Jag skyller på klimakteriet. Min rastlöshet. Jag lever som om jag ska dö.

Min kärlek till det spontana som sker i våra liv är stark. Och min beundran till Mikael Persbrandt och Torsten Flinck. Inte på något sätt borde jag nämna oss tre i samma mening, men det handlar alltså denna gång om mig, Persbrandt och Flinck. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Jag känner mig ofta ful med lägsta självkänslan, så en spark i röven är vad jag behöver för att ta mig upp ur den där svartaste gropen. Den sparken får jag en kväll när jag ser en efterlysning, de söker en skådespelerska till en föreställning. Amatörteatergrupper från hela Småland kommer till Växjö 24-26 mars och Teater Respekt är värd för evenemanget.

Jag svarar att jag är intresserad. Någon dag senare får jag besked, jag är välkommen på möte om pjäsen. Och jag går dit, övertygad om att min roll ska bli att servera kaffe och sälja godis i kiosken under pauserna. De enda gångerna i mitt liv som jag spelat teater är ju när jag ljugit.

Jag får se föreställningen inspelad där de två rollerna spelas med övertygelse, engagemang och briljant scenkonst. Ögonkontakt. Ilska. Avund och bitterhet. Tårar. Män om en kvinna. Makt och överlevnad. En talar, en är tyst. Persbrandt och Flinck.

Jag får rollen som kvinnan utan ord. Vår kamp handlar om honom. Hon är gift med honom. Mannen jag haft. Har. Saknar. Vem av oss har inte varit där?

Jag funderar på vad jag gett mig in på medan jag byter om till scenkläder och sminket förbättras flertalet gånger innan regissören är nöjd. Klänningen är för stor och guldfärgad, den har en svart-vit spets runt halsen. Vad jag svettas i den! Hatten är bred med flor och stora plasttulpaner pryder den. Jag känner mig som allt i motsats till sval, snygg och stolt.

 

Så jag är ombytt, sitter på Palladiums scen och ser, hör publik ta plats. De sätter sig i stolarna, viskar till varandra och pratar om henne, hon som sitter där uppe på scenen. Hon som dricker öl ur glaset och bär en hatt med tulpaner på. Hon vars hjärta klappar av nervositet och glädje, tacksam över att känna livet bubbla i hela kroppen. Livet ska levas fullt ut. Så ofta som möjligt.

Och jag bjuder in till teater. Min debut. August Strindbergs “Den starkare” ska spelas och jag tänker; Mikael Persbrandt och Torsten Flinck, ring mig om ni vill ha tips och råd om skådespeleri. Och om ni vill se mig spela finns det säkert biljetter, kostar endast 150 kr, och då får ni se helgens alla föreställningar.

Välkomna till Palladium i Växjö den 24-26 mars! Jag har bjudit in Växjös kommunchef Monica Skagne till att invigningstala och det är 10 teatergrupper med 101 deltagare, vänner och familj, många volontärer och ideella krafter som samlas för att bidra till att Växjö Kulturkommun 2017 ska synas mer.

PS. Vill ni se just mig spela är ni välkomna kl 11 den 25 mars. DS 🙂

Hon tittade nervöst på stickan. Hon såg rätt. Hon var gravid igen.

Hon hade levt i en kort men svår relation med en man som på olika sätt gjorde Hennes liv svårt. Hon skulle inte träffa vem Hon ville, klä sig som Hon ville och inte göra vad Hon ville. Självkänslan sjönk i takt med hans kontroll och vilja att begränsa.

När Hon blev gravid första gången krävde han att det skulle göras faderskapsprov. Därefter ville han vägra att skriva på faderskapet men ändrade sig.

Till slut tog Hon mod till sig att skriva på kontrakt till en annan lägenhet och visade inte hyreskontraktet förrän det var klart. Hon skulle flytta en månad senare och fick till svar att bara Hon tog med sig den där jävla ungen också, så skulle det bli bra. Deras gemensamma barn var ett år.

Hon hade gråtit. Sen rest sig. Och Hon hade flyttat.

Men relationen var inte över, där fanns en dragningskraft som inte kunde förklaras. Han besökte henne på kvällarna. De älskade igen. Därför satt Hon på badrumsstolen och välkomnade kylan som spred sig i kroppen. Hon var gravid igen.

Hon kramade om sitt älskade lilla barn extra hårt och tankarna hoppade fram och tillbaka. Tänk att Hon skulle få ett lika ljuvligt barn till. Skulle Hon klara det? Att vara ensamstående till två barn, ha vikariat och en relation som inte var värd namnet?

I kyrkbänken försökte Hon hämta svar. Hon satt där tyst, ensam, längst bak ibland, längst fram ofta. Funderade högt, och vred och vände på sitt liv och önskningar. Hon hade allt i sina händer. Hon tog långa promenader, läste om erfarenheter från andra kvinnor som upplevt liknande och försökte känna efter vad Hon verkligen ville göra. Kunde göra.

Hon frågade ingen om råd, men kontaktade sin barnmorska som Hon hade gått till när Hon var gravid förra gången. Karin strålade i hela ansiktet och Hon älskade att möta hennes varma blick och förtroendeingivande leende. 

Tyvärr räckte det inte för Henne. Osäkerheten och rädslan för att inte räcka till var starkare än hennes kraft. Så Hon bokade tid för att göra en abort. Gynekologiska undersökningar, provtagningar, professionell och förstående personal som bara ville Henne väl. Sedan var det dags.

En väninna följde med, höll Henne i handen när de gick genom dörren in till avdelningen där Hon skulle förlora en del av sig själv.

Aborten genomfördes och Hon visste inte om smärtan från magen eller själen gjorde ondast. När det lilla nyss påbörjade livet rann ur Henne kände Hon bara tomhet och en stark längtan efter att komma hem och ta hand om sorgen.

Hon tog sig genom tiden som följde, återhämtade sig sakta och kände efterhand att hon trots allt tagit rätt beslut. Men hur kunde Hon veta det egentligen. Det Hon bar med sig var en erfarenhet Hon önskat att Hon inte behövt ha, men den gjorde Henne starkare. Den gjorde Henne så stark att Hon kunde kasta ut relationen, ta tillbaka nyckeln och skapa sig ett nytt liv där det viktigaste var att Hon och barnet var mätta, hade kläder efter behov och omtänksamma vänner och familj. Och Hon blev sig själv igen. Stark och med självkänsla, självförtroende.

För det är meningen med livet; inte leva för det vi förlorat utan det vi har framför oss. Ta nya chanser. Våga. Njuta av livet vi lever här och nu. Det är viktigt.

 

 

 

Jag har nyss ätit ett gott julbord tillsammans med andra ledamöter i tekniska nämnden, och som trevligt sällskap hade jag Åza, en av Maqts grundare. Vi talade om allt och inget, delade viktiga tankar och skrattade. Hon har bl a slutat röka och har lyckats vara utan cigaretter i drygt två veckor! Bra, Åza!

Jag berättade att när jag rökte fick jag i mig ca ett paket om dagen men slutade helt en dag. Samtalet påminde mig om varför och det vill jag dela med mig av till er som orkar läsa.

Hon sitter i sin rullstol, lite ihopsjunken och uppgiven. Sjukhusskjortan sitter slarvigt över de smala axlarna och peruken ser ut att ha blivit slängd på huvudet, luggen är bak i nacken. Och ingen har bemödat sig om att fixa det till henne. Hon är bitter.

Med slangen som går in genom armen och ut på en ställning jämte henne sitter hon alltså där i dörröppningen och ser ut på, ja nog inget. Blicken är tom och livsgnistan är borta.

När jag kommer in på avdelning 5 ser jag henne nästan omedelbart. Min mamma. Min mamma som håller på att dö. Cancern och pappas död för fem år sedan har tagit ett hårt grepp om henne och jag ska se henne dö.

Jag följer med henne in till hennes säng, hon får hjälp att lägga sig. Jag kramar om henne, frågar hur dagen varit. Jag försöker dölja mitt dåliga samvete, jag borde tagit ledigt tidigare för att besöka henne. Jag borde ha ordnat barnvakt till min son. Någon annan kunde ju ha hämtat honom från dagis.

“Maten smakar inte”, säger hon svagt. “Ingen har ringt heller”, viskar hon. Blicken ser ut genom fönstret, det börjar bli vår ute, det är början av mars månad och träden och växterna utanför förbereder sig på att blomma. Hon förbereder sig på att dö. Och jag förbereder mig för…. ja, vad? Går det att förstå hur det känns för henne? Och hur det kommer att bli när hon inte finns här längre? Jag försöker iallafall, tänker jag.

Tidigare under dagen har jag ringt hennes syskon. “Det är bäst ni kommer så snart ni kan, om ni vill hinna säga farväl”. Hennes storasyster ska ta kontakt med de andra och samordna resan för ett sista farväl. “Skynda er”.

Mamma blir arg när jag berättar om samtalet. “De har annat att göra”, säger hon. Blicken blixtrar hastigt till, men slocknar snabbt igen. “Jag vill inte att de kommer”, säger hon. “Jag ska dö, det har de inte något att göra med. Och inte kan de göra något åt det heller”

För fem år sedan hade jag varit med om samma sak. Pappa fick besked om cancer i februari och dog i december samma år. Jag var gravid och ensamstående då pappan till vårt barn inte längre ville bli pappa. Eller sambo. Eller ens finnas i våra liv. Han tyckte att jag lurat honom. Att jag blev gravid för att få pengar. Att jag träffat honom för att bli gravid. Jävla idiot.

Varje tisdag följde jag med pappa till onkologen där han fick sina cellgifter. En slang med färgad vätska droppade in i hans kropp. Han var tålmodig. Vi pratade om döden, och han sa att han inte var ett dugg rädd. “Du vet”, sa han, “döden är inget att vara skraj för. Ingen som dött har kunnat berätta hur det känns och jag är nyfiken”. Bara så där enkelt sa han det, min pappa. Att han var nyfiken på döden.

Min mage växte i takt med att barnet där inne blev större. Personalen på onkologen följde min graviditet lika gärna som pappa gjorde, och samtalen där inne i rummet bland slangar och cellgifter var emellanåt bisarra. Jag skulle föda ett barn till världen och här satt vi och pratade om födelse, liv och döden. Vad personalen inte visste var att min pappa inte var min biologiska far. Kalle som han hette, kom in i mitt liv när jag var sex år, och han hade lärt mig allt jag kunde. Nu skulle han ge mig ytterligare en erfarenhet.

Min son föddes i maj, och våra besök på sjukhuset fortsatte. Pappa och personalen växlade om att hålla i den lille, och våra samtal blev djupare. “Vad lik han är dig”, sa läkaren till pappa. “Det syns att det är dina drag han har, den lille. Pojkens leende, ögon och ja var inte öronen lika också? Jodå”.

Pappa och jag log mot varandra. Ingen av oss berättade om vår hemlighet, att vi inte var släkt ens på nära håll. Och varje gång den lille log mot honom kändes det som att närmre sin morfar kan man inte komma, släkt eller inte.

Pappa dog första advent, och vi var samlade runt honom. Klockan nio på morgonen drog han sin sista suck och det gjorde vansinnigt ont, det var skrämmande. Och i efterhand väldigt vackert. Jag är glad att jag var där och hann säga till honom att det var ok, han fick dö. Som om jag kunde välja. Vårt sista samtal handlade om att han var trött på mitt tjat. Jag hade köpt marmeladgodis som jag visste att han älskade, men han ville inte ha. Han var ju upptagen med annat.

Nu skulle jag vara med om det en gång till. Nu var det min mamma som skulle dö, och jag skulle få vara med och säga hejdå igen. “Det är ok, du får dö”, skulle jag viska i hennes öra samtidigt som jag skulle dölja att jag ljög.

Hennes syskon kom. De satt hos henne och samtalade samtidigt som många tårar gräts över orättvisan de upplevde. De fick tillfälle att säga det som inte sagts tidigare i livet, och kramarna, klapparna på kinden, var varmare än varma, och kärlek och förtvivlan gjorde ondare än ont.

Jag arbetade heltid, kom hem och skötte om min son och sprang över för att se till henne. Hon låg i sin säng och kunde inte resa sig upp, inte äta eller dricka heller. Personal från omsorgen kom och vände henne några gånger om dagen.

“Nej, mamma”, sa jag en sista gång till henne. “Här kan du inte ligga mer, du måste till sjukhuset”. “Jag vill inte”, sa hon tyst. “Jag vill inte dö”. När jag ringde efter ambulans sa de att de inte kunde hämta henne, kunde jag ta henne i min bil? Kunde jag lägga henne i baksätet och köra henne till den sista kvällen på avdelningen?

Hennes granne Ulf kom när jag ringde honom och bad om hjälp. Han bar hennes tunna kropp nerför trappan in i bilen och hjälpte henne på med bältet. Väl framme på sjukhuset gick det snabbt, hon förflyttades till en avdelning som erbjöd palliativ vård.

Jag sov över hos mamma den natten. Jag satt där i mörkret på en hård stol och hörde hur hon andades saktare och saktare. Det blev längre mellan andetagen. Hennes kropp rörde sig rastlöst och tyst jämmer flämtade fram. “Gå hem”, sa hon, “du kan inte sitta här hela natten. Du behöver sova, Stumperud”. Och det där smeknamnet lät vackert för första gången.

Sköterskan kom in och kände på hennes ben. Hon drog med händerna på varsitt ben, från fötterna och upp över smalbenen, lätta fingrar smekte knäskålarna. Hjälpte henne att sänka huvudändan på sängen lite mer. Lite medicin, lite lugnande, lite smärtlindring. “Såja, vi finns här, vi är med dig”.

“Hennes ben börjar bli kalla, se här, de har en annan färg”. Hon viskade till mig. “Det är inte så långt kvar nu, vännen. Säg till om du behöver mig, jag finns här utanför rummet”. Och jag ville slänga mig ut genom dörren, fönstret, skrika jävla kärring och slå någon hårt hårt hårdare.

Det blev lite ljusare framåt morgonen när mina syskon kom en efter en. Vi satt där och pratade, smekte hennes hand och smålog över minnen som plötsligt dök upp. Fem minuter över nio andades hon för sista gången. Ett andetag som var djupt, sedan blev hon så lugn och tyst.

Där och då bestämde jag mig för att sluta röka. Livet är så kort, döden är för evigt när den väl tar över.

Jag har förmånen att vara förälder med det ansvar och de känslor likt berg-och dalbana det innebär. Det som ofta gör sig påmint är vilken ynnest det är att få vara nära dagens ungdomar, “hänga” med dem om man uttrycker sig på deras sätt. Det sker för sällan enligt mig. För ofta enligt honom.
Och det är inte förrän efteråt vi vet om vi gjort rätt. Om våra budskap, ledande sätt, glada heja-rop och skarpa tillrättavisanden gjort någon verkan.

När min tonåring var sju år tänkte jag att det var dags att lära ut vikten av vad demokrati betyder. Jag hade planerat innehållet i mitt “samtal”, och klurat ut olika citat och händelser i historien som en så ung person skulle kunna ta till sig. Jag hade stora förhoppningar om ett givande samtal där min son med intresserade ögon och lyssnande öron skulle ta till sig av budskapet. Han skulle ställa relevanta frågor. Han skulle förstå och visa att han förstod hur viktigt det är att fortsätta driva samhället framåt i demokratisk anda.

Vi satte oss i soffan och jag berättade hur viktigt det är att alla får vara med och bestämma. Att det är viktigt att följa det som är bestämt och att alla blir lyssnade på. Jag fortsatte med att man måste respektera allas åsikter även om man inte håller med, och att man ska vara ärlig och en snäll kamrat.

Han bet på naglarna, tittade ut genom fönstret och gäspade. Emellanåt ställde han en fråga, ville dricka vatten och krängde med kroppen i soffan. Men jag gav inte upp. Efter samtalet var jag nöjd men högst osäker på om det viktiga budskapet gått fram.

Senare på kvällen skulle vi hyra videofilm. Jag sa att han skulle bada och göra sig iordning för kvällen medan min man skulle hyra filmen.

-Jag vill inte det. Jag vill följa med och hyra film, sa han bestämt.
-Det blir bättre om du gör dig iordning, då går det snabbare och vi får en roligare kväll ihop. Vi ska äta godis, lockade jag.
-Nej, sa sonen, jag ska med! Jag vill vara med och välja film! Jag vill vara med och välja godis! Jag vill vara med!
-Sluta nu, det blir bättre om vi gör som jag säger, sa jag igen, vi sparar ju tid.

Jag började bli irriterad över att behöva tjata och han gav sig inte. Men vår diskussion slutade då sonen visade på integritet, kraft och mod.

Han höll armarna i kors över bröstet, tittade på mig med skarp blick och använde en tydlig röst.

-I den här familjen finns det iallafall ingen demokrati. Här är det en som bestämmer utan att lyssna på vad andra vill. En som bestämmer utan att lyssna. Ja, här finns det minsann ingen demokrati.

Jag kunde hålla mig för skratt och givetvis åkte han med för att hyra film. Han fick välja godis helt fritt. Och jag var så otroligt glad över att han hade visat att han hade inte bara lyssnat, utan även förstått precis vad demokrati kan handla om, i stort som smått.

Idag när han är sjutton år kom ytterligare ett bevis på att jag bidragit till något bra när det gäller föräldraskap, även om mitt självförtroende ofta vacklar. Nu vill han inte titta på film och äta godis med mig, så klart. Men en stor och varm kram ska han få, min lilla långa pojk!

Med detta vill jag påminna om hur viktiga förebilder vi kan vara för våra ungdomar, både våra egna och andras. Vi har ett ansvar och vi måste ta det, för det är de värda.

Kram