Kvinnan I Fönstret

Jag ser dig i fönstret, bakom glasrutan. Du tittar ner som mot din axel, och drar lite försiktigt i ditt långa hår. Höfterna rör sig vaggande från sida till sida. Fötterna flyttar sig, ett steg till höger, ett steg till vänster. Frånvarande lyfter du den andra armen, lägger handen bakom huvudet och på håret som du rufsar om lite.

På fötterna har du högklackade skor med svarta remmar som slingrar sig upp mot dina vrister. Klackarna är smala, vassa. Du döljer inte mycket av ditt kön, en svart liten tygbit är fastsydd i smala band som slingrar sig runt, bak mot din rumpa. Över bröstvårtorna finns inget mer än lite glitter och runt halsen har du ett läderband med nitar. Röda läppar. Svartmålade ögon. Tomma ögon som försöker undvika mina.

Jag vet inte ditt namn, så jag kallar dig Syster.

Jag tror att du har förberett dig. Vaknat på morgonen, druckit kaffe och kanske fått i dig en smörgås. Dagens första cigarett smakar gott. Du har sovit dåligt i den hårda sängen och vaknat flera gånger. Men det spelar ingen roll. Idag är en ny dag. Med nya män som du ska ta dig an. Du har duschat, sminkat dig och besvarat sms och mail. Bäddat rent med nya lakan. Du är glad över att du kom ihåg att köpa den där tuben med glidmedel som tagit slut och att du inte glömde kondomerna. Det är ju inte alla som vill använda kondom, men du brukar försöka lirka med männen. Ibland fungerar det. Oftast inte.

Det är varmt ute och solen skiner in i ditt fönster. Åttio euro har betalats för din plats, det räcker för en dag. Det är många som strosar förbi på gatan framför dig. Män, kvinnor. Unga och äldre, ja till och med barn går förbi med glassar i sina händer. Det är förbjudet att fotografera, men titta få man ju. Och när en man stannar upp, möter din blick på avstånd, försöker du fånga hans intresse. Du lyfter högerhanden, svänger lite mer på höfterna och kröker pekfingret fram och tillbaka. Utan ord säger du: – Kom hit, kom hit. Jag lovar dig en skön stund där min kropp blir din. Dina önskemål och begär tillfredsställs tills du får utlösning. Och är inte timmen över ska jag försöka ge dig mer. Du får använda mig som i din fantasi, men jag ber dig, skada mig inte mer än nödvändigt.

Framåt kvällen och in på natten är det ofta grupper av män som tittar på er i fönstren. De kan välja och vraka mellan dig och dina väninnor. De kan välja en ljus kvinna, mörk, ung, yngre, tjock, smal, erfaren eller hon som är ny. De brukar skratta där de står, och peka på er. Sen kommer de in och du får lämna ditt fönster en stund. Du är snart tillbaka.

Det finns de som menar att du själv vill detta. Att du valt att stå där och sälja orgasmer. Att du själv njuter av det och att du inte vill sluta. Jag tror inte för ett ögonblick på dem, jag lovar dig. Jag tror istället att det handlar om makt. Om att för en stund få äga. Som om någon människa kan äga en annan. Att män kan betala för sex är något jag aldrig kommer att kunna förstå. Att kalla det för ett yrke gör det än värre. Du och jag, vi vet ju att det inte är så. Din frihet är lika mycket värd som hans frihet.

 

Syster, du finns bara ett stenkast från Amsterdams äldsta kyrka. Jag fotograferade grönskan utanför ditt fönster, och asfalten. De vackra ljuslyktorna som står i rad. Fönster i hus där familjer bor. På fotografiet syns balkonger där de kan sitta och dricka sitt kaffe en solig eftermiddag.

Jag fotograferade inte dig, men glömmer dig aldrig.

 

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Coola kärringen

Var på kroppen är huden som mest slapp? Var är den minst rynkig och gropig förutom rumpan och ansiktet?

Jag var tvungen att kolla efter så gott det gick, planera och fundera. Vilken stil på texten? Färg på blomman?

Så blev det onsdag eftermiddag, jag svettades och skakade lite.

-Jag ska bara röka lite, sa hon, den unga tatuerade tjejen med piercingar i ansiktet som skapade smilgropar i hennes näpna ansikte.

Röka? Jag sitter ju här nu, med rakad arm och avtvättad med någon gulbrun sörja. Jag har inget synligt hår på armen ville jag tillägga, men det är rutin sa hon. Den piercade och tatuerade flickan.

Och hur fasen hamnade jag här?

Jag är släktforskare och boken jag skrev om alla människor jag hittat i kyrk- och hembygdsböcker hade jag gett i present till min familj i Norge. En av alla personer jag fann, Sander Sanderson, var den lille rödhårige mannen som flyttade från Skottland till Norge på mitten av 1500-talet. Han tillhörde klanen McDonald och historier om honom och hans kompisar är väldigt intressanta. Han var skrivare enligt historien och där fann jag ett väldigt starkt släktskap. Sander var även medlem i klanen som hade konflikter med andra klaner och kungahus, och än idag blir man bedömd efter vilken klan man sägs tillhöra. Det fick jag veta när jag provsmakade whisky i en butik i Edinburg för några år sedan. En McDonald kan man lita på sägs det. Och det tror jag definitivt på.

Titeln på min bok blev klanen McDonalds motto: Per Mare Per Terras. By Sea and By Land.

Och släkten i Norge samlades för några år sedan då boken var klar. Vi åt och drack gott. En av kusinbarnen spelade folkmusik på sin fiol och min moster och mina morbröder, kusiner och deras barn, nya fruar och exmän berättade släkthistorier och vi var lika varandra och vi var inte lika varandra. Och där fanns en gemensam känsla av att vi hör ihop. Vi är familj.

Så för några veckor sedan var vi i Norge för att fira min systers 50-års dag. Vi var på restaurang och jag drack både champagne och vin. Skrattade och skojade. Då släpper svägerskan en nyhet. Hennes barn, mina kusinbarn, har tatuerat in mottot på sina kroppar. Hon visade foton på två unga människor som jag är släkt med, som tatuerat in Per Mare Per Terras. Och nu hoppades hon verkligen att jag hittat rätt information i släktböckerna. Att det är sant att vi härstammar från han, den där rödhårige Sander. Och att han var en McDonald.

Där och då sa jag, helt oplanerat och väldigt spontant, att jag också skulle göra det. Jag skulle minsann också tatuera mig, med samma motto. Jag utmanade min syster och kusin att göra detsamma. Vi gör det, om du gör det först, sa de. Och jag lovade. Klockan var mycket och jag var oövervinnerlig.

Så där satt jag denna onsdag. Och jäklar vad cool kärringen kände sig när det var klart!

I did it! Och för evigt är jag märkt av historiens maktspel, konflikter och emigrationer från ena landet till det andra. Historien och personers val som till slut leder till mig. Per Mare Per Terras!

Lämna kommentar (4 st) Dela inlägget:

hon som såg till att han kunde saknas

det skrivs ofta om våra pappor. De som inte varit närvarande, de som är närvarande. Pappor som på olika sätt inte varit pappor, pappor som älskats och hatats och så de nya pappor som blivit förebilder, en slags bonusvuxen som kommit att leva med familjen. Men oftast handlar det om en romantiserad bild av en pappa som inte räcker till men som ändå höjs till skyarna. Han som saknas och som blir en oåtkomlig idol.

jag saknar texter om mamman. Inte om mamman som inte räcker till. Inte om hon som stack. Nej, jag saknar boken om mamman som finns där. Hon som står bakom, framför honom och som ibland är både mamma och pappa på samma gång. Som med fast hand, humor och ett lugnande leende löser alla problem ett barn kan ha. Hon som tas för given. En mamma som min som såg till att han kunde saknas.

min mamma är död sedan många år och jag ska skriva om henne en dag. Men än så länge gör det för ont att beskriva hennes runda kinder. Hur det kändes att ringa henne och höra henne säga smeknamn på mig som ingen annan visste eller använde: Stumperud. Hej Stumperud, sa hon. Hennes blick.

nej, istället väljer jag denna gång att göra som många andra, jag skriver om min pappa som lever. Han är dement och tjatig. Har hellre haft alkohol och flaskan som vän. Han som oförutsägbart kom förbi en lördagsmorgon och busvisslade, tog med mig och min syster till lekparken och svingade oss runt som i en karusell. Han som gav oss ett dockskåp i trettonårspresent. Vi köpte godis och sen gick han.

det har blivit viktigt för mig att beskriva honom. Han lever ju nu och har gett mig liv. Jag ska senare beskriva min mamma. Hon som av resultatet bar mig i sin kropp. Som födde fram mig en kall vinterkväll i januari.

i förgår började han planera äventyret som skulle ske dagen efter. Lakers-tröjan han fått av sin dotter hängde på sin galge i hallen. Öronproppar låg på bordet. Men han hade inte bestämt sig än för vilket lag han skulle heja på, Lakers eller Brynäs? Personalen på boendet klappade om honom efter kvällsmaten och skojade med honom, sa att det fanns väl bara ett lag.

han berättar att han i sin ungdom kört moped till Gävle, Brynäs hemstad. Han arbetade där en period i sitt liv, minns inte precis med vad. Han har varit på sjön också, och visar en grön prick i vecket mellan tumme och pekfinger. Han har haft med polisen att göra, fått skjuts av dem otaliga gånger och gett dem cigarettpaket som tack. Ja, det funkar så i Holland, säger han. Men när jag var i Gävle spelade vi hockey och vi hade tidningspapper som benskydd.

det var en annan tid. Idag är idag.

färdtjänst hämtar honom och dottern möter upp vid ingången. Han stannar till, knäpper sina byxor som glidit ner, och går sakta vidare med sin röda rullator. Det är svårt för honom att sätta sig ned, den tunga kroppen är sliten och stor. Kroppen värken efter många års industriarbete. På knä, krypandes in i tunnor som skulle slipas.

han skojar med kvinnan som sitter på stolen bredvid. Han känner inte henne, men klappar hennes arm och gör gester. Inga ord kan höras när arenan fylls med fyrverkerier och hög musik. Matchtröjan är på, öronpropparna i. Nu kan matchen börja!

en annan kvinna kommer fram, lägger en arm runt hans hals och kramar om. Hon ser glad ut, pappa ser förvånat upp på henne. Demensen gör sig påmind, men han är väldigt skicklig på att dölja sitt dåliga minne. Hon tror han känner igen henne. Jag ser i hans blick att han ler, pratar och håller med i allt hon säger. -Vem fan var det? frågar han mig när hon kramat om en sista gång och gått iväg för att se tredje perioden. Jag vet inte, svarar jag. Hemmalaget vinner på straffar men det ser han inte. Färdtjänst är bokad för hemfärd och den tiden får inte missas.

han önskar sig bara kokta grisfötter i julklapp. -Kan man äta röven kan man äta fötterna, säger han till min grimas.

jag ska koka grisfötterna till honom. Åka och besöka honom på julaftons morgon. Vi ska dricka kaffe och jag ska krama honom, önska honom God Jul, pappa!

sen ska jag skriva berättelsen om min mamma. Hon som fanns där. Bakom honom, framför honom, hon som såg till att allt blev bra.

Lämna kommentar Dela inlägget:

Jag bet honom inte!

Med nån slags spiralsug och hans fingrar i munnen, och tandsköterskan jämte som assisterade låg jag där och darrade. Tänkte som jag brukar göra; när jag är på gyn vore det mycket lättare att ligga i tandläkarstolen. Och när jag är hos tandläkaren tänker jag att den där gynundersökningen minsann är lättare att genomföra, trots att man ligger där med benen i vädret och visar upp ”paradiset”.

Det började dagen innan. Efter en lång dag med arbete på miljökontoret och därefter årets sista kommunfullmäktige var jag trött och godissugen. Satte mig bekvämt i soffan och prasslade av pappret. Den såg så god ut!

Aj! Och där satt tandkronan fast i lakritskolan jag precis stoppat i munnen. Jag spottade ut det, kolan och tanden stirrade tillbaka och jag tyckte mig höra ett HA!

Och eftersom jag inte är jätteglad över tandläkarbesök svor jag tyst inombords. Dessutom visste jag att det skulle kosta. Det skulle bli den dyraste kolan jag nånsin haft i min mun!

Jag hade tur att få en tid snabbt, trots julstress. Tog kronan med mig i en liten plastpåse, la mig i stolen och jäklar vad det isade när han rengjorde platsen där tandkronan skulle sättas tillbaka!

Och mitt i hans arbete med min tand säger han:

-Andas lugnt, Anette, annars spänner du dig så tungan är i vägen.

Andas lugnt?? Spänn dig inte?? Det räcker ju med att se vilka verktyg han har förberett! Så lätt är det ju inte att bara släppa på oron, det är ju ingen jäkla picnic man är på! Dessutom ställde han frågor om hur det kändes, kunde jag bita ihop, skavde det någonstans? Som om det går att svara med allt möjligt i munnen!

Nu är det ändå på sin plats att berätta att Johan är världens bästa tandläkare. Han har tålamod med mig, skrattar åt mina skämt, och han är försiktig. Och han lyckades även denna gång att lösa mitt problem. Tanden sitter där den ska. Jag har inte ont. Och jag är redo för all god julmat.

Men kolor ska jag aldrig äta mer. Och jag ska aldrig mer klaga på tandläkare. Han gör ett fantastiskt jobb med en rädd patient som mig. Jag bet honom inte i handen som jag brukade göra med tandläkare när jag var liten. Så visst ser han nöjd ut. Och förresten, jag biter inte gynläkare heller.

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Är du en sån där feministhora?

Så sa han den gången hon berättade att hon skulle engagera sig i stadens kvinnojour. Sonen var ett år och hon hade behov av att göra något viktigt även utanför hemmet.

Det hon inte visste då var att han är en av alla män i Sverige, världen, som är rädda för kvinnors självständighet. Han hade behov av att ha kontroll på henne. Han sa bland annat vad hon skulle ha på sig för kläder. Som den gången hon var kallad till en efterlängtad arbetsintervju.

Hon hade valt att ta på sig grå lite taighta byxor och till det en starkt cerise blus. Efter graviditeten hade hon gått ner i vikt och började känna sig bekväm i sin kropp. Hon kände sig fin.

– Ska du ha det på dig? Så klär man sig när man knullar runt på kontor. Det vet jag. Jag vet att du är en sån.

Hon fick jobbet. Och insåg efterhand att relationen hon levde i kunde vara farlig för henne och deras gemensamma barn.

Hon fick pengar av sina föräldrar så hon kunde ställa sig i bostadskön som då kostade mycket att stå i. Och på hösten fick hon en lägenhet. Sin egna. Hon skrev på kontraktet utan att han fick veta hennes planer, kände sig inte säker på hur det skulle sluta om han visste att hon var på väg till frihet, ett eget liv. Utan honom.

-Du kan flytta och ta den där jävla ungen med dig. Jag vill inte se någon av er mer, sa han när hon tagit mod till sig. Hon minns att han slängde den lilla kroppen med kraft ner i soffan. Och hennes hjärta brast än en gång. En gång av alla gånger. Hon minns varje tillfälle av kränkning. Varje andetag av rädsla. Varje ögonkast och förvriden mun som tydligt talade om vad hon inte fattade. Han läste hennes dagbok i smyg och beskrev hånleende, ibland skrattande, vad han läst. Och hon hade svårt att beskriva det, men det var blandat med mycket misstänksamhet.

Han ringde, skrek att han slängt ut alla hennes möbler på gatan, så hennes bror och kamrat åkte för att hämta det. Hon hade flyttat utan att ta med något så socialtjänsten gav henne 1200 kr så hon kunde köpa madrasser till sig och till sitt lilla barn. Vänner samlade ihop porslin, nödvändiga möbler och känslan när hon satt på köksgolvet innan allt var på plats går inte att beskriva.

En berättelse som denna gör att jag är engagerad i Växjös kvinnojour, Blenda. Jag har fått förtroendet att vara styrelseledamot och det känns bra att vara med och bidra till en av samhällets viktigaste organisationer.

Sveriges kvinnojourer har en enorm kunskap kring våld, makt och jämställdhet. Anställda och jourare arbetar outtröttligt varje dag för att påverka, förebygga, stötta och skydda mot mäns våld mot kvinnor. Och jag får vara en liten del av det.

På lördag den 25 november är det FN:s internationella dag mot mäns våld mot kvinnor. På Kvinnojouren Blenda samarbetar vi ständigt med olika aktörer för att få till stånd ett långsiktigt och strukturerat förebyggande arbete mot mäns våld mot kvinnor.

Låt dagen bli startskottet för ett långsiktigt och kraftfullt arbete för att göra vårt samhälle fritt från våld. För 100 kr om året blir du medlem och bidrar till skydd för kvinnor och utsatta barn. 100 kr.

Vi kan stoppa våldet. Vi måste stoppa våldet. Är du med?

 

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

 

Engagemang

Idag kl 10 var jag i Vislanda för att tillsammans med Missing People Kronoberg söka efter en ung man som försvunnit. Vi gick i skogen på led. Klättrade över fallna träd, plaskade i bäckar och snubblade över grenar. Vi var många med gula västar, kartor och engagemang. Jag blev rörd över att se så många människor dela en allvarlig stund tillsammans över en gemensam sak.
Därefter hade jag turen att få hänga med partivänner (S) och samtala med boende på Lugnet i Växjö. Bemanning i vården var några av synpunkterna vi fick med oss.
Nu är jag hemma och packar inför resa till Linköping kommande vecka, gör ett uppdrag som nämndeman
Jag är så ödmjukt lycklig över att få vara förtroendevald fritidspolitiker och tacksam över allt engagemang jag möter i olika situationer. Tänker att det är en ynnest att få vara en del av något större🌹

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

JA TACK!

Jag kom hem från jobbet, lite trött och med lätt huvudvärk. Och där låg ett brev från socialdemokraterna. Jag öppnade kuvertet medan jag samtidigt förberedde en kopp kaffe och i kuvertet låg det jag inte riktigt vågat hoppas på:

Jag blev så himla glad! Tänk att jag är en av alla engagerade sossar i Växjö som valberedningen vill ge förtroende att påverka politiken ytterligare fyra år! Ni får inte se min glädjedans i köket, men jag visar ett av alla foton jag tagit i veckan, ett foto där jag inte räcker ut tungan som jag ofta gör annars.

Jag ser verkligen fram mot kommande valår och att få träffa väljare, prata politik och och visa att vi kan förändra om vi hjälps åt!

Vi ska prata om att det är viktigt att skapa förutsättningar så våra ungdomar känner framtidshopp. Att våra äldre har ett bra liv i trygghet. Att det är bättre för alla om vi inte hatar och skapar rädsla, utan hjälps åt. Vi är många som tycker att det är oerhört viktigt. Att påverka. Engagera. Att vara en del av demokratin.

Huvudvärken försvann och nu ska jag fira.

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Svaga män och starka kvinnor

Kvinnojourer fyller sina boenden med nödställda kvinnor, unga och äldre, som behöver akut hjälp. Och i Växjö var kvinnojouren Blenda förra året tvungna att säga nej, vi har inte fler sängar. Vi har tyvärr inte plats för dig också. Till sextiosju kvinnor.

Detta sker årligen i Sverige. Kvinnor som söker skydd från sina män får inte alltid plats på skyddade boenden. Flertalet kvinnor och deras barn får efter att ha tagit mod till sig att söka hjälp svaret att nej, vi kan inte ta emot dig. Troligen återvänder flera av dem tillbaka till rädslan. Hoten. Slagen. Till mannen de lever med. Flyr ifrån.

Så här sitter jag nu. Försöker smälta alla intryck från helgens möte där vi, tjugofyra kvinnor och två män, träffats för att planera vår viktiga verksamhet. Vi fick besök av en kvinnojour i västra Sverige som delade med sig av sina erfarenheter. De berättade om vikten av att vara alert vid ökad hotbild. Hur de anställt personal, kurator, boendestödjare, samordnare, pedagog och husmor. Vilka kontakter de har med polis och andra viktiga samhällsfunktioner. Vilka rutiner de ständigt arbetar med att utveckla.

I Växjö har jag turen att tillsammans med andra engagerade styrelsemedlemmar, professionella jourare och anställd personal hos kvinnojouren Blenda, utveckla en verksamhet som går ut på att erbjuda en fredad zon till våldsutsatta kvinnor och deras barn. Vi söker pengar, anställer mer personal, utbyter erfarenheter med andra kvinnojourer, informerar och utbildar fler jourare som vill bidra med olika kompetenser och erfarenheter. Vi lyssnar, tröstar. Vi gör allt vi kan för att hjälpa till. Och vi gör det bra!

Det är givande att i Växjö få vara en del av arbetet med att skydda, säkra, utbilda och också påverka samhället att ännu bättre ge utsatta kvinnor ett skydd. Ett ställe där de kan få råd och stöd. Hjälp med att ta nödvändiga kontakter med polis, socialtjänst, bostadsbolag, advokater och sjukvård.

Det är ju fullständigt oacceptabelt att så många kvinnor och barn årligen nekas trygghet och säkerhet.  Ingen människa, ingen kvinna, inget barn, ska behöva uppleva våld. Men så länge svaga män fortsätter att ta makten från starka kvinnor behövs kvinnojourer som skydd.

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Bröst och bilar

Står återigen i provrummet, svettas och kränger av mig alla kläder på överkroppen. Vill inte se mig i spegeln, men skymtar en blek kropp som hänger och slänger. Som ett skal som inte håller längre. Ett nät som fått stora hål.

Jag skulle köpa bh för ett tag sedan och säljaren lovade att modellen jag provade var ”Rolls Royce” om jag jämförde med den jag hade på mig. Hon liknade min bh vid en bil. Och nu skulle hon försöka få mig att betala dyrt för att gradera upp mig.

Den satt skönt, färgen smälte in på min kropp och hade vacker spetsbrodyr. Hon reglerade banden, sa till mig att böja mig ner och resa mig upp. Hon studerade mig noga. Hon studerade mina bröst noga. Och hon lyckade med sitt uppdrag. Hon övertalade mig om vilka behov mina bröst har. Så jag köpte två stycken när jag ändå var i farten och var så nöjd. Lite skamsen också då det blev riktigt dyrt, men vad fan, tänkte jag. I am worth it – typ.

Men den är inte skön! Spetsen gör att det kliar och till slut svider det på huden. Och jag har flertalet gånger märkt att stämningen blir olustig när jag sitter på möten, står i hissen, äter lunch ute, och jag börjar dra och klia på brösten. Det enda positiva är att den är snygg och passar perfekt.

Så jag stack iväg på lunchen igen. Andfådd stod jag i provrummet och provade ett säkert kort. Märket är detsamma som på mina tidigare inköp av bh, och jag kan ju min storlek, så jag köpte med mig två stycken denna gång också. I am worth it – typ.

Jag lär mig aldrig. För återigen drar jag och sliter i kläderna. Försöker rätta till. Och inser att jag köpte fel storlek. Du vet, i provrummet står man ju stilla. Jag vänder mig om, ser på min kropp ur olika vinklar, lyfter armarna lite tafatt, liksom för att kolla så inget bullar ut nånstans. Och ja, de ligger snällt kvar under tyget.

Tills jag kommer hem, tar på mig inköpet och börjar leva livet i vardagen. Jag går till jobbet, sitter och fikar, står upp och jobbar vid datorn, lyfter kartonger, går i trappan. Svettas och stressar. Blir varm och kall. Skrattar och blir förbannad. Ler och är vänlig. Allt på en gång.

Och min senast nyinköpta bh är varken Rolls Royce eller Jaguar. Den är bara dyr och för liten. Som en liten bil. Typ.

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

En glimt av tiden

Medan författaren glatt skriver personliga hälsningar i varje nytryckt bok pågår släppefesten bakom honom, runt honom. Det är många som vill köpa ett exemplar. Han skrattar på skånska. Talar skånska. Och han är glad över att vänner delar hans glädje.

Hans pappa, Stig, sägs vara Sveriges äldsta bloggare. Han är åttiosex år och snappar upp allt möjligt som kan tänkas vara värt att skriva om. Hans ena barnbarn får agera fotograf till ett foto som ska publiceras ihop med nyskriven text. När han hälsar gör han det med en kram och plirigt nyfikna ögon.

På festen finns också den nittioåriga danska konstnärinnan som äger en sköldpadda som är tjugo år yngre. Hon är en bestämd dam med färgglad scarves som håller ihop håret. På fötterna har hon raggsockor och under tunikan syns vackra vita spetsbyxor som slutar mellan knäna och foten.

Hundarna Floyd och Stubbe rörde sig vant bland alla gäster. Stubbe är en fd gatuhund, adopterad från Thailand, som levt sitt liv som hundarnas kung. Skygg och vaksam studerar han alla gäster, gärna på håll. Floyd svansar världsvant runt.

Det är först när sköldpaddan blir inbjuden på festen som Floyd spetsar sina öron och blir riktigt nyfiken. Han lägger sig under min stol och nosar på sköldpaddans ben som hastigt dras in. Sköldpaddan gömmer sig i skalet och bajsar på golvet. Floyds ägare blir snällt ombedd av  att torka upp efter honom.

Gästerna hemma hos författaren Mikael Bergstrand har tagit hans önskan om klädsel från åttiotalet på allvar, och jag möter flera tennisspelare som ser ut som Björn Borg. De har sina gamla racketar med sig och korta shorts, pannband och långt hår. Vi är i ett korsvirkeshus i en idyll och vi är olika men lika. Då och nu. Till klädsel, utseende och bakgrund.

Jag ser volangklänningar och axelvaddar. Skarpa färger, glitter, tuperade luggar, spetshandskar, Miami Vice-kavajer och mörka solglasögon. Hockeyfrillor. Träningsoveraller.

Vi äter chili con carne och konserverade päron värmda i ugn med smält after-eight som ett täcke över. Grädde och nyplockade hallon som extra tillbehör. Musiken varvas mellan ”Barnatro” och discolåtar som ”Tainted Love” med Soft Cell och ”Love is the drug” med Roxy Music. Ebba Grön gör att rösterna igenkännande höjs: ”Kommer ni ihååååg?” Vi befinner oss mitt i en roman i en tid då allt var möjligt.

Vi pratar politik och det aktuella kyrkovalet, ekonomin i världen och myndigheters arbetsuppgifter. Vi talar om solidaritet och ansvar, skatteflykt, arbete och barnbarn, skilsmässor och nya kärlekar. Livet.

Natten tillbringas på Hanöbris retrohotell och efter en god frukost promenerar vi till havet. Där förbereds en insats i Natos övning Aurora 17.

När jag tittar ut över vattnet ser jag inget slut.

 

Lämna kommentar Dela inlägget: