Jag har nyss ätit ett gott julbord tillsammans med andra ledamöter i tekniska nämnden, och som trevligt sällskap hade jag Åza, en av Maqts grundare. Vi talade om allt och inget, delade viktiga tankar och skrattade. Hon har bl a slutat röka och har lyckats vara utan cigaretter i drygt två veckor! Bra, Åza!
Jag berättade att när jag rökte fick jag i mig ca ett paket om dagen men slutade helt en dag. Samtalet påminde mig om varför och det vill jag dela med mig av till er som orkar läsa.
Hon sitter i sin rullstol, lite ihopsjunken och uppgiven. Sjukhusskjortan sitter slarvigt över de smala axlarna och peruken ser ut att ha blivit slängd på huvudet, luggen är bak i nacken. Och ingen har bemödat sig om att fixa det till henne. Hon är bitter.
Med slangen som går in genom armen och ut på en ställning jämte henne sitter hon alltså där i dörröppningen och ser ut på, ja nog inget. Blicken är tom och livsgnistan är borta.
När jag kommer in på avdelning 5 ser jag henne nästan omedelbart. Min mamma. Min mamma som håller på att dö. Cancern och pappas död för fem år sedan har tagit ett hårt grepp om henne och jag ska se henne dö.
Jag följer med henne in till hennes säng, hon får hjälp att lägga sig. Jag kramar om henne, frågar hur dagen varit. Jag försöker dölja mitt dåliga samvete, jag borde tagit ledigt tidigare för att besöka henne. Jag borde ha ordnat barnvakt till min son. Någon annan kunde ju ha hämtat honom från dagis.
“Maten smakar inte”, säger hon svagt. “Ingen har ringt heller”, viskar hon. Blicken ser ut genom fönstret, det börjar bli vår ute, det är början av mars månad och träden och växterna utanför förbereder sig på att blomma. Hon förbereder sig på att dö. Och jag förbereder mig för…. ja, vad? Går det att förstå hur det känns för henne? Och hur det kommer att bli när hon inte finns här längre? Jag försöker iallafall, tänker jag.
Tidigare under dagen har jag ringt hennes syskon. “Det är bäst ni kommer så snart ni kan, om ni vill hinna säga farväl”. Hennes storasyster ska ta kontakt med de andra och samordna resan för ett sista farväl. “Skynda er”.
Mamma blir arg när jag berättar om samtalet. “De har annat att göra”, säger hon. Blicken blixtrar hastigt till, men slocknar snabbt igen. “Jag vill inte att de kommer”, säger hon. “Jag ska dö, det har de inte något att göra med. Och inte kan de göra något åt det heller”
För fem år sedan hade jag varit med om samma sak. Pappa fick besked om cancer i februari och dog i december samma år. Jag var gravid och ensamstående då pappan till vårt barn inte längre ville bli pappa. Eller sambo. Eller ens finnas i våra liv. Han tyckte att jag lurat honom. Att jag blev gravid för att få pengar. Att jag träffat honom för att bli gravid. Jävla idiot.
Varje tisdag följde jag med pappa till onkologen där han fick sina cellgifter. En slang med färgad vätska droppade in i hans kropp. Han var tålmodig. Vi pratade om döden, och han sa att han inte var ett dugg rädd. “Du vet”, sa han, “döden är inget att vara skraj för. Ingen som dött har kunnat berätta hur det känns och jag är nyfiken”. Bara så där enkelt sa han det, min pappa. Att han var nyfiken på döden.
Min mage växte i takt med att barnet där inne blev större. Personalen på onkologen följde min graviditet lika gärna som pappa gjorde, och samtalen där inne i rummet bland slangar och cellgifter var emellanåt bisarra. Jag skulle föda ett barn till världen och här satt vi och pratade om födelse, liv och döden. Vad personalen inte visste var att min pappa inte var min biologiska far. Kalle som han hette, kom in i mitt liv när jag var sex år, och han hade lärt mig allt jag kunde. Nu skulle han ge mig ytterligare en erfarenhet.
Min son föddes i maj, och våra besök på sjukhuset fortsatte. Pappa och personalen växlade om att hålla i den lille, och våra samtal blev djupare. “Vad lik han är dig”, sa läkaren till pappa. “Det syns att det är dina drag han har, den lille. Pojkens leende, ögon och ja var inte öronen lika också? Jodå”.
Pappa och jag log mot varandra. Ingen av oss berättade om vår hemlighet, att vi inte var släkt ens på nära håll. Och varje gång den lille log mot honom kändes det som att närmre sin morfar kan man inte komma, släkt eller inte.
Pappa dog första advent, och vi var samlade runt honom. Klockan nio på morgonen drog han sin sista suck och det gjorde vansinnigt ont, det var skrämmande. Och i efterhand väldigt vackert. Jag är glad att jag var där och hann säga till honom att det var ok, han fick dö. Som om jag kunde välja. Vårt sista samtal handlade om att han var trött på mitt tjat. Jag hade köpt marmeladgodis som jag visste att han älskade, men han ville inte ha. Han var ju upptagen med annat.
Nu skulle jag vara med om det en gång till. Nu var det min mamma som skulle dö, och jag skulle få vara med och säga hejdå igen. “Det är ok, du får dö”, skulle jag viska i hennes öra samtidigt som jag skulle dölja att jag ljög.
Hennes syskon kom. De satt hos henne och samtalade samtidigt som många tårar gräts över orättvisan de upplevde. De fick tillfälle att säga det som inte sagts tidigare i livet, och kramarna, klapparna på kinden, var varmare än varma, och kärlek och förtvivlan gjorde ondare än ont.
Jag arbetade heltid, kom hem och skötte om min son och sprang över för att se till henne. Hon låg i sin säng och kunde inte resa sig upp, inte äta eller dricka heller. Personal från omsorgen kom och vände henne några gånger om dagen.
“Nej, mamma”, sa jag en sista gång till henne. “Här kan du inte ligga mer, du måste till sjukhuset”. “Jag vill inte”, sa hon tyst. “Jag vill inte dö”. När jag ringde efter ambulans sa de att de inte kunde hämta henne, kunde jag ta henne i min bil? Kunde jag lägga henne i baksätet och köra henne till den sista kvällen på avdelningen?
Hennes granne Ulf kom när jag ringde honom och bad om hjälp. Han bar hennes tunna kropp nerför trappan in i bilen och hjälpte henne på med bältet. Väl framme på sjukhuset gick det snabbt, hon förflyttades till en avdelning som erbjöd palliativ vård.
Jag sov över hos mamma den natten. Jag satt där i mörkret på en hård stol och hörde hur hon andades saktare och saktare. Det blev längre mellan andetagen. Hennes kropp rörde sig rastlöst och tyst jämmer flämtade fram. “Gå hem”, sa hon, “du kan inte sitta här hela natten. Du behöver sova, Stumperud”. Och det där smeknamnet lät vackert för första gången.
Sköterskan kom in och kände på hennes ben. Hon drog med händerna på varsitt ben, från fötterna och upp över smalbenen, lätta fingrar smekte knäskålarna. Hjälpte henne att sänka huvudändan på sängen lite mer. Lite medicin, lite lugnande, lite smärtlindring. “Såja, vi finns här, vi är med dig”.
“Hennes ben börjar bli kalla, se här, de har en annan färg”. Hon viskade till mig. “Det är inte så långt kvar nu, vännen. Säg till om du behöver mig, jag finns här utanför rummet”. Och jag ville slänga mig ut genom dörren, fönstret, skrika jävla kärring och slå någon hårt hårt hårdare.
Det blev lite ljusare framåt morgonen när mina syskon kom en efter en. Vi satt där och pratade, smekte hennes hand och smålog över minnen som plötsligt dök upp. Fem minuter över nio andades hon för sista gången. Ett andetag som var djupt, sedan blev hon så lugn och tyst.
Där och då bestämde jag mig för att sluta röka. Livet är så kort, döden är för evigt när den väl tar över.