plötsligt börjat få ett hårstrå som växer ut från min vänstra kind. Det fanns inte där imorse. Jag rycker loss det. Använder pincett då jag har den tillgänglig, eller så bara sliter jag loss det.
Och så kommer jag ihåg att min kropp är ockuperad av Klimakteriet. En både välkommen som otrevlig bekantskap jag egentligen inte bett om. Det trevliga med detta besök är att jag får skäl att vara förbannad och visa det. Det är bara jag som vet om att ilskan ofta är är omotiverad. Jag blixtrar till, från noll till hundra, och utan anledning, tycker tonåringen.
Jag är precis i början av denna omställning, och välkomnar ödmjukt alla oberäkneliga symptom. Så jag kommer även i fortsättningen att vara skitförbannad utan anledning och blixtra till snabbt. Ansiktet kommer stundtals att vara rödglödande. Svettpärlor kommer att blänka vackert på överläppen. Och jag tänker fortsätta skratta högt åt elaka människor och rycka hårstrån från ansiktet när det behövs. Utan att be om ursäkt.
Då kan vi rycka tillsammans för jag har också hittat ett. Under hakan! Bär sedan upptäckten alltid med mig en pincett i väskan för den rackaren har en benägenhet att komma tillbaka! Du får låna om du vill i pausen!
Jag har en som är ovärderlig i väskan:-)
Tack Anette för att du gjorde min dag! Och förlåt för att jag skrattade lite för högt för mig själv när jag läste….
Sofia, det bästa är att skratta högt och rått åt eländet, vi behöver skratta mer!