Hon tittade nervöst på stickan. Hon såg rätt. Hon var gravid igen.

Hon hade levt i en kort men svår relation med en man som på olika sätt gjorde Hennes liv svårt. Hon skulle inte träffa vem Hon ville, klä sig som Hon ville och inte göra vad Hon ville. Självkänslan sjönk i takt med hans kontroll och vilja att begränsa.

När Hon blev gravid första gången krävde han att det skulle göras faderskapsprov. Därefter ville han vägra att skriva på faderskapet men ändrade sig.

Till slut tog Hon mod till sig att skriva på kontrakt till en annan lägenhet och visade inte hyreskontraktet förrän det var klart. Hon skulle flytta en månad senare och fick till svar att bara Hon tog med sig den där jävla ungen också, så skulle det bli bra. Deras gemensamma barn var ett år.

Hon hade gråtit. Sen rest sig. Och Hon hade flyttat.

Men relationen var inte över, där fanns en dragningskraft som inte kunde förklaras. Han besökte henne på kvällarna. De älskade igen. Därför satt Hon på badrumsstolen och välkomnade kylan som spred sig i kroppen. Hon var gravid igen.

Hon kramade om sitt älskade lilla barn extra hårt och tankarna hoppade fram och tillbaka. Tänk att Hon skulle få ett lika ljuvligt barn till. Skulle Hon klara det? Att vara ensamstående till två barn, ha vikariat och en relation som inte var värd namnet?

I kyrkbänken försökte Hon hämta svar. Hon satt där tyst, ensam, längst bak ibland, längst fram ofta. Funderade högt, och vred och vände på sitt liv och önskningar. Hon hade allt i sina händer. Hon tog långa promenader, läste om erfarenheter från andra kvinnor som upplevt liknande och försökte känna efter vad Hon verkligen ville göra. Kunde göra.

Hon frågade ingen om råd, men kontaktade sin barnmorska som Hon hade gått till när Hon var gravid förra gången. Karin strålade i hela ansiktet och Hon älskade att möta hennes varma blick och förtroendeingivande leende. 

Tyvärr räckte det inte för Henne. Osäkerheten och rädslan för att inte räcka till var starkare än hennes kraft. Så Hon bokade tid för att göra en abort. Gynekologiska undersökningar, provtagningar, professionell och förstående personal som bara ville Henne väl. Sedan var det dags.

En väninna följde med, höll Henne i handen när de gick genom dörren in till avdelningen där Hon skulle förlora en del av sig själv.

Aborten genomfördes och Hon visste inte om smärtan från magen eller själen gjorde ondast. När det lilla nyss påbörjade livet rann ur Henne kände Hon bara tomhet och en stark längtan efter att komma hem och ta hand om sorgen.

Hon tog sig genom tiden som följde, återhämtade sig sakta och kände efterhand att hon trots allt tagit rätt beslut. Men hur kunde Hon veta det egentligen. Det Hon bar med sig var en erfarenhet Hon önskat att Hon inte behövt ha, men den gjorde Henne starkare. Den gjorde Henne så stark att Hon kunde kasta ut relationen, ta tillbaka nyckeln och skapa sig ett nytt liv där det viktigaste var att Hon och barnet var mätta, hade kläder efter behov och omtänksamma vänner och familj. Och Hon blev sig själv igen. Stark och med självkänsla, självförtroende.

För det är meningen med livet; inte leva för det vi förlorat utan det vi har framför oss. Ta nya chanser. Våga. Njuta av livet vi lever här och nu. Det är viktigt.