Makt över dåligt samvete

Jag läser meddelandet som kom på min telefon några dagar tidigare. Där står att jag är välkommen att fira min pappas födelsedag på söndag. Allt är planerat, bokat och klart. Jag är också välkommen att fira på självaste födelsedagen som sker en vecka senare. Då blir det kaffe med tårta, musik och glada leenden. Det står att jag ska lämna besked snarast om jag kommer eller inte. Och hur mycket jag ska betala för festligheterna.

Min pappa ringer tidigt på morgonen. Frågar om jag kommer på söndag och hämtar honom? Visst ska det bli gott. Visst ska det bli trevligt. Alla kommer. Det ska bli fest.

Trots det tidiga samtalet, trots att det inte blir tydligt uttalat denna gång heller, vet jag att inte heller han vill vara med på detta. Han vill egentligen att jag ska boka en taxi till honom, att vi ska fika på stan och att han ska få gå Storgatan fram och tillbaka med sin rullator och se på folk. Få hälsa på gamla vänner han inte sett på länge. Innan hemresa ska den obligatoriska kvällstidningen köpas, och jag får inte missa alla olika tidningar med korsord han måste ha.

Denna söndag hade jag tänkt umgås med mig själv. Vandra runt med slappa byxor, för stor tröja och ha flip-flopp mellan lägenheten och tvättstugan. Jag hade planerat att ligga i soffan, läsa den där bra boken jag inte hunnit börja på, och lägga patiens på datorn. Laga lyxmiddag av rester och dricka rött vin till det. Tända ljus och kanske låta bli att svara i telefonen. Denna söndag skulle bli min första lediga dag på två veckor.

Jag är så irriterande dålig på att säga nej. Jag är fortfarande så bra på att få dåligt samvete när jag inte gör som andra vill och har tänkt. Och jag lämnar för ofta över min makt till andra som inte vet hur jag tänker.

Så jag avbokade middagen med pappa. Jag avbokade och det dåliga samvetet skrek högt i mina öron hela dagen. Pappa hämtades till middagen, satt där med sina syskon som pratade om samma saker som förra året, skrattade åt samma skämt som förra året, och svor över samma saker som förra gången vi träffades. Och mitt samvete skrek så högt att jag ringde till pappa på kvällen och sa att på självaste födelsedagen skulle jag komma. Då tar jag ledigt från jobbet på eftermiddagen. Då ska jag ha en present med till honom. Jag ska dricka kaffe, äta tårta, le och applådera musikerna.

Och sen ska jag stressa hem till mitt köksbord för ett möte med partikollegor och en tonåring som äntligen kommit hem efter en lång pappa-vecka. Och när klockan är sent på kvällen kommer jag att hinna fråga tonåringen hur skoldagen varit, hann läxorna bli inskickade, du kom väl i tid till alla lektioner? Och du kunde väl så klart säga nej till det där som dina kompisar ville ha med dig på? Som du inte vill göra men har så svårt att säga nej till…?

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *