Bröst och bilar

Står återigen i provrummet, svettas och kränger av mig alla kläder på överkroppen. Vill inte se mig i spegeln, men skymtar en blek kropp som hänger och slänger. Som ett skal som inte håller längre. Ett nät som fått stora hål.

Jag skulle köpa bh för ett tag sedan och säljaren lovade att modellen jag provade var ”Rolls Royce” om jag jämförde med den jag hade på mig. Hon liknade min bh vid en bil. Och nu skulle hon försöka få mig att betala dyrt för att gradera upp mig.

Den satt skönt, färgen smälte in på min kropp och hade vacker spetsbrodyr. Hon reglerade banden, sa till mig att böja mig ner och resa mig upp. Hon studerade mig noga. Hon studerade mina bröst noga. Och hon lyckade med sitt uppdrag. Hon övertalade mig om vilka behov mina bröst har. Så jag köpte två stycken när jag ändå var i farten och var så nöjd. Lite skamsen också då det blev riktigt dyrt, men vad fan, tänkte jag. I am worth it – typ.

Men den är inte skön! Spetsen gör att det kliar och till slut svider det på huden. Och jag har flertalet gånger märkt att stämningen blir olustig när jag sitter på möten, står i hissen, äter lunch ute, och jag börjar dra och klia på brösten. Det enda positiva är att den är snygg och passar perfekt.

Så jag stack iväg på lunchen igen. Andfådd stod jag i provrummet och provade ett säkert kort. Märket är detsamma som på mina tidigare inköp av bh, och jag kan ju min storlek, så jag köpte med mig två stycken denna gång också. I am worth it – typ.

Jag lär mig aldrig. För återigen drar jag och sliter i kläderna. Försöker rätta till. Och inser att jag köpte fel storlek. Du vet, i provrummet står man ju stilla. Jag vänder mig om, ser på min kropp ur olika vinklar, lyfter armarna lite tafatt, liksom för att kolla så inget bullar ut nånstans. Och ja, de ligger snällt kvar under tyget.

Tills jag kommer hem, tar på mig inköpet och börjar leva livet i vardagen. Jag går till jobbet, sitter och fikar, står upp och jobbar vid datorn, lyfter kartonger, går i trappan. Svettas och stressar. Blir varm och kall. Skrattar och blir förbannad. Ler och är vänlig. Allt på en gång.

Och min senast nyinköpta bh är varken Rolls Royce eller Jaguar. Den är bara dyr och för liten. Som en liten bil. Typ.

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

En glimt av tiden

Medan författaren glatt skriver personliga hälsningar i varje nytryckt bok pågår släppefesten bakom honom, runt honom. Det är många som vill köpa ett exemplar. Han skrattar på skånska. Talar skånska. Och han är glad över att vänner delar hans glädje.

Hans pappa, Stig, sägs vara Sveriges äldsta bloggare. Han är åttiosex år och snappar upp allt möjligt som kan tänkas vara värt att skriva om. Hans ena barnbarn får agera fotograf till ett foto som ska publiceras ihop med nyskriven text. När han hälsar gör han det med en kram och plirigt nyfikna ögon.

På festen finns också den nittioåriga danska konstnärinnan som äger en sköldpadda som är tjugo år yngre. Hon är en bestämd dam med färgglad scarves som håller ihop håret. På fötterna har hon raggsockor och under tunikan syns vackra vita spetsbyxor som slutar mellan knäna och foten.

Hundarna Floyd och Stubbe rörde sig vant bland alla gäster. Stubbe är en fd gatuhund, adopterad från Thailand, som levt sitt liv som hundarnas kung. Skygg och vaksam studerar han alla gäster, gärna på håll. Floyd svansar världsvant runt.

Det är först när sköldpaddan blir inbjuden på festen som Floyd spetsar sina öron och blir riktigt nyfiken. Han lägger sig under min stol och nosar på sköldpaddans ben som hastigt dras in. Sköldpaddan gömmer sig i skalet och bajsar på golvet. Floyds ägare blir snällt ombedd av  att torka upp efter honom.

Gästerna hemma hos författaren Mikael Bergstrand har tagit hans önskan om klädsel från åttiotalet på allvar, och jag möter flera tennisspelare som ser ut som Björn Borg. De har sina gamla racketar med sig och korta shorts, pannband och långt hår. Vi är i ett korsvirkeshus i en idyll och vi är olika men lika. Då och nu. Till klädsel, utseende och bakgrund.

Jag ser volangklänningar och axelvaddar. Skarpa färger, glitter, tuperade luggar, spetshandskar, Miami Vice-kavajer och mörka solglasögon. Hockeyfrillor. Träningsoveraller.

Vi äter chili con carne och konserverade päron värmda i ugn med smält after-eight som ett täcke över. Grädde och nyplockade hallon som extra tillbehör. Musiken varvas mellan ”Barnatro” och discolåtar som ”Tainted Love” med Soft Cell och ”Love is the drug” med Roxy Music. Ebba Grön gör att rösterna igenkännande höjs: ”Kommer ni ihååååg?” Vi befinner oss mitt i en roman i en tid då allt var möjligt.

Vi pratar politik och det aktuella kyrkovalet, ekonomin i världen och myndigheters arbetsuppgifter. Vi talar om solidaritet och ansvar, skatteflykt, arbete och barnbarn, skilsmässor och nya kärlekar. Livet.

Natten tillbringas på Hanöbris retrohotell och efter en god frukost promenerar vi till havet. Där förbereds en insats i Natos övning Aurora 17.

När jag tittar ut över vattnet ser jag inget slut.

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Punkare med axelvaddar

Temat är 80-tal. Jag ska tupera håret, sminka mig i starka färger och försöka hitta kläder med axelvaddar, benvärmare i knallrosa och snygga pumps. Får inte heller glömma alla smycken i grälla färger. Övernattning är bokad på vackra Österlen och det känns lyxigt med ett hotell som lovar unik 60-talsmiljö.

Det är inte så jag brukar göra på helgerna. Men lördag är ingen vanlig dag. Jag är bjuden på ”släppefest”!

Författaren Mikael Bergstrand som bl a skrivit succéboken ”Delhis vackraste händer” har bjudit vänner till fest för att fira sin nya roman ”Den sorglöse hemsamariten”. Boken handlar om en man med ett enda mål; att slå världen med häpnad.

Och det skulle jag också göra om jag tog på mig denna lånade klänning. Den är stor. Har mycket tyg. Den har axelvaddar. Egentligen helt rätt.

Det viktigaste är ju ändå att ha kul, bjuda på sig själv, njuta av kvällen och skapa ett minne som räcker länge. Så jag ska hellre ta fram min revolutionära sida och blir punkigare med nätstrumpor och nätlinne.

”Den sorglöse hemsamariten” släpps den 13 september. Läs och njut!

 

 

 

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Surkål och balsam

– Du har brister, sa hon redan när hon såg mig i väntrummet.
Väl inne i hennes mottagningsrum petade hon på min panna. Tog i mitt hår. Hummade och suckade. Hon sa att jag skulle skämmas som inte kommit tidigare. Mina tarmar behövde omsorg, och det visade sig att även lymfsystemet behövde hjälp.

Hon tog ett metallföremål i sin ena hand och burkar med skramlande innehåll i den andra. Burkarna la hon mot mitt knä, riktade metallgrejen mot burkarna och sa nej, den medicinen är fel. Metallgrejen rörde sig ju inte.

Efter flera försök började metallgrejen intensivt svänga och visade tydligt att nu hade hon hittat rätt tabletter till mig. Nu visste hon. Och jag försökte dölja min skepsis.

Efter en timme gick jag hemåt med två dyra tablettburkar och en förmaning om att även äta två matskedar surkål varje dag. I resten av mitt liv! Jag gillar kål, men så mycket? Varje dag?

När jag ändå höll på med livsförändringar deltog jag i en tävling där man skulle beskriva ett sommarminne. Återigen blev mitt hår en anledning till att utmana både mig själv, andra  tävlande och vännen som höll i tävlingen. Jag skickade sonika in ett foto på mig själv och på en frisyr i förfall. Jag vann.

Så här är jag nu. Sommaren är över. Jag äter surkål och sprayar nyvunnet balsam i håret varje dag. Och ska snart på återbesök till min homeopat. Med förhoppning om att hon ska se skillnad.

 

Lämna kommentar (5 st) Dela inlägget:

 

Vad är meningen med livet?

Roligt på jobbet på Miljökontoret – nämndeman på tingsrätten – välbesökt medlemsmöte (S) med besök av vår nya minister Tomas Eneroth

Roligt på jobbet på Miljökontoret – nämndeman på tingsrätten – kommunfullmäktige

Roligt på jobbet på Miljökontoret – nämndeman på tingsrätten -viktigt möte med engagerade ledamöter på kvinnojouren Blenda i Växjö

Roligt på jobbet på Miljökontoret med nya arbetsuppgifter – svettas – nämndsmöte tekniska förvaltningen

Roligt på jobbet på Miljökontoret med nya arbetsuppgifter – personalmöte – nämndeman på tingsrätten – öva med Teater Respekt inför vår föreställning på IOGT Vattentorget 7 september

Helg!

Så har min vecka sett ut så nu tar jag ledigt och ger er mitt svar på en viktig fråga som ställdes i nytt tv-program i veckan, ”Vad är meningen med livet?”

Att få vara en del av ett större sammanhang!

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Vad syns egentligen på fotografierna?

Vad skulle Tom Alandh ha sagt om detta foto? Kanske så här:
”De sitter förväntansfulla på favorittrappan i Toscana, närmare bestämt i den gamla byn Borgo Giusto där de bor i en vecka. Alla hus är av sten. På den lilla skylten till höger om henne står det att huset kallas Casa del Pittore, Konstnärens hus. Andra gäster som går förbi dem ler. Resan har erbjudit dem båda överraskningar. Hon har tagit av sina skor som skaver när värmen gjort hennes fötter svullna. Glasen med champagne står och vilar på stenplattorna. Han är nöjd efter att ha vänt samtalet om döden till att njuta av livet. Här och nu”

Lämna kommentar Dela inlägget:

 
 

Jag lever som om jag ska dö

Jag skyller på klimakteriet. Min rastlöshet. Jag lever som om jag ska dö.

Min kärlek till det spontana som sker i våra liv är stark. Och min beundran till Mikael Persbrandt och Torsten Flinck. Inte på något sätt borde jag nämna oss tre i samma mening, men det handlar alltså denna gång om mig, Persbrandt och Flinck. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Jag känner mig ofta ful med lägsta självkänslan, så en spark i röven är vad jag behöver för att ta mig upp ur den där svartaste gropen. Den sparken får jag en kväll när jag ser en efterlysning, de söker en skådespelerska till en föreställning. Amatörteatergrupper från hela Småland kommer till Växjö 24-26 mars och Teater Respekt är värd för evenemanget.

Jag svarar att jag är intresserad. Någon dag senare får jag besked, jag är välkommen på möte om pjäsen. Och jag går dit, övertygad om att min roll ska bli att servera kaffe och sälja godis i kiosken under pauserna. De enda gångerna i mitt liv som jag spelat teater är ju när jag ljugit.

Jag får se föreställningen inspelad där de två rollerna spelas med övertygelse, engagemang och briljant scenkonst. Ögonkontakt. Ilska. Avund och bitterhet. Tårar. Män om en kvinna. Makt och överlevnad. En talar, en är tyst. Persbrandt och Flinck.

Jag får rollen som kvinnan utan ord. Vår kamp handlar om honom. Hon är gift med honom. Mannen jag haft. Har. Saknar. Vem av oss har inte varit där?

Jag funderar på vad jag gett mig in på medan jag byter om till scenkläder och sminket förbättras flertalet gånger innan regissören är nöjd. Klänningen är för stor och guldfärgad, den har en svart-vit spets runt halsen. Vad jag svettas i den! Hatten är bred med flor och stora plasttulpaner pryder den. Jag känner mig som allt i motsats till sval, snygg och stolt.

 

Så jag är ombytt, sitter på Palladiums scen och ser, hör publik ta plats. De sätter sig i stolarna, viskar till varandra och pratar om henne, hon som sitter där uppe på scenen. Hon som dricker öl ur glaset och bär en hatt med tulpaner på. Hon vars hjärta klappar av nervositet och glädje, tacksam över att känna livet bubbla i hela kroppen. Livet ska levas fullt ut. Så ofta som möjligt.

Och jag bjuder in till teater. Min debut. August Strindbergs ”Den starkare” ska spelas och jag tänker; Mikael Persbrandt och Torsten Flinck, ring mig om ni vill ha tips och råd om skådespeleri. Och om ni vill se mig spela finns det säkert biljetter, kostar endast 150 kr, och då får ni se helgens alla föreställningar.

Välkomna till Palladium i Växjö den 24-26 mars! Jag har bjudit in Växjös kommunchef Monica Skagne till att invigningstala och det är 10 teatergrupper med 101 deltagare, vänner och familj, många volontärer och ideella krafter som samlas för att bidra till att Växjö Kulturkommun 2017 ska synas mer.

PS. Vill ni se just mig spela är ni välkomna kl 11 den 25 mars. DS 🙂

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Direktören var så otäck vid en middag

Jag äger ett litet plåtskrin med handskrivna brev, almanackor med anteckningar i från 1870-talet, och så detta vackra brev med så mycket känslor i, daterat 6.4.1936. Jag släktforskar och har en skatt i mina händer.

IMG_0175 (002)

Karin är min farmor och hon tjänstgjorde som hushållerska hos Direktör Bengt Johansson. Varsågoda att dela brevet med mig:

”Min kära lilla Karin!

Jag skäms, som ej skrivit förut! Det var snällt av Karin att sända tidningsurklippen, vi tyckte alla det var intressant att läsa, alla deltog med Karin! Men vilken sorg det blev när de fick höra att Karin ej tänker komma tillbaka!
Hanna sade: ”Säg henne hon är dum som miste sin goda plats.” Gun var ledsen och Vivan tyckte också det var tråkigt. Själv kan jag så väl förstå Karin, visst var det en god plats, men känner man med sig att den rätt platsen är hemma, skall man göra, som ens samvete säger. Personligen saknar jag Karin mycket, och är så ledsen att inte få se Karin dyka upp utanför köksdörren. Men jag hoppas vi träffas någon gång ändå!
Nu till nyheterna. Först då: Vivan har slutat! Den 1 mars. Direktören var så otäck vid en middag sista dagarna i januari, så hon sade upp sig 1 februari. Jag och Aina sakna henne trots allt.
Vi har en frånskild fru som första husa nu, Signe Svensson, hon hör illa, är rysligt långsam, förskräckligt sentimental och passar aldrig ringningarna, så vi saknar Vivan, men Hanna o Gun är förälskade i henne, de tycka det är så märkvärdigt att hon varit gift, så de sitta med gapande munnar och lyssnar andäktigt då hon tala om ”sin make” som oss emellan sagt nog var ett stort svin.
Och så deklamerar Signe all möjlig poesi då vi äta, mest kärlek, med darrande patos, och de lyssnar rörda. Jag och Aina äcklas åt det, och kan ibland kväst av det. Hon är nog mycket snäll, men jag gillar inte den typen. Så jag tycker det är sämre nu.
Direktören och Frun for till Åre på kvällen d.2, fröknarna for onsdag kväll, sen kommer alla igen den 15. Viveka håller på med studentskrivningen. Hon klarar sig nog.
Direktören har tagit avsked från Brand-Viktoria, han slutar den.16, skall då ha middag för all personal på Grand, 70 pers (men vaktmästare, maskinist och chaufför är överhoppade så de är ursinniga). Sen ska han väl vara hemma ännu mera.
Han ska ha kontor i översta våningen i Brand Viktorias hus iallafall, för husjobben och champagne. Brand-Viktoria är sammanslaget med Thule o Norrland. Beckman ska vara kvar där. Vi ska flytta ut till Drottningholm redan 1 juni, vara där till 20 juli, och fröknarna
ska med, de ska ej mera utrikes. Jag har tänkt sluta, men ej fått något bättre, stannar väl ett tag så jag får semester. Annars vet jag ej mera nu!
Skriv någon gång och låt ej Gun veta vad jag skrivit om Signe, de älska henne!
Ja detta var väl iallafall litet nyheter! Alla hälsar Karin här! Själv hälsar jag så oändligt mycket och sänder en stor kram!

Ragnhild Danielsson”

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Hon

Hon tittade nervöst på stickan. Hon såg rätt. Hon var gravid igen.

Hon hade levt i en kort men svår relation med en man som på olika sätt gjorde Hennes liv svårt. Hon skulle inte träffa vem Hon ville, klä sig som Hon ville och inte göra vad Hon ville. Självkänslan sjönk i takt med hans kontroll och vilja att begränsa.

När Hon blev gravid första gången krävde han att det skulle göras faderskapsprov. Därefter ville han vägra att skriva på faderskapet men ändrade sig.

Till slut tog Hon mod till sig att skriva på kontrakt till en annan lägenhet och visade inte hyreskontraktet förrän det var klart. Hon skulle flytta en månad senare och fick till svar att bara Hon tog med sig den där jävla ungen också, så skulle det bli bra. Deras gemensamma barn var ett år.

Hon hade gråtit. Sen rest sig. Och Hon hade flyttat.

Men relationen var inte över, där fanns en dragningskraft som inte kunde förklaras. Han besökte henne på kvällarna. De älskade igen. Därför satt Hon på badrumsstolen och välkomnade kylan som spred sig i kroppen. Hon var gravid igen.

Hon kramade om sitt älskade lilla barn extra hårt och tankarna hoppade fram och tillbaka. Tänk att Hon skulle få ett lika ljuvligt barn till. Skulle Hon klara det? Att vara ensamstående till två barn, ha vikariat och en relation som inte var värd namnet?

I kyrkbänken försökte Hon hämta svar. Hon satt där tyst, ensam, längst bak ibland, längst fram ofta. Funderade högt, och vred och vände på sitt liv och önskningar. Hon hade allt i sina händer. Hon tog långa promenader, läste om erfarenheter från andra kvinnor som upplevt liknande och försökte känna efter vad Hon verkligen ville göra. Kunde göra.

Hon frågade ingen om råd, men kontaktade sin barnmorska som Hon hade gått till när Hon var gravid förra gången. Karin strålade i hela ansiktet och Hon älskade att möta hennes varma blick och förtroendeingivande leende. 

Tyvärr räckte det inte för Henne. Osäkerheten och rädslan för att inte räcka till var starkare än hennes kraft. Så Hon bokade tid för att göra en abort. Gynekologiska undersökningar, provtagningar, professionell och förstående personal som bara ville Henne väl. Sedan var det dags.

En väninna följde med, höll Henne i handen när de gick genom dörren in till avdelningen där Hon skulle förlora en del av sig själv.

Aborten genomfördes och Hon visste inte om smärtan från magen eller själen gjorde ondast. När det lilla nyss påbörjade livet rann ur Henne kände Hon bara tomhet och en stark längtan efter att komma hem och ta hand om sorgen.

Hon tog sig genom tiden som följde, återhämtade sig sakta och kände efterhand att hon trots allt tagit rätt beslut. Men hur kunde Hon veta det egentligen. Det Hon bar med sig var en erfarenhet Hon önskat att Hon inte behövt ha, men den gjorde Henne starkare. Den gjorde Henne så stark att Hon kunde kasta ut relationen, ta tillbaka nyckeln och skapa sig ett nytt liv där det viktigaste var att Hon och barnet var mätta, hade kläder efter behov och omtänksamma vänner och familj. Och Hon blev sig själv igen. Stark och med självkänsla, självförtroende.

För det är meningen med livet; inte leva för det vi förlorat utan det vi har framför oss. Ta nya chanser. Våga. Njuta av livet vi lever här och nu. Det är viktigt.

 

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget: