Jag lever som om jag ska dö

Jag skyller på klimakteriet. Min rastlöshet. Jag lever som om jag ska dö.

Min kärlek till det spontana som sker i våra liv är stark. Och min beundran till Mikael Persbrandt och Torsten Flinck. Inte på något sätt borde jag nämna oss tre i samma mening, men det handlar alltså denna gång om mig, Persbrandt och Flinck. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Jag känner mig ofta ful med lägsta självkänslan, så en spark i röven är vad jag behöver för att ta mig upp ur den där svartaste gropen. Den sparken får jag en kväll när jag ser en efterlysning, de söker en skådespelerska till en föreställning. Amatörteatergrupper från hela Småland kommer till Växjö 24-26 mars och Teater Respekt är värd för evenemanget.

Jag svarar att jag är intresserad. Någon dag senare får jag besked, jag är välkommen på möte om pjäsen. Och jag går dit, övertygad om att min roll ska bli att servera kaffe och sälja godis i kiosken under pauserna. De enda gångerna i mitt liv som jag spelat teater är ju när jag ljugit.

Jag får se föreställningen inspelad där de två rollerna spelas med övertygelse, engagemang och briljant scenkonst. Ögonkontakt. Ilska. Avund och bitterhet. Tårar. Män om en kvinna. Makt och överlevnad. En talar, en är tyst. Persbrandt och Flinck.

Jag får rollen som kvinnan utan ord. Vår kamp handlar om honom. Hon är gift med honom. Mannen jag haft. Har. Saknar. Vem av oss har inte varit där?

Jag funderar på vad jag gett mig in på medan jag byter om till scenkläder och sminket förbättras flertalet gånger innan regissören är nöjd. Klänningen är för stor och guldfärgad, den har en svart-vit spets runt halsen. Vad jag svettas i den! Hatten är bred med flor och stora plasttulpaner pryder den. Jag känner mig som allt i motsats till sval, snygg och stolt.

 

Så jag är ombytt, sitter på Palladiums scen och ser, hör publik ta plats. De sätter sig i stolarna, viskar till varandra och pratar om henne, hon som sitter där uppe på scenen. Hon som dricker öl ur glaset och bär en hatt med tulpaner på. Hon vars hjärta klappar av nervositet och glädje, tacksam över att känna livet bubbla i hela kroppen. Livet ska levas fullt ut. Så ofta som möjligt.

Och jag bjuder in till teater. Min debut. August Strindbergs “Den starkare” ska spelas och jag tänker; Mikael Persbrandt och Torsten Flinck, ring mig om ni vill ha tips och råd om skådespeleri. Och om ni vill se mig spela finns det säkert biljetter, kostar endast 150 kr, och då får ni se helgens alla föreställningar.

Välkomna till Palladium i Växjö den 24-26 mars! Jag har bjudit in Växjös kommunchef Monica Skagne till att invigningstala och det är 10 teatergrupper med 101 deltagare, vänner och familj, många volontärer och ideella krafter som samlas för att bidra till att Växjö Kulturkommun 2017 ska synas mer.

PS. Vill ni se just mig spela är ni välkomna kl 11 den 25 mars. DS 🙂

Lämna kommentar Dela inlägget:

Hon

Hon tittade nervöst på stickan. Hon såg rätt. Hon var gravid igen.

Hon hade levt i en kort men svår relation med en man som på olika sätt gjorde Hennes liv svårt. Hon skulle inte träffa vem Hon ville, klä sig som Hon ville och inte göra vad Hon ville. Självkänslan sjönk i takt med hans kontroll och vilja att begränsa.

När Hon blev gravid första gången krävde han att det skulle göras faderskapsprov. Därefter ville han vägra att skriva på faderskapet men ändrade sig.

Till slut tog Hon mod till sig att skriva på kontrakt till en annan lägenhet och visade inte hyreskontraktet förrän det var klart. Hon skulle flytta en månad senare och fick till svar att bara Hon tog med sig den där jävla ungen också, så skulle det bli bra. Deras gemensamma barn var ett år.

Hon hade gråtit. Sen rest sig. Och Hon hade flyttat.

Men relationen var inte över, där fanns en dragningskraft som inte kunde förklaras. Han besökte henne på kvällarna. De älskade igen. Därför satt Hon på badrumsstolen och välkomnade kylan som spred sig i kroppen. Hon var gravid igen.

Hon kramade om sitt älskade lilla barn extra hårt och tankarna hoppade fram och tillbaka. Tänk att Hon skulle få ett lika ljuvligt barn till. Skulle Hon klara det? Att vara ensamstående till två barn, ha vikariat och en relation som inte var värd namnet?

I kyrkbänken försökte Hon hämta svar. Hon satt där tyst, ensam, längst bak ibland, längst fram ofta. Funderade högt, och vred och vände på sitt liv och önskningar. Hon hade allt i sina händer. Hon tog långa promenader, läste om erfarenheter från andra kvinnor som upplevt liknande och försökte känna efter vad Hon verkligen ville göra. Kunde göra.

Hon frågade ingen om råd, men kontaktade sin barnmorska som Hon hade gått till när Hon var gravid förra gången. Karin strålade i hela ansiktet och Hon älskade att möta hennes varma blick och förtroendeingivande leende. 

Tyvärr räckte det inte för Henne. Osäkerheten och rädslan för att inte räcka till var starkare än hennes kraft. Så Hon bokade tid för att göra en abort. Gynekologiska undersökningar, provtagningar, professionell och förstående personal som bara ville Henne väl. Sedan var det dags.

En väninna följde med, höll Henne i handen när de gick genom dörren in till avdelningen där Hon skulle förlora en del av sig själv.

Aborten genomfördes och Hon visste inte om smärtan från magen eller själen gjorde ondast. När det lilla nyss påbörjade livet rann ur Henne kände Hon bara tomhet och en stark längtan efter att komma hem och ta hand om sorgen.

Hon tog sig genom tiden som följde, återhämtade sig sakta och kände efterhand att hon trots allt tagit rätt beslut. Men hur kunde Hon veta det egentligen. Det Hon bar med sig var en erfarenhet Hon önskat att Hon inte behövt ha, men den gjorde Henne starkare. Den gjorde Henne så stark att Hon kunde kasta ut relationen, ta tillbaka nyckeln och skapa sig ett nytt liv där det viktigaste var att Hon och barnet var mätta, hade kläder efter behov och omtänksamma vänner och familj. Och Hon blev sig själv igen. Stark och med självkänsla, självförtroende.

För det är meningen med livet; inte leva för det vi förlorat utan det vi har framför oss. Ta nya chanser. Våga. Njuta av livet vi lever här och nu. Det är viktigt.

 

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Döden, julbord och cigaretter

Jag har nyss ätit ett gott julbord tillsammans med andra ledamöter i tekniska nämnden, och som trevligt sällskap hade jag Åza, en av Maqts grundare. Vi talade om allt och inget, delade viktiga tankar och skrattade. Hon har bl a slutat röka och har lyckats vara utan cigaretter i drygt två veckor! Bra, Åza!

Jag berättade att när jag rökte fick jag i mig ca ett paket om dagen men slutade helt en dag. Samtalet påminde mig om varför och det vill jag dela med mig av till er som orkar läsa.

Hon sitter i sin rullstol, lite ihopsjunken och uppgiven. Sjukhusskjortan sitter slarvigt över de smala axlarna och peruken ser ut att ha blivit slängd på huvudet, luggen är bak i nacken. Och ingen har bemödat sig om att fixa det till henne. Hon är bitter.

Med slangen som går in genom armen och ut på en ställning jämte henne sitter hon alltså där i dörröppningen och ser ut på, ja nog inget. Blicken är tom och livsgnistan är borta.

När jag kommer in på avdelning 5 ser jag henne nästan omedelbart. Min mamma. Min mamma som håller på att dö. Cancern och pappas död för fem år sedan har tagit ett hårt grepp om henne och jag ska se henne dö.

Jag följer med henne in till hennes säng, hon får hjälp att lägga sig. Jag kramar om henne, frågar hur dagen varit. Jag försöker dölja mitt dåliga samvete, jag borde tagit ledigt tidigare för att besöka henne. Jag borde ha ordnat barnvakt till min son. Någon annan kunde ju ha hämtat honom från dagis.

“Maten smakar inte”, säger hon svagt. “Ingen har ringt heller”, viskar hon. Blicken ser ut genom fönstret, det börjar bli vår ute, det är början av mars månad och träden och växterna utanför förbereder sig på att blomma. Hon förbereder sig på att dö. Och jag förbereder mig för…. ja, vad? Går det att förstå hur det känns för henne? Och hur det kommer att bli när hon inte finns här längre? Jag försöker iallafall, tänker jag.

Tidigare under dagen har jag ringt hennes syskon. “Det är bäst ni kommer så snart ni kan, om ni vill hinna säga farväl”. Hennes storasyster ska ta kontakt med de andra och samordna resan för ett sista farväl. “Skynda er”.

Mamma blir arg när jag berättar om samtalet. “De har annat att göra”, säger hon. Blicken blixtrar hastigt till, men slocknar snabbt igen. “Jag vill inte att de kommer”, säger hon. “Jag ska dö, det har de inte något att göra med. Och inte kan de göra något åt det heller”

För fem år sedan hade jag varit med om samma sak. Pappa fick besked om cancer i februari och dog i december samma år. Jag var gravid och ensamstående då pappan till vårt barn inte längre ville bli pappa. Eller sambo. Eller ens finnas i våra liv. Han tyckte att jag lurat honom. Att jag blev gravid för att få pengar. Att jag träffat honom för att bli gravid. Jävla idiot.

Varje tisdag följde jag med pappa till onkologen där han fick sina cellgifter. En slang med färgad vätska droppade in i hans kropp. Han var tålmodig. Vi pratade om döden, och han sa att han inte var ett dugg rädd. “Du vet”, sa han, “döden är inget att vara skraj för. Ingen som dött har kunnat berätta hur det känns och jag är nyfiken”. Bara så där enkelt sa han det, min pappa. Att han var nyfiken på döden.

Min mage växte i takt med att barnet där inne blev större. Personalen på onkologen följde min graviditet lika gärna som pappa gjorde, och samtalen där inne i rummet bland slangar och cellgifter var emellanåt bisarra. Jag skulle föda ett barn till världen och här satt vi och pratade om födelse, liv och döden. Vad personalen inte visste var att min pappa inte var min biologiska far. Kalle som han hette, kom in i mitt liv när jag var sex år, och han hade lärt mig allt jag kunde. Nu skulle han ge mig ytterligare en erfarenhet.

Min son föddes i maj, och våra besök på sjukhuset fortsatte. Pappa och personalen växlade om att hålla i den lille, och våra samtal blev djupare. “Vad lik han är dig”, sa läkaren till pappa. “Det syns att det är dina drag han har, den lille. Pojkens leende, ögon och ja var inte öronen lika också? Jodå”.

Pappa och jag log mot varandra. Ingen av oss berättade om vår hemlighet, att vi inte var släkt ens på nära håll. Och varje gång den lille log mot honom kändes det som att närmre sin morfar kan man inte komma, släkt eller inte.

Pappa dog första advent, och vi var samlade runt honom. Klockan nio på morgonen drog han sin sista suck och det gjorde vansinnigt ont, det var skrämmande. Och i efterhand väldigt vackert. Jag är glad att jag var där och hann säga till honom att det var ok, han fick dö. Som om jag kunde välja. Vårt sista samtal handlade om att han var trött på mitt tjat. Jag hade köpt marmeladgodis som jag visste att han älskade, men han ville inte ha. Han var ju upptagen med annat.

Nu skulle jag vara med om det en gång till. Nu var det min mamma som skulle dö, och jag skulle få vara med och säga hejdå igen. “Det är ok, du får dö”, skulle jag viska i hennes öra samtidigt som jag skulle dölja att jag ljög.

Hennes syskon kom. De satt hos henne och samtalade samtidigt som många tårar gräts över orättvisan de upplevde. De fick tillfälle att säga det som inte sagts tidigare i livet, och kramarna, klapparna på kinden, var varmare än varma, och kärlek och förtvivlan gjorde ondare än ont.

Jag arbetade heltid, kom hem och skötte om min son och sprang över för att se till henne. Hon låg i sin säng och kunde inte resa sig upp, inte äta eller dricka heller. Personal från omsorgen kom och vände henne några gånger om dagen.

“Nej, mamma”, sa jag en sista gång till henne. “Här kan du inte ligga mer, du måste till sjukhuset”. “Jag vill inte”, sa hon tyst. “Jag vill inte dö”. När jag ringde efter ambulans sa de att de inte kunde hämta henne, kunde jag ta henne i min bil? Kunde jag lägga henne i baksätet och köra henne till den sista kvällen på avdelningen?

Hennes granne Ulf kom när jag ringde honom och bad om hjälp. Han bar hennes tunna kropp nerför trappan in i bilen och hjälpte henne på med bältet. Väl framme på sjukhuset gick det snabbt, hon förflyttades till en avdelning som erbjöd palliativ vård.

Jag sov över hos mamma den natten. Jag satt där i mörkret på en hård stol och hörde hur hon andades saktare och saktare. Det blev längre mellan andetagen. Hennes kropp rörde sig rastlöst och tyst jämmer flämtade fram. “Gå hem”, sa hon, “du kan inte sitta här hela natten. Du behöver sova, Stumperud”. Och det där smeknamnet lät vackert för första gången.

Sköterskan kom in och kände på hennes ben. Hon drog med händerna på varsitt ben, från fötterna och upp över smalbenen, lätta fingrar smekte knäskålarna. Hjälpte henne att sänka huvudändan på sängen lite mer. Lite medicin, lite lugnande, lite smärtlindring. “Såja, vi finns här, vi är med dig”.

“Hennes ben börjar bli kalla, se här, de har en annan färg”. Hon viskade till mig. “Det är inte så långt kvar nu, vännen. Säg till om du behöver mig, jag finns här utanför rummet”. Och jag ville slänga mig ut genom dörren, fönstret, skrika jävla kärring och slå någon hårt hårt hårdare.

Det blev lite ljusare framåt morgonen när mina syskon kom en efter en. Vi satt där och pratade, smekte hennes hand och smålog över minnen som plötsligt dök upp. Fem minuter över nio andades hon för sista gången. Ett andetag som var djupt, sedan blev hon så lugn och tyst.

Där och då bestämde jag mig för att sluta röka. Livet är så kort, döden är för evigt när den väl tar över.

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Sura tanten

Jag började träna kl 06.20 imorse och tänkte att nu efter fem veckors träning kommer det väl att kännas som en rutin. Liksom att jag blir självgående till vikterna och cross-nånting-maskin. Som att jag inte tänker på det utan bara gör det. Som att borsta tänderna.

Men så är det inte. Rutin och lust och driv att träna är en bluff som ni andra hurtigt lurar andra att tro på.

Den enda rutin jag gillar är att äta choklad.

IMG_1326

Ha en bra helg

önskar Surtanten

 

 

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Och hon försökte ta för sig

Separationen var jobbig men nästan över. Nu var hon ensam med dottern, hade nyss flyttat, fått ett vikariat som hon såg fram mot. Men världen gungade under hennes fötter. En nödvändig abort hade dödat en liten bit av henne. Omgivningens moral kvävde henne, det dåliga samvetet gnagde, men hon hade fattat rätt beslut. Nu var tiden hennes och all kraft, alla resurser skulle läggas på dottern, hon var hennes familj.

De nödvändigaste prylarna som madrasser till henne och barnet hade socialtjänstens pengar hjälpt till med. Väninnors överflöd hamnade i hennes köksskåp och de hade mat, behövde aldrig vara hungriga. Hon bestämde sig för två saker; det enda som var viktigt i hennes liv från och med nu var att de hade någonstans att bo, att de hade kläder som höll dem varma och torra, och att de hade mat i kylskåpet. Det andra var att ingen eller inget skulle kunna rubba deras liv igen. Ingen eller inget, så enkelt var det. Från och med nu var det hon som bestämde.

Att vara ensamstående var skönt. Rutiner gjorde dagarna underbara. Kreditkortet gjorde att oförutsedda krav kunde lindras, och om alla bara gjorde sitt, lät dem vara ifred, skulle livet fortsätta vara perfekt.

“Kom med oss och fira midsommar”, sa närmaste väninnan. “Vi ska vara i Peters sommarstuga. Det blir hans fru, deras barn och jag, Anders, William och Emma, ni och kanske någon granne till dem kommer in framåt kvällen”. “Jag vill inte”, ville hon skrika, “Jag orkar inte! Jag har fullt upp med att hålla rutinerna i ordning”.

Hon tog med dottern till sommarstugan. Åt sill och potatis, drack vatten och vägrade övertalas att sova över. Den lilla somnade kl halv sju på kvällen, medan de satt och småpratade. Hon lyssnade på samtal om deras liv och drömmar, hon ville bara hem till sina rutiner. Sina älskade hållpunkter där det var hon som styrde.

Det var tungt att bära upp det sovande barnet tre trappor, väskan med blöjor och leksaker i andra handen. Den lilla sov sig genom ombyte till pyjamas och hon drack sitt kvällskaffe, åt knäckebröd med ost och såg på tv, njöt av lugnet.

Efterhand som tiden gick fanns det män i hennes liv. En ville bjuda på middag på restaurang. Han ville att hon skulle betala halva notan där han druckit vin och hon drack mineralvatten. Han spillde ut vin på hennes nya klänning. Hon lämnade middagen tidigare än planerat och gick hem till rutinerna.

En annan man ville träffas hemma hos henne. Han ville komma när dottern somnat och ha sex med henne. Han lämnade lägenheten tidigare än han planerat och hennes rutiner höll ihop.

En man hälsade på, försökte förföra, men lyckades inte tända lusten. En man väckte lusten men för fort. En man ville inte prata, bara komma till henne sent på kvällen då hans fru somnat och han tog sin kvällspromenad.

Och hon försökte ta för sig. Försökte hitta de där guldkornen. På tv sa man att forskning visat att barn till ensamstående, framförallt mammor, hade en ökad risk att bli kriminella. Hon undrade tyst vilken risk det fanns för barnen om mammorna stannat kvar i destruktiva förhållanden. Hon drack sitt kaffe, åt sina knäckebröd och njöt av rutinerna.

En man stannade kvar längre. Han som var gift och som älskade sina kvällspromenader. Han kom till henne sent på kvällen, allt var tyst och mörkt, hett, hemligt och intensivt. Hon uppskattade de snabba mötena utan frågor och krav, men saknade samtalen där han ställde frågor och hon svarade.

Hon följde med sina kollegor till puben. De drack vin och hon hade gjort sig fin. Han satt med sina vänner vid bordet lite längre in. Han såg henne sitta på den höga barstolen. Han såg henne dra försiktigt i sin korta kjol som glidit upp högt på låret. Vad tänkte han? Hur kände hon?

Hon uppvaktade honom på hans födelsedagar, visste allt om hans arbete, lite om hans vänner och mer om hans familj, fru, son och dotter.

Han visste inte att det enda hon ville var att äta middag med honom.

Lämna kommentar Dela inlägget:

Jag och Bridget Jones

Hypokondrikern i mig viskar ibland, skriker högt oftare, och talar om att jag är allvarligt sjuk. De enda symptom jag inte fått hittills är typiskt manliga åkommor som tex testikelproblem, av naturliga skäl, och jag tänker “inte än, nej”.

Efter att ha tröttnat på den envisa rösten, tröttnat på att besöka läkare och genomgå obehagliga undersökningar, oftast utan verklig anledning, bokade jag tid med personliga tränaren Johan. Han frågade vad mitt mål var, och jag fick fundera. Skulle jag gå ner i vikt? Få synliga muskler? Rehabilitera någon kroppsdel?

Ja, det där med rehabilitering lät vettigt, hela kroppen behöver det. Men det verkliga svaret jag gav honom var att jag vill orka med min kropp som tagits över av klimakteriet. Jag vill kunna dansa hela natten när jag snart fyller femtio år.

Jag vill också kunna jobba, även med mina olika förtroendeuppdrag för socialdemokraterna. Och jag vill slippa ha ont av kroppens alla förändringar jag inte bett om.

Så, klockan sju igår morse stod jag utanför träningslokalen ombytt och med ny vattenflaska i handen. Jisses, vad jag var peppad. Nu jäklar skulle kroppen få en riktig anledning att ha ont!

Johan visade mig runt. Satte fast ett pulsband på mig som skulle ge viktig information. Japp, tänkte jag, inget mer snack nu! Sätt igång maskinerna, nu ska jag tränas!

Efter att ha klarat fem minuter på en maskin Cross-nånting där fötterna pendlar som när man cyklar samtidigt som man vevar med händerna på spakar, kändes hela träningen som en lek. Jag log hela tiden.

Jag blev instruerad att ta mig vidare genom lokalens olika maskiner och träningsmoment. Jag skulle sitta på en bänk, resa mig upp på ena benet utan att ta hjälp av det andra, jag fick inte heller använda händerna som stöd. Jag skulle sitta i nittio graders vinkel mot en vägg, jag klarade femtionio sekunder. Jag kände mig stark.

Johan sa att jag skulle göra armhävningar. Jag kom ner. Inte upp. Och längtan efter en lång after work med mycket vin dök upp i mitt medvetande. Eller en filmkväll i soffan med godis som sällskap. Jag och Bridget Jones. Oslagbart underbart hade det varit.

När den övningen var över och jag kunde vältra mig över på rygg skulle jag ligga kvar, hålla svanken nere, handflatorna uppåtvända. Jag skulle lyfta benen uppåt, böja knäna i vinkel och sakta dra ner ena benet mot golvet utan att nå det helt. Jag fes när jag tog i, och mitt ansträngda leende måste ha framstått som galet. Jag och Bridget Jones.

Men jag reste mig upp, drog ner tröjan som glidit upp över mina magar, och jag drog upp byxorna som glidit inte så charmigt neråt.

-“Ditt hjärta kommer att tacka dig”, sa han uppmuntrande, “när din kondition blir bättre”. Mina ögon stirrade tomt på honom. Ansiktet glödde av ansträngning.

Så jag bokade in honom att coacha mig på ett pass till, nästa tisdag kl sju på morgonen. Därefter ska jag klara mig själv med hjälp av ett program han ska sätta ihop, anpassat för mig. Och det ska banne mig resultera i att jag kan dansa hela natten lång, när jag vill.

Klimakteriet, du är min starkaste inspiration!

Lämna kommentar (4 st) Dela inlägget:

Ibland blir det rätt

Jag har förmånen att vara förälder med det ansvar och de känslor likt berg-och dalbana det innebär. Det som ofta gör sig påmint är vilken ynnest det är att få vara nära dagens ungdomar, “hänga” med dem om man uttrycker sig på deras sätt. Det sker för sällan enligt mig. För ofta enligt honom.
Och det är inte förrän efteråt vi vet om vi gjort rätt. Om våra budskap, ledande sätt, glada heja-rop och skarpa tillrättavisanden gjort någon verkan.

När min tonåring var sju år tänkte jag att det var dags att lära ut vikten av vad demokrati betyder. Jag hade planerat innehållet i mitt “samtal”, och klurat ut olika citat och händelser i historien som en så ung person skulle kunna ta till sig. Jag hade stora förhoppningar om ett givande samtal där min son med intresserade ögon och lyssnande öron skulle ta till sig av budskapet. Han skulle ställa relevanta frågor. Han skulle förstå och visa att han förstod hur viktigt det är att fortsätta driva samhället framåt i demokratisk anda.

Vi satte oss i soffan och jag berättade hur viktigt det är att alla får vara med och bestämma. Att det är viktigt att följa det som är bestämt och att alla blir lyssnade på. Jag fortsatte med att man måste respektera allas åsikter även om man inte håller med, och att man ska vara ärlig och en snäll kamrat.

Han bet på naglarna, tittade ut genom fönstret och gäspade. Emellanåt ställde han en fråga, ville dricka vatten och krängde med kroppen i soffan. Men jag gav inte upp. Efter samtalet var jag nöjd men högst osäker på om det viktiga budskapet gått fram.

Senare på kvällen skulle vi hyra videofilm. Jag sa att han skulle bada och göra sig iordning för kvällen medan min man skulle hyra filmen.

-Jag vill inte det. Jag vill följa med och hyra film, sa han bestämt.
-Det blir bättre om du gör dig iordning, då går det snabbare och vi får en roligare kväll ihop. Vi ska äta godis, lockade jag.
-Nej, sa sonen, jag ska med! Jag vill vara med och välja film! Jag vill vara med och välja godis! Jag vill vara med!
-Sluta nu, det blir bättre om vi gör som jag säger, sa jag igen, vi sparar ju tid.

Jag började bli irriterad över att behöva tjata och han gav sig inte. Men vår diskussion slutade då sonen visade på integritet, kraft och mod.

Han höll armarna i kors över bröstet, tittade på mig med skarp blick och använde en tydlig röst.

-I den här familjen finns det iallafall ingen demokrati. Här är det en som bestämmer utan att lyssna på vad andra vill. En som bestämmer utan att lyssna. Ja, här finns det minsann ingen demokrati.

Jag kunde hålla mig för skratt och givetvis åkte han med för att hyra film. Han fick välja godis helt fritt. Och jag var så otroligt glad över att han hade visat att han hade inte bara lyssnat, utan även förstått precis vad demokrati kan handla om, i stort som smått.

Idag när han är sjutton år kom ytterligare ett bevis på att jag bidragit till något bra när det gäller föräldraskap, även om mitt självförtroende ofta vacklar. Nu vill han inte titta på film och äta godis med mig, så klart. Men en stor och varm kram ska han få, min lilla långa pojk!

Med detta vill jag påminna om hur viktiga förebilder vi kan vara för våra ungdomar, både våra egna och andras. Vi har ett ansvar och vi måste ta det, för det är de värda.

Kram

Lämna kommentar Dela inlägget:

Det finns inget internet längre!

Jag har aldrig haft råd att ta med sonen på en skidresa när det varit sportlov. Som ensamstående förälder var jag tvungen att prioritera andra saker, och försökte istället få till en trevlig campingresa när det var sommarlov. Jag njöt av att leva fattig och ensam efter ett kort och katastrofalt dåligt förhållande som ändå resulterade i det käraste jag vet, min son. Tänk att två vuxna personer som hatar så mycket ändå lyckades skapa något så vackert. Ja, det är magiskt.

Jag har egentligen aldrig gillat att åka skidor. I och för sig har jag aldrig testat mer än miniskidor i en snötäckt trädgård, men det gav ingen mersmak och väckte inte min nyfikenhet. Om det var själva skidåkningen eller underlaget och omgivningen som gjorde aktiviteten mindre intressant får jag låta vara osagt. Ja, ni ser det säkert framför er.

Däremot älskar jag sol och värme, men jag kunde inte spara ihop till en charterresa heller. Tack och lov var sonen nöjd med att tillbringa dagar i simhallen när jag slutat jobbet. Jag kunde flexa ut tidigare, hämta badkläder och simglasögon, simring och hänglås till skåpet och sen plaskade vi och skvätte vatten på varandra, fikade och somnade nöjda tidigt på kvällarna.

Efter hand som åren gick utökade vi familjen med en underbar man som vi kunde stå ut med, och som visade att han skulle stå ut med oss, framför allt mig. Vi gifte oss efter några år trots att min son, när han var väldigt liten, lovat att han skulle döda min blivande man. Sonen stampade i golvet och deklarerade med klar och tydlig röst att det var han och ingen annan som fick leva med hans mamma. Alla överlevde detta trauma och livet blev lättare. Idag skrattar vi åt det.

Under våra gemensamma år som familj har vi varit på många sommarresor. Vi har sparat ihop pengar, rest runt i Europa, bilat och flugit, varvat båtresor med tåg, och vi har upptäckt och njutit, grälat och blivit sams som vanliga familjer gör. Sonen har fått vänner från olika länder och fått öva sina kunskaper i engelska och franska. Han har upplevt äventyr och tristess, gråt och skratt.

Och nu har det hänt. Jag har för första gången kunnat boka en sportlovsresa. Vi ska ha en weekend i London, med besök på Madame Tussauds. Vi ska äta fish and chips och dricka läsk när vi vill utan att tänka på hälsan och vi ska titta på folk och sonen ska köpa kläder. Jag var så förväntansfull innan jag skulle berätta denna fantastiska nyhet för honom!

Jag berättade. Och tonåringen svarade med en fråga.
-Finns det internet på hotellet?

Och jag ville skrika ett högt NEJ! Internetet har tagit slut! Det finns inget internet längre! Det är definitivt slut på internet i London! På alla hotell! Och det kommer aldrig tillbaka! Sorry! Världen är tom på internet! No. internet. In. The. Whole, World.

Vi åker på fredag och ser fram mot vår Londonhelg tillsammans. Vi ska vara turister, se på fotboll när Fulham möter Middlesbrough FC på Craven Cottage, live! Och det blir helt helt fritt från alla skärmar och internet. Och det bästa blir att få göra ytterligare en resa han vill följa med på innan han blir vuxen. Denna gång, för första gång, på ett sportlov.

Lämna kommentar (6 st) Dela inlägget:

Om det sker igen…

Första gången var jag 6 år. Sedan hände det igen när jag var äldre tonåring. Och ytterligare vid ett tillfälle på våren när jag precis fyllt 23 år.

Jag skriver om övergrepp. Sexuella trakasserier. Inviter jag inte bett om. Oönskade händer på min kropp. Smekningar. Trutande munnar och trånande blickar.

Som liten tjej blev jag upplyft i hans knä av de vuxna runt mig. Han ville ju så gärna ha mig där. En äldre mans hand som sakta smekte mitt lår. Ingen såg och ingen lyssnade på mig när jag sa att jag inte ville. Samme man som slet upp mig i sitt knä, kysste mig, stack in sin tunga i min mun, när jag blivit ivägskickad att hämta grönsaker från hans odling. Om jag berättade något skulle han döda mig. Och jag var övertygad om sanningen i hans ord och blick.

Som tonåring på discot i staden tog han mig på bröstet. På låret när jag satt på stolen. Jag bad honom ta bort handen. Sluta röra mig. Han blev förbannad. Jag blev rädd och förbannad. Han knuffade till mig, jag slog till honom och det kändes bra när han fördes ut. Hora, skrek han på väg ut mellan två starka vakter. Jag kände inte killen, hade aldrig mött honom tidigare. Och jag hade kort kjol på mig, tight topp och hade känt mig vacker när jag kom till festen med väninnorna.

Som vuxen på väg i bilen till en annan stad långt upp i Sverige. Min fackliga kollega körde och vi såg fram mot vår vistelse med möten och företagsbesök. Jag trodde vi hade samma mål med resan. Det är 26 år sedan, men händerna darrar när jag vågar minnas och nu skriver om det. På kvällen skulle vi förbereda oss inför morgondagen. Våra hotellrum låg på bottenvåningen, jämte varandra. Kom in till mig, sa han, så jobbar vi lite.

Vi satt i soffan. Jag tackade nej till drycken han ville bjuda på. Han var envis, trugade och sa att lite kan du väl ta? Jag vågade inte säga nej, jag smuttade på den brunfärgade vätskan. Han reste sig upp, låste hotelldörren och jag svalde mina tvivel ihop med dropparna i glaset. Han satte sig jämte mig igen, lyfte handen och smekte mitt öra, tog på mitt örhänge och sa att det var ett fint smycke på en vacker flicka.

Vad var det som hände, tänkte jag. Vad skulle jag göra? Vad kunde jag göra? Skulle jag våga tolka hans vilja som något jag inte ville?

Jag reste mig upp för att lämna rummet, han ställde sig i vägen, tryckte mig mot väggen. Jag kunde känna hans kön mot mig, mina låsta armar darrade och rädslan lade sig som en tung filt över mina tankar.

Han tryckte samman mitt ansikte med sina händer, försökte kyssa mig, log och munnen såg blöt ut, det minns jag tydligt. Jag kunde inte ta mig loss, men lyfte mitt högra knä tillräckligt högt för att han skulle förstå att jag inte sagt ja, jag ville inte det han ville. Och jag kunde låsa upp dörren och ta mig in i mitt hotellrum, i säkerhet. Natten tillbringade jag med ytterkläderna på mig, för tänk om han försökte ta sig in igen. Antingen genom dörren eller fönstret. Och jag funderade på hur hemresan morgon därpå skulle gå.

Den enda gemensamma nämnare är att det är män som gjort detta. Och att jag var offret.

Och skillnaden från då till idag är att jag inte förblir tyst om det sker igen.

Lämna kommentar (10 st) Dela inlägget:

Makt över dåligt samvete

Jag läser meddelandet som kom på min telefon några dagar tidigare. Där står att jag är välkommen att fira min pappas födelsedag på söndag. Allt är planerat, bokat och klart. Jag är också välkommen att fira på självaste födelsedagen som sker en vecka senare. Då blir det kaffe med tårta, musik och glada leenden. Det står att jag ska lämna besked snarast om jag kommer eller inte. Och hur mycket jag ska betala för festligheterna.

Min pappa ringer tidigt på morgonen. Frågar om jag kommer på söndag och hämtar honom? Visst ska det bli gott. Visst ska det bli trevligt. Alla kommer. Det ska bli fest.

Trots det tidiga samtalet, trots att det inte blir tydligt uttalat denna gång heller, vet jag att inte heller han vill vara med på detta. Han vill egentligen att jag ska boka en taxi till honom, att vi ska fika på stan och att han ska få gå Storgatan fram och tillbaka med sin rullator och se på folk. Få hälsa på gamla vänner han inte sett på länge. Innan hemresa ska den obligatoriska kvällstidningen köpas, och jag får inte missa alla olika tidningar med korsord han måste ha.

Denna söndag hade jag tänkt umgås med mig själv. Vandra runt med slappa byxor, för stor tröja och ha flip-flopp mellan lägenheten och tvättstugan. Jag hade planerat att ligga i soffan, läsa den där bra boken jag inte hunnit börja på, och lägga patiens på datorn. Laga lyxmiddag av rester och dricka rött vin till det. Tända ljus och kanske låta bli att svara i telefonen. Denna söndag skulle bli min första lediga dag på två veckor.

Jag är så irriterande dålig på att säga nej. Jag är fortfarande så bra på att få dåligt samvete när jag inte gör som andra vill och har tänkt. Och jag lämnar för ofta över min makt till andra som inte vet hur jag tänker.

Så jag avbokade middagen med pappa. Jag avbokade och det dåliga samvetet skrek högt i mina öron hela dagen. Pappa hämtades till middagen, satt där med sina syskon som pratade om samma saker som förra året, skrattade åt samma skämt som förra året, och svor över samma saker som förra gången vi träffades. Och mitt samvete skrek så högt att jag ringde till pappa på kvällen och sa att på självaste födelsedagen skulle jag komma. Då tar jag ledigt från jobbet på eftermiddagen. Då ska jag ha en present med till honom. Jag ska dricka kaffe, äta tårta, le och applådera musikerna.

Och sen ska jag stressa hem till mitt köksbord för ett möte med partikollegor och en tonåring som äntligen kommit hem efter en lång pappa-vecka. Och när klockan är sent på kvällen kommer jag att hinna fråga tonåringen hur skoldagen varit, hann läxorna bli inskickade, du kom väl i tid till alla lektioner? Och du kunde väl så klart säga nej till det där som dina kompisar ville ha med dig på? Som du inte vill göra men har så svårt att säga nej till…?

Lämna kommentar Dela inlägget: